Tysklands flygvapen under andra världskriget var en del av den tyska krigsmakten och deltog i kriget på flera fronter från 1939 till 1945.
Historia höger|miniatyr|Tyska Junkers Ju 87 störtbombflygplan Den blixtkrigstaktik som utformats under det spanska inbördeskriget, byggde på ett mycket utvecklat taktiskt samarbete mellan markstridskrafter och flygstridskrafter och visade sig vara mycket effektiv när Tyskland besegrade Polen 1939, Norge, Danmark, Luxemburg, Belgien, Nederländerna och Frankrike 1940, samt Jugoslavien och Grekland 1941. Det tyska flygvapnets försök att genomföra ett strategiskt bombkrig mot Storbritannien 1940 - Slaget om Storbritannien - var dock ett stort misslyckande, inte minst därför att Luftwaffe i huvudsak var ett taktiskt flygvapen, med begränsad strategisk kapacitet. Slaget om Storbritannien
Blitzen är benämningen på den tyska bomboffensiven mot brittiska städer från hösten 1940 till våren 1941. Hårdast drabbade var London och de stora hamn- och industristäderna. Särskilt förödande blev bombningarna av Coventry. Blitzen var ett misstag från Tysklands sida; i stället för att fullfölja bombningarna av de brittiska flygbaserna och ledningscentralerna gick man över till bombningarna av städerna. Detta gav britterna tid bygga upp sitt försvar igen. Tanken med blitzen var tvåfaldig, dels ville man eliminera Royal Air Force, dels ville man bryta britternas motståndsvilja. Eftersom man gjorde båda sakerna samtidigt splittrades Tysklands kraft. Hade man hållit fast vid att eliminera flygbaserna och ledningscentralerna i stället för att skifta mål till städerna redan i september hade britterna fått långt svårare att upprätthålla luftförsvaret.
Under krigets första år hade tyskarna ett mycket starkt flygvapen, Luftwaffe. En invasion av Storbritannien, något som hade beslutats av Adolf Hitler, krävde att det brittiska flygvapnet oskadliggjordes så att tyskt luftherravälde åstadkoms. Detta misslyckades Luftwaffe med då de tyska jaktplanen inte förmådde besegra de brittiska jaktplanen (Luftwaffes förluster var dubbelt så stora) och därmed var en tysk invasion omöjlig att genomföra. En lärdom som alla militärstrateger drog efter kriget var att ett mycket effektivt flygvapen numera var ett måste för att kriget på marken skulle bli framgångsrikt.
Luftwaffe hade 1000-1500 jaktplan och ca 1 200 bombplan. Britterna hade bara 600–700 jaktplan men vissa väsentliga fördelar. Produktionskapaciteten vad gällde jaktplan var större än tyskarnas, och den dynamiske ministern för flygplansproduktionen Lord Beaverbrook kunde hela tiden bygga i fatt förlusterna både i piloter och flygplan. Britterna var mycket samspelta och de hade bra kommunikationsmedel. Deras radar spelade också en stor roll. Tyskarnas kommunikationer fungerade väldigt dåligt och nedskjutna piloter kunde inte bärgas och sättas in på nytt i striderna.
Den 15 augusti kom det första anfallet med 1000 flygplan. Efter att konsekvent ha bekämpat britternas baser och ledningssystem övergick tyskarna 7 september till ren terrorbombning av London. 900 flygplan sattes in i en enda våg. De materiella skadorna blev stora liksom förlusterna i människoliv. Trots att räderna fortsatte dygn efter dygn blev det dock aldrig panik. Det brittiska jaktförsvaret, som varit hårt pressat under augusti, reste sig på nytt. Den 5 oktober övergick tyskarna till nattbombningar.
Slaget om Storbritannien var en av krigets avgörande händelser. Churchill sade att aldrig hade så många haft så få att tacka för så mycket ("Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few"), men det var inte bara de brittiska piloterna utan hela folkets motståndsvilja det handlade om. Att Royal Air Force efter slaget var i det närmaste lika utmattat som Luftwaffe lyckades britterna dölja för både vänner och fiender. Förlusterna i nedskjutna flygplan har räknats fram till 1 733 på den tyska sidan och 915 på den brittiska.
Nordafrika
Under Ökenkriget i Nordafrika 1940-1943 var det Luftwaffes slutliga oförmåga att bekämpa Royal Air Force:s bombflyg och torpedflyg vilket, tillsammans med den tyska marinens misslyckade bekämpning av det brittiska ubåtsvapnet i Medelhavet, som avgjorde kriget, eftersom bägge sidorna var totalt beroende av tillförsel utifrån av materiel och förnödenheter.
Östfronten
Under det tyska anfallet mot Sovjetunionen - Operation Barbarossa 1941, hade den tyska blixtkrigstaktiken stora framgångar, vilket inte minst berodde på Luftwaffes effektivitet som taktiskt flygvapen. Under det fortsatta kriget i Ryssland åstadkom dock vintern och kölden enorma problem för tysk personal och tysk materiel, vilka bägge visade sig oförmögna att operera effektivt i 40 graders kyla. Avsaknaden av strategisk kapacitet och överhuvudtaget av ett utvecklat strategiskt tänkande resulterade i att Luftwaffe kom att användas som flygande artilleri - visserligen ett mycket effektivt sådant, vilket bland annat visas av attackflygaren Hans-Ulrich Rudel, som förstörde över 300 sovjetiska stridsvagnar - men den sovjetiska industriella kapaciteten kom att förbli oskadad utom räckhåll bakom den direkta frontlinjen.
Slaget om Atlanten Under slaget om Atlanten utvecklades efterhand ett effektivt samarbete mellan den tyska marinens ubåtsvapen och Luftwaffes fjärrspanings- och bombförband vilket ledde till att de allierade konvojerna till Ryssland under 1942 och början av 1943 sänktes i snabbare takt än de allierade kunde bygga nytt tonnage. Effektivare motåtgärder, inte minst effektivare konvojering med utökat jagarskydd, effektivare luftvärn och jaktflyg gjorde att Luftwaffe från våren 1943 inte längre kunde lokalisera konvojerna och vägleda ubåtarna till sina mål. Bombningarna av Tyskland
Under slaget om Riket (den allierade strategiska bombningen av Tyskland) misslyckades Luftwaffe med att försvara det tyska hemlandet. Flygstriderna omfattade tusentals stridsflygplan, dussintals flygflottiljer och hundratals luftstrider. RAF:s nattliga ytbombningar av tyska städer och andra civila mål ledde till oerhörda mänskliga förluster, men snarast stärkte än försvagade den tyska motståndskraften och viljan att kämpa även mot de västallierade. De amerikanska dagbombningarna mot militära och ekonomiska mål undergrävde dock Tysklands militärekonomiska stridsförmåga. Bombningen av de rumänska oljefälten och de tyska anläggningarna för framställning av syntetiskt bensin ledde till exempel till att den tyska armén var mer beroende av anspannsförband 1944 än vad den hade varit 1940. Den brist på flygbensin som därmed också åstadkoms var förödande för Luftwaffes operativa förmåga, liksom bombanfallen mot de tyska flygtillverkarna. Vissa spektakulära tekniska genombrott, som Messerschmitt Me 262, Messerschmitt Me 163 och Heinkel He 162, världens första operativa jetjaktplan eller förekomsten av enstaka jaktflygäss, som Erich Hartmann, världens främste jaktflygare med 352 luftsegrar, förändrade inte den strategiska situationen. Efter sommaren 1944 upphörde därför i praktiken Luftwaffes operativa verksamhet och den tyska armén tvingades under resten av kriget att strida utan flygunderstöd.
Se även: Luftkriget under andra världskriget
Organisation miniatyr|höger|Luftwaffes organisation/principskiss
Luftwaffes överkommando Luftwaffe leddes under andra världskriget av Hermann Göring, som riksluftfartsminister och chef för flygvapet; Reichsminister der Luftfahrt und Oberbefehlshaber der Luftwaffe. Under Göring lydde flygvapnets överkommando - Oberkommando der Luftwaffe (OKL). OKL bestod av:
Statssekretariatet och generalinspektionen för flygvapnet Flygvapnets generalstab Luftförsvarsstaben Flygvapnets personalstab Utbildningsstaben
Vid krigets utbrott omgrupperades OKL och delades i två delar. En framskjuten del med kodnamnet "Robinson", bestående av chefen för flygstaben, flygvapnets operativa stab, chefen för förbindelseväsendet, utbildningsavdelningen och delar av underrättelseavdelningen, grupperades nära Wehrmachts överkommando (OKW) i Ostpreussen. En kvarblivande del med kodnamn "Kurfürst", bestående av övriga delar av flygvapenledningen, grupperades dels i riksluftfartsministeriet byggnad, dels i en underjordisk bunkeranläggning vid Potsdam Wildpark-Werder.
Operativa order utfärdades av Robinson och sändes direkt till cheferna för luftflottorna (se nedan). Robinson och Kurfürst upprätthöll kontakterna med varandra genom telekommunikationer och genom förbindelseofficerare. Två dagliga stabskonferenser hölls där centrala beslut fattades. Den viktigaste konferensen var ett eftermiddagsmöte i Hitlers högkvarter, där de tre försvarsgrenscheferna deltog.
Vapenslag Luftwaffes fanor (åt- och frånsida)150px150px150px150pxFlygtruppernaLuftvärnsartillerietFlygsignaltruppernaFallskärmsjägarna miniatyr|Pansarbil av typen SdKfz 231 tillhörig Division "Hermann Göring" 1942. Luftwaffe bestod av flygtrupper (Fliegertruppe), luftvärnsartilleriet (Flakartillerie), flygsignaltrupper (Luftnachrichtentruppe), fallskärmsjägare, sjukvårdstrupper och flygvapnets fältarbetstrupper (Luftwaffenbautruppe). Till flygtrupperna hörde de flygande förbanden och flygbasorganisationen. Flygsignaltrupperna ansvarade för sambandet mellan förband och staber, men även för luftbevakning, både med radar och med observatörer.
Flygvapnet satte också upp markstridsförband, till att börja med ett elitförband - Division "Hermann Göring" - men sedan sommaren 1942 också genom övertalig markpersonal bildade fältförband (Luftwaffenfelddivisionen) med infanteri, artilleri, ingenjörstrupper, signaltrupper, trängtrupper etc. Flygvapnets fältförband överfördes i slutet av 1943 till armén. Division "Hermann Göring" kvarstod dock i Luftwaffe och blev först ett pansarförband under namn av Pansardivision Hermann Göring (senare fallskärmspansardivision "Hermann Göring") för att slutligen utökas till två divisioner under namn av Fallskärmspansarkåren "Hermann Göring".
Flygande förband miniatyr|Flottiljemblem för Jagdgeschwader 20 1942 Luftflotte (flygarmé) En Luftflotte var ett eget flygvapen med jaktflyg, bombflyg, spaningsflyg, markattack och andra förband. Vid krigets början fanns fyra flygarméer, vid krigets slut sju. Under varje flygarmé lydde flera flygarmékårer, eventuella avdelta flygeskadrar samt ett antal Luftgaukommandos (se nedan). Strax innan krigsutbrottet bestod varje luftflotta av 1 500 flygplan.<ref>Försvarsstabens underrättelseavdelning, Arméer, flottar och flyg. Uppgifter om utländska försvarsorganisationer, Stockholm 1939, s. 239.</ref> Fliegerkorps (flygarmékår) En Fliegerkorps bestod av 300 till 700 flygplan av alla flygslag. Fliegerdivision (flygeskader) Geschwader (flygflottilj) bestod strax innan krigsutbrottet av 100-150 flygplan av samma flygslag.Försvarsstabens underrättelseavdelning, a.a., s. 240. En Geschwader stod under befäl av en Geschwaderkommodore, vanligen en major, överstelöjtnant eller överste. En jaktflottilj bestod av tre eller fyra flygkårer. Gruppe (flygkår) (bataljonsförband utan direkt motsvarighet i svensk eller brittisk struktur) En Gruppe stod under befäl av en Gruppenkommandeur, vanligen en kapten eller major. En jaktflygkår bestod av tre eller fyra divisioner. Staffel (flygande division) En Staffel stod under befäl av en Staffelkapitän, vanligen en löjtnant eller kapten. En jaktdivision bestod av 12 flygplan. Schwarm (flyggrupp eller dubbelrote) Varje jaktdivision var indelad i flera grupper. Varje jaktgrupp bestod av två Rotten (rotar), vardera bestående av en roteetta och en rotetvåa. Kette (flyggrupp) En bombdivision bestod av flera flyggrupper, vardera om tre flygplan i V-formation.
Luftvärnsförband höger|miniatyr|400px|Tysk luftvärnskanonservis i Ryssland 1942 Flak-Korps (6 luftvärnsarmékårer) En luftvärnsarmékår bestod av två till fyra luftvärnsartillerifördelningar och eventuellt någon avdelad luftvärnsartilleribrigad. Detta högre förband fanns bara vid fronten och var underställd respektive Luftflotte.