Nordiska sjuårskriget var ett krig som fördes 1563–1570 mellan Sverige å ena samt Danmark, Lübeck och Polen å andra sidan. Anledningen till kriget låg ytterst i Danmarks missnöje över Kalmarunionens upplösning och präglades av fyra staters önskan att ta del av den Tyska ordensstatens pågående upplösning.
Missnöjet mellan Sverige och Danmark visade sig flera gånger under Gustav Vasas regering, bland annat genom att Danmarks kung Kristian III upptog Sveriges vapen tre kronor i sitt vapen. Detta tilltag tolkades från svensk sida som ett bevis på danska anspråk på Sverige.
Bakom krigutbrottet låg framför allt Sveriges engagemang i Estland i samband med sönderfallet av Tyska ordensstaten, vilket konkurrerade med Polen, störde Lübecks Rysslandshandel och kolliderade med Danmarks ambition att vara ledande Österjömakt.Lars-Olof Larsson: Nordiska sjuårskriget i Nationalencyklopedin, 14:e bandet, 1994, sidan 226]
Kriget präglades av Sveriges försök att bryta blockaden av landet i Östersjön och Västerhavet och Danmarks och Lübecks försök att hävda den. Danmark och Sverige försökte på marken att ödelägga varandras basområden och därmed försvåra anfall mot det egna landet.
Upptakt
Oviljan mellan Sverige och Danmark trappades upp efter Gustav Vasas och Kristian III:s död, då de båda rikenas troner bestegs av unga och ärelystna monarker: Erik XIV i Sverige och Fredrik II i Danmark. Nya tvisteämnen tillkom nu, som främst uppstod genom att Erik i början av sin regering saboterade Danmarks planer att förvärva Estland. Visserligen fördes en del underhandlingar för att förekomma fredsbrott, men dessa torde knappt på någondera sidan ha varit allvarligt menade.Nordisk Familjebok, sp. 1314
När några svenska sändebud under ledning av Sten Eriksson (Leijonhufvud) – som skickats till Hessen för att förhandla om giftermål mellan Erik och prinsessan Kristina av Hessen – kvarhölls i Köpenhamn i februari 1563, var kriget oundvikligt. Detta särskilt eftersom Erik ungefär samtidigt vägrade avlägsna Danmarks och Norges vapen ur sitt eget vapen, som han då nyligen lagt till efter en långvarig dispyt mellan Sverige och Danmark sedan Malmö recess. Dispyten gällde Gotlands tillhörighet, om titeln de Gothers konge ("gotlänningarnas eller götarnas kung") i den danska kungatiteln och om trekronorsvapnets användning i danska riksvapnet. Eriks far Gustav Vasa hade redan 1540 börjat kalla sig Vendes konung, en dansk medeltida kungatitel, på grund av denna dispyt med Danmark.
Lübeck, som upprördes över de hinder Erik lade i vägen för dess handel via Ryssland, slöt 13 juni 1563 förbund med Danmark. Polen, som ville lägga Östersjöprovinserna under sig, följde exemplet på hösten. Krigsrörelserna började i maj, då en dansk flotta under Jacob Brockenhuus seglade inåt Östersjön. Den 30 maj påträffade den danska flottan vid Bornholm den svenska flottan under Jakob Bagge och – utan att krig ännu förklarats – besköt denna med skarpa skott. En strid uppstod, första sjöslaget vid Bornholm, som slutade med danskarnas nederlag. Några tyska furstar sökte ännu medla, men på ett möte som utlysts till Rostock infann sig inga svenska ombud. Den 13 augusti i Stockholm förklarade Danmark och Lübeck krig.
Första polska kriget
Första polska kriget var en väpnad konflikt mellan Polen-Litauen och Sverige åren 1563–1568, som var en del av Nordiska sjuårskriget. Konflikten inleddes efter att Danmark och Polen slutit förbund den 5 oktober 1563, varvid Polen slöt upp på den danska sidan i Nordiska sjuårskriget. Polen avgav aldrig någon officiell krigsförklaring. Ett flertal mindre stillestånd slöts under kriget. Någon formell fred slöts aldrig, utan kriget upphörde i och med Johan III:s trontillträde.
1563–1568 Tidigt under nordiska sjuårskriget angrep Fredrik II Älvsborg, som efter en kort belägring föll den 4 september. Därmed var Sverige avskuret från Nordsjön. Erik XIV belägrade och angrep i stället utan resultat Halmstad. Kort efter det att kungen med en mindre styrka lämnat den belägrande styrkan, avtågade denna inför hot från Frederik II:s annalkande trupper under Charles de Mornay. Danskarna förföljde, och svenskarna blev slagna vid Slaget vid Mared. Till sjöss blev den i september en oavgjord strid vid Öland.
Efter skärmytslingar fram och tillbaka hösten 1563, intog 1564 intog svenskarna för andra gången under Claude Collart Jämtland och Härjedalen samt Trondheims län, vilket senare dock snart åter förlorades. I augusti 1564 inföll Erik i Blekinge, som intog och plundrade Ronneby i Ronneby blodbad. Svenskarna brände också Sölvesborg och Lyckeby. Danskarna återtog Ronneby och härjade därefter i Småland.Nordisk Familjebok, sp. 1314–1315
Till sjöss utkämpades den 30 maj första slaget vid Ölands norra udde mellan svenskarna under Jakob Bagge och danskarna under Herluf Trolle.Den svenska flottans flaggskepp Mars bordades, antändes och sprängdes och gick till botten, medan Bagge blev fången. I augusti blev Klas Kristersson (Horn) amiral och slog danskarna vid andra sjöslaget vid Ölands norra udde i augusti.Nordisk Familjebok, sp. 1315
I början av 1565 inföll Klas Kristersson Horn i Halland och Skåne, och samtidigt gjordes flera fruktlösa angrepp mot Bohuslän och bland annat staden Uddevalla. Danskarna brände åter Gamla Lödöse i Västergötland. Mot dem tågade Erik XIV själv, trots att han snart lämnade befälet åt Nils Boije, som 28 augusti tog staden Varberg och Varbergs fästning. Däremot lyckades danskarna under Daniel Rantzau slå svenska armén under Jacob Henriksson (Hästesko) i slaget vid Axtorna den 20 oktober. Till sjöss gick det bättre för svenskarna. Horn jagade en dansk-lybsk flotta mot tyska kusten, där den till stor del förstördes. Sedan lade han sig i Öresund och uppbar där tullen. En tid senare levererade han ett lyckat slag vid Buchow på mecklenburgska kusten, härjade Mön och slog danskarna vid Bornholm 7 juli. Dden ärefter var den svenska flottan obestridd herre i Östersjön.
I januari 1566 gjorde svenskarna ett infall i Skåne, men huvudanfallet riktades mot Bohus fästning, som trots det inte kunde intagas. Daniel Rantzau härjade däremot grundligt i Västergötland men stoppades av Charles de Mornay vid Slaget vid Brobacka där mer än två tredjedelar av den danska härjningsarmén krossades. Svenskarna lyckades också ta hela den danska Trossen på drygt 200 trossvagnar och 1 000 man. Till sjöss hade svenskarna fortfarande framgång. Klas Kristersson Horn tog åter tull i Öresund, utan att danskarna kunde hindra det. Därpå sammandrabbade han vid Öland den 26 juli i tredje sjöslaget vid Ölands norra udde med den dansk-lybska flottan, varefter denna till stor del förstördes i en storm vid Visby. Horn, som nu kallades att överta befälet till lands, dog emellertid den 9 september.
År 1567 började med ett infall i Norge av två svenska styrkor från Dalarna respektive från Dalsland, varvid Hamar intogs och Akershus fåfängt belägrades. På våren utbröt Erik XIV:s psykiska sjukdom, vilket förlamade den svenska krigföringen. Även danskarna var utmattade, framför allt tyngda av finaniseringsproblem, och gjorde ej något allvarligt anfall förrän i oktober. Då anföll Daniel Rantzau i den så kallade Rantzaus räd med omkring 8 500 man i Småland och Östergötland. På väg mot Jönköping stod slaget vid Getaryggen. Han fortsatte till Östergötlan, dit han kom i november och där han brände allt vad han kunde nå. Ett försök att avskära honom på återvägen över Hålaveden misslyckades, och i mitten av februari 1568 återkom han till Halland. Erik XIV återtog tidigt 1568 befälet över de svenska styrkorna, men i april avsattes han av sina bröder, och kriget fick vila även från dansk sida.
Medlingsförsök och fred miniatyr|vänster|Fredrik II, kung av Danmark och Norge mellan 1559] och 1588 miniatyr|Erik XIV, kung av Sverige mellan 1560 och 1568 Försök att åstadkomma fred mellan de stridande hade under de föregående åren icke saknats. Som medlare hade bland andra uppträtt danska änkedrottningen, hertigarna av Pommern, franska sändebudet i Danmark Charles Dançay och kejsarna Ferdinand I och Maximilian II. Men då både Erik XIV och Fredrik II visade ringa fredskärlek, hade försöken misslyckats. Vid resningen 1568 inledde emellertid hertig Johan underhandlingar med Danmark, vilka 18 november 1568 ledde till ett fördrag i Roskilde, som dock sedan förkastades av svenskarna. Under 1569 började krigsrörelserna ånyo. Danskarna angrep Varberg, som också återtogs den 13 november. Denna förlust motvägdes inte av svenskarnas härjningar i Skåne.
Den ömsesidiga utmattningen tvang dock snart till nya underhandlingar. I september 1570 öppnades, sedan Maximilian II åter uppträtt som medlare, en fredskongress i Stettin, och där slöts freden den 13 december 1570. Svenske kungen avstod sina anspråk på Skåne, Halland, Blekinge och Gotland. Gotland skildes då i kyrkligt hänseende från Linköpings stift liksom Jämtland från Uppsala stift. Den danske kungen uppgav sina anspråk på Sverige, och därmed var Kalmarunionen uttryckligen upphävd. Svenskarna skulle återlösa Älvsborg med 150 000 riksdaler. Tvisten om tre kronor uppsköts till framtida underhandlingar. Rörande Livland, där under hela kriget strider pågått med polackerna, bestämdes, att Sverige skulle överlämna sina besittningar mot ersättning för gjorda omkostnader åt kejsaren och Tyska riket. Eftersom dessa medel aldrig inbetalades förblev dock Livland i svenska händer. Narvafarten skulle friges och Lübeck skulle få 75 000 riksdaler av Sverige. Det grymma sätt som kriget förts på ledde till ökat hat mellan svenskar och danskar. Sveriges isolerade ställning och den fara som hotade från Ryssland bidrog till att svenskarna accepterade så hårda villkor.Nordisk Familjebok, sp. 1316 Åren efter freden med Danmark vidtog för Sveriges del långa krig med Polen och Ryssland om kontrollen över Baltikum och Östersjöns södra strand.
Freden mellan Sverige och Danmark varade formellt fram till utbrottet av Kalmarkriget 1611.
Se också
Äldre Vasatiden
Källor
Lars-Olof Larsson: Nordiska sjuårskriget i Nationalencyklopedin, 14:e bandet, 1994, sidan 226
Sundberg, Ulf. Svenska krig 1521-1814 Ericson Wolke, Lars. Svenska slagfält. Stockholm, Wahlström & Widstrand, 2003
Rosander, Lars. Sveriges fältmarskalkar : svenska fältherrar från Vasa till Bernadotte Sundberg, Ulf. Svenska freder & stillestånd 1249-1814. Hargshamn, Arete, 1997
Noter
Kategori:Sverige under vasatiden