Bodens fästning (ibland kallat "Låset i norr") är en tung fästning anlagd på och i ett flertal berg runt staden Boden i Norrbotten i Sverige. Den är belägen cirka 35 kilometer från kusten. Fästningen har fungerat som en strategisk försvarsställning och skyddad förrådsplats. Främsta syftet var att avskräcka Ryssland och Sovjetunionen från invasion över land från finländska fastlandet samt i någon mån mot anfall över Bottenviken och då i samverkan med kustartilleriet i Luleå och Töre. Bodens fästnings storlek, komplexitet och slagstyrka gör att den saknar motsvarighet i Norden.

Fästningen består av fem tunga bergfort och tre mindre fortifikationer, så kallade fästen, samt enskilda artilleribatterier. Dessa är placerade i en ring runt Bodens stad. Mellan de fem tunga bergforten och de tre fästena fanns en mängd infanteriskansar, stridsvagnshinder och kanonvärn för skydd av forten och försvåra inträngning genom befästningsringen. På bergstoppar har luftvärnsbatterier funnits. I fästningsringen fanns stridsledningscentraler för bland annat flygvapnet. Det fanns också stora underjordsförråd för ammunition och drivmedel inne i fästningen samt ett mindre flygfält.

Förutom de i fredstid utförda befästningsarbetena fanns det planer för fältarbeten som skulle utföras i händelse av mobilisering eller skärpt beredskap. För att förstärka och understödja fästningen fanns rörliga fästningstrupper som kunde sättas in där behov uppstod.

Historia Redan 1824 föreslog överste G.A. Peyron att man skulle ”preparera Luleå position till ett kraftigt, ja kanske oöfvervinnerligt försvar”.Nordisk Familjebok År 1887 togs idéerna upp och chefen för generalstaben som betonade vikten av en operations-, förråds- och spärrfästning, likaså behovet att trygga Boden stad. Dragningen av stambanan genom övre Norrland samt Bodens roll som järnvägsknut ledde till att förslaget förverkligades. Föreningen för Norrlands fasta försvar bidrog med för markinköpet av Bodens fästning. 1897 års riksdag beviljade anslag för byggandet.

Byggnationen Forten började byggas 1901, och 1909 var Gammelängsfortet färdigbyggt. 1907 genomfördes provskjutningar med de fasta pjäserna. År 1902 började kasernområden inne i staden att uppföras och 1904 kunde Boden-Karlsborgs artilleriregementes kaserner tas i bruk. En försöksmobilisering genomfördes 1912 och då sköts 1025 protokollförda skott från fästningen mot en stödjepunkt på Bodens södra skjutfält vid Stenbacken. Vid försöksmobiliseringen visade det sig att infanteriförläggningarnas luftväxlingsanordningar var undermåliga och truppen var tvungen att förläggas i tält på exercisfältet vid Norrbottens regementes kaserner. Fästningen kompletterades och moderniserades etappvis under större delen av 1900-talet. Bland de mer framträdande senare byggnadsprojekten kan nämnas den gigantiska stridsledningscentralen för flygvapnet som byggdes inne i ett av bergen. Denna kom att moderniseras många gånger innan den stängdes och plomberades strax innan fästningen som helhet lades ner.

De dyraste arbetena var inledningsvis markberedning och sprängning. Terrängen närmast forten måste jämnas till så att fienden inte kunde erhålla något skydd bakom höjder eller i sänkor. Även om stormgravarna representerade de största bortsprängda volymerna var det inte dessa som tog längst tid, eftersom man där kunde spränga i pallar med dynamit. Det mest tidskrävande arbetet var istället sprängningen av tunnlar, bergrum och pjäsbrunnar, eftersom man använde svartkrut för att inte skada berget. All borrning av spränghål skedde för hand. Transport av bortsprängd sten skedde under de första åren dels för hand med skottkärra, dels med hästdragna vagnar på rälsbana. miniatyr|Radiobunkern år 2011. Tyngre transporter skedde vintertid. Pansarkupolerna till 12 cm pjäserna vägde hopmonterade cirka 100 ton. De tyngsta enskilda delarna vägde omkring 25 ton och drogs på slädar av 16–30 parkopplade hästar, beroende på före och lutning. De dyraste enskilda delarna under uppbyggnadsfasen var artilleripjäserna och deras vridbara pansartorn. De beställdes antingen från Bofors i Sverige eller från St. Chamond i Frankrike.

För att säkerställa kommunikationen mellan fästningens många olika delar också efter massiva bombanfall och artilleribeskjutning anlades ett omfattande nät av teleförbindelser med ett stort antal noder inom fästningen. I anslutning till fästningen anlades under andra världskriget en flygbas för jakt- och attackflyg på den västra sidan av Lule älv.

På Degerbergsmyren byggdes 1914 en radiostation för radiokommunikation inom fästningen. Den ersattes 1916 med en bunker med tjocka betongväggar och tak. Denna radiobunker kom sedan att vara i drift för flera olika radiofunktioner fram till 1974. Den ingick även i krigsorganisationen fram till 1985.

Forten miniatyr|stående 1.0|Tandläkarmottagningen De fem tunga forten Degerbergsfortet, Gammelängsfortet, Mjösjöfortet, Rödbergsfortet och Södra Åbergsfortet är utförda efter samma grundplan, enligt de erfarenheter man skaffat sig under uppförandet av Vabergets fästning. Erfarenheterna bestod främst av att använda dynamit för att spränga stormgravar och krut för tunnelarbeten, detta för att undvika sprickbildning. På Vaberget hade även dyrare höj- och sänkbara pansartorn använts. Forten är utsprängda ur urberget på ett kullrigt berg. På toppen av berget sprängdes en 10 till 12 meter bred stormgrav som omgav fästningens kärna. Graven är ungefär 100 till 200 meter i fyrkant och skulle ha ett djup av minst 6 meter, oftast blev den dock djupare. Fortens topp kallas för hjässan varifrån man sprängde lodräta brunnar för pjäsernas vridbara pansartorn. Pjäsbrunnarna förbands sedan med resten av forten via trappor och ammunitionshissar. På forthjässan inrättades också observationsposter med pansarkupoler (halva eller hela), ställningar för granatkastare för närskydd samt löpgravar och skyttevärn för fästningens besättning. Artilleribesättningens förläggning i fortkärnan och infanteribesättning förlades utanför stormgravarna.

Man sprängde även en smalare infartsgrav eller bergtunnel från fortets utsida in till stormgraven. Strax utanför stormgraven anlades stormhinder av kilometervis med taggtråd fäst på fastborrade stålstänger. I ringar runt varje fort anlades liknande taggtrådshinder som avsåg att fördröja och försvåra framryckning av fientligt infanteri upp mot bergets hjässa. Ett stort antal skyttevärn med kommunicerande löpgravar anlades utanför vallgraven.

Från stormgraven drev man sedan tunnlar in till fortets kärna där bergrum sprängdes ut för sov- och matsalar, maskinrum, ammunitionsdurkar, förnödenhetsförråd, stridsledningsrum, sjukvårdsavdelningar med mera. De första åren värmdes forten upp med kol- och vedeldade kaminer vars skorstenar gick upp genom urberget och mynnade på hjässan. Senare, under 1910-talet, elektrifierades hela fästningen och centralvärme från ett pannrum installerades. Fortens skydd kompletterades med luftreningsanläggningar och gasskydd enligt övertrycksprincipen.

De enskilda fortens huvudbeväpning bestod av 15 centimeters haubitsar eller 12 centimeters kanoner placerade i vridbara pansartorn samt 8,4 centimeters kanoner likaledes i vridbara pansartorn. För eldledning i mörker anlades rälsbanor och betongvärn strax utanför vallgraven där stora strålkastare kunde dras fram och riktas mot fienden. Dessutom fanns fyra till åtta 57 mm kaponjärkanoner för försvar av fästningens vallgrav. Dessa var antingen placerade i kontereskarpgallerier i hörnen i stormgravens ytterväggar, för att kunna bestryka graven med eld, eller i eskarpgallerier i anslutning till infartsgraven eller infartstunneln för att försvåra för fienden att tränga in i stormgraven. För att kunna beskjuta fortets närområde sprängdes en patrullgång ut på fortets hjässa kring pansartornen i form av en löpgrav. Patrullgången kunde nås genom en trapptunnel från fortets inre och i anslutning till patrullgången fanns ställningar för granatkastare (8 centimeters) och täckta värn för kulsprutor. Patrullgångarna utformades olika beroende på bergets struktur och exempelvis fick granatkastarna ställas upp i en stormgrav på Degerbergsfortet medan Gammelängsbergsfortet har täckta värn för kulsprutor. Besättningen i varje fort utgjordes av 230 till 280 artillerister och 230 infanterister. Infanteriförläggningarna byggdes i efterhand då det bestämdes att varje fort skulle innehålla en större infanteribesättning an vad som rymdes i fortkärnan. Lösningen blev att två till fyra tunnlar sprängdes ut i anslutning till fortens ryggravar där berget medgav plats. I anslutning till infanteriförläggningarna lades även utrymmen för sjukvård och vapensmedja. Vid varje fort byggdes även bostäder för den personal som krävdes för fortets dagliga drift i form av fortväbel, maskinist och tyghantverkare för artillerimaterielen. Dessa tjänstemän bodde med sina familjer i fortets närhet på Degerberget, Södra Åberget, Rödberget och mellan Gammelängsberget och Mjösjöberget vid Blåbärshällorna. Utöver denna fasta personal kommenderades ur garnisonen en vaktchef och vaktmanskap för varje forts bevakning. N 65° 49.980', E 21° 45.725'

+Fortens utrustning och bemanning (kursiv text är pjäser som ersatt äldre modeller) Fort Beväpning Soldater Koordinater Degerbergsfortet1908–1992 4x 12 cm kanon m/1899 i pansartorn4x 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn, 1908–19524x 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn, 1952–19928x 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt 284 artilleri229 infanteri20 ingenjör Gammelängsfortet1907–1992 4x 12 cm kanon m/1899 i pansartorn4x 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn, 1907–19524x 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn, 1952–19928x 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt 284 artilleri229 infanteri20 ingenjör Mjösjöfortet1910–1978 4x 15 cm haubits m/1906 i pansartorn3x 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn, 1910–19523x 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn, 1952–19788x 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt 251 artilleri233 infanteri20 ingenjör Rödbergsfortet1908–19984x 15 cm haubits m/1906 i pansartorn, 1908–19794x 12 cm kanon m/1924C i pansartorn, 1979–19974x 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn, 1908–19524x 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn, 1952–19974x 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt 251 artilleri229 infanteri20 ingenjör Södra Åbergsfortet1908–1997 4x 12cm kanon m/1899 i pansartorn4x 8,4 cm kanon m/1894-04 i pansartorn4x 8,4 cm kanon m/1947 i pansartorn4x 5,7 cm kaponjärkanon m/1907 i kassematt 284 artilleri229 infanteri20 ingenjör

Forten utgjorde autonoma enheter med egna vattenförsörjnings- och avloppsanläggningar, elkraftverk med dieselmotorer, bränslecisterner, sjukvårdsavdelningar, verkstadsresurser, telefoni, med mera.

Fästena Fästena utgör en del av mellanverken. I fästena placerades pjäserna i vallavettage bakom bröstvärn av sten eller betong. Både pjäser och manskap kunde dock dras in i bergrum för att erhålla skydd mot artillerield. I Svedjebergsfästet stod dock pjäserna i bergrum med skjutgluggar. Fästena på Norra Åberget och Leåkersberget är byggda i likhet med forten med en grund stormgrav kring anläggningen och i mitten ett öppet schakt varifrån tunnlarna går in i berget. På Leåkersberget finns ett infanterifäste byggt på liknande sätt som artillerifästena men utan bröstvärn, dock med löpgravar runt anläggningen.

Batterierna