Eldflugornas grav är en japansk animerad krigsfilm från 1988, skriven och regisserad av Isao Takahata och producerad av Studio Ghibli. Filmen hade japansk biopremiär den 16 april 1988 och lanserades då som ett dubbelprogram tillsammans med Hayao Miyazakis fantasyfilm Min granne Totoro (1988), en kombination som i efterhand ofta framhållits som ovanlig på grund av filmernas starkt kontrasterande tonfall. Eldflugornas grav bygger på Akiyuki Nosakas halvbiografiska novell med samma namn från 1967 och utspelar sig i Kobe under Stillahavskrigets sista månader 1945.
Handlingen följer syskonen Seita och Setsuko efter brandbombningen av deras hemstad Kobe 1945. När hemmet förstörs och modern dör försöker Seita ordna mat och skydd åt sin yngre syster. De söker först stöd hos en släkting till dem i Nishinomiya, men ransonering, socialt tryck och tilltagande brist driver dem in i ett övergivet skyddsrum, där deras situation gradvis förvärras av svält och sjukdom. Berättelsen är strukturerad som ett återblicksdrama som följer syskonens väg mot undergång. Musiken komponerades av Michio Mamiya, och Takahata lät japanska barn i huvudrollernas ålder göra rösterna för att stärka autenticiteten. Takahata strävade efter en naturalistisk stil i animationsarbetet, med historisk och geografisk precision, subtila gester och en vardaglig detaljrikedom som skulle göra krigets konsekvenser konkreta på individnivå. Produktionen var resurskrävande och låg på en budget som omfattade en miljard yen.
Vid premiären blev dubbelprogrammet en måttlig publiksuccé och nådde inte de intäktsnivåer som senare kom att förknippas med studion. Filmen fick däremot tidigt uppmärksamhet för sin konstnärliga ambitionsnivå och har med tiden blivit internationellt hyllad; flera kritiker har placerat den bland de främsta animerade filmerna och bland de mest betydande krigsdramerna. Tolkningarna spänner från en antikrigsskildring av civilt lidande till en mer socialt inriktad kritik av hur knapphet och konformism kan bryta ned solidaritet, och i vissa sammanhang har den även diskuterats i relation till japanskt krigsminne och offerperspektiv. I Japan har Eldflugornas grav återkommande sänts i bästa sändningstid, ofta kring årsminnet av Japanska kapitulationen den 15 augusti, och den har också visats i skolmiljöer och på flera filmfestivaler, vilket bidragit till att filmen blivit ett referensverk i populärkultur och krigserinran även utanför Japan.
Handling miniatyr|stående|Amerikanska brandbomber faller över staden Kobe den 4 juni 1945, där filmen utspelar sig. Filmen inleds på kvällen den 21 september 1945 med att den fjortonårige pojken Seita dör av svält på en järnvägsstation, omgiven av andra utmärglade barn. En vaktmästare röjer undan kropparna och hittar en plåtburk i Seitas ficka. Han kastar ut burken från stationen, och dess innehåll visar sig vara aska. Ur askan framträder Seitas avlidna fyraåriga syster Setsukos ande. Kort därefter återförenas hon med Seita, som också framträder som ande. Omgivna av eldflugor färdas de sedan med ett spöktåg och återvänder som tysta vittnen till olika platser och händelser som ledde fram till deras död.
Under de sista månaderna av andra världskriget i Japan bor Seita och Setsuko med sin mor i staden Kobe. Den 5 juni 1945 förintas staden av amerikanska brandbomber. Seita och Setsuko tvingas fly från sitt hem och överlever, men modern brännskadas svårt och avlider kort därefter. Kremeringen sker i en provisorisk massgrav, och Seita bär med sig hennes aska i en liten träask. Han försöker länge dölja dödsfallet för Setsuko. Syskonens far, en officer i den kejserliga japanska flottan, är kommenderad till sjötjänst, och Seita tvingas att ensam ta hand om sin syster.
Syskonen tas in hos deras faster i Nishinomiya. Seita gräver fram ett förråd han gömt före bombningen och lämnar större delen till fasterns hushåll, men sparar en plåtburk med Sakuma-fruktkarameller åt Setsuko. Han gömmer sedan moderns aska i fasterns trädgård, och tillbringar sina dagar med att leka med Setsuko. När ransoneringen hårdnar och maten blir knapp ökar fasterns irritation. Hon uppfattar att Seita inte gör tillräckligt för att förtjäna maten, och behandlar barnen allt mer kyligt. På hennes initiativ säljer Seita sin mors samling av sidenkimonos för att kunna köpa ris, något som gör Setsuko förtvivlad.
Efterhand tar Seita ut pengar från moderns bankkonto för att köpa bland annat en spis och andra nödvändigheter, men konflikten med fastern fortsätter. Efter ännu ett flyglarm lämnar syskonen fasterns hushåll och flyttar in i ett övergivet skyddsrum nära en sjö. Där försöker Seita skapa ett miniatyrhem åt dem och göra tillvaron tryggare för Setsuko. En kväll fångar de eldflugor i våtmarkerna och släpper in dem i skyddsrummet för att få belysning. Morgonen därpå ligger eldflugorna döda. Setsuko begraver dem och frågar gråtande varför de måste dö så fort. Kort därefter avslöjar hon att hon fått veta från deras faster att modern är död.
När riset tar slut blir läget akut. En bonde som visar viss omtanke uppmanar Seita att svälja stoltheten och återvända till sin faster, men han vägrar. I stället börjar han stjäla grödor och bryta sig in i hus mitt under amerikanska flyganfall för att hitta mat. Han blir nedslagen av en ilsken bonde och förs till en polisstation, men en medkännande polis låter honom gå. Setsuko blir allt svagare och insjuknar. En läkare konstaterar undernäring och kan i praktiken inte erbjuda någon effektiv behandling. Seita tar ut de sista av moderns pengar och försöker skaffa mat, men får samtidigt besked om Japans kapitulation och att den kejserliga flottan har slagits ut, vilket får honom att inse att fadern sannolikt har omkommit. När Seita återvänder till skyddsrummet med mat finner han Setsuko svårt medtagen och i ett delirium. Hon avlider kort därefter.
Seita kremerar sin systers kropp på ett berg och lägger hennes aska i karamellburken. Han bär den vidare som en urna fram till sin död i järnvägsstationen några veckor senare. Seita och Setsuko framträder sedan som andar igen, och de sätter sig på en bänk ovanpå berget. Setsuko sover bredvid Seita, som själv blickar ut över den moderna staden Kobe och dess fortsatta liv.
Rollfigurer Rollfigur Japansk röst Engelsk röst Tsutomu TatsumiJ. Robert SpencerAdam GibbsLucas Jaye Ayano ShiraishiCorinne OrrEmily NevesLuna Hamilton Yoshiko ShinoharaVeronica TaylorShelley Calene-Black Akemi YamaguchiAmy JonesMarcy BannorRen Hanami
Produktion Bakgrund Eldflugornas grav och Stillahavskriget miniatyr|stående|Eldflugornas grav utspelar sig i och runt Kobe. Staden drabbades hårt av 1945 års bombfällningar. I slutskedet av Stillahavskriget genomförde USA omfattande luftanfall mot japanska städer under våren och sommaren 1945. Städernas täta bebyggelse i trä och papper gjorde dem särskilt sårbara för amerikanska brandbomber, och vid den Japanska kapitulationen i augusti 1945 låg stora delar av det urbana Japan i ruiner. Under bombningen av Kobe den 5 juni 1945 förlorade den då fjortonårige Akiyuki Nosaka sitt hem och sin adoptivfar i eldbombningen. Hans fostermor Aiko fick svåra brännskador och fördes till sjukhus, medan Nosaka och hans späda adoptivsyster Keiko placerades hos en änka i Nishinomiya. Proviant som varit nedgrävd vid hemmet tog snabbt slut, och de överlevde på ris samt stulna grönsaker och andra födoämnen. Keiko utvecklade undernäring, delvis eftersom hon hade svårt att äta hård mat och delvis eftersom Nosaka ibland åt av hennes ranson. Efter flyglarm flydde han ofta med Keiko till ett närliggande skyddsrum och kallades feg av sina grannar, vilket ökade hans isolering och sociala press. När änkans dotter mobiliserades till fabriksarbete flyttade syskonen permanent till skyddsrummet, där systerns tillstånd förvärrades. I augusti sändes de till en bekant i Fukui prefektur; Keiko slutade gå och dog i sömnen den 21 augusti. Nosaka ordnade dödsattest, kremerade henne och reste till Moriguchi. Efter systerns död återhämtade sig adoptivmodern Aiko, men var fortsatt skadad. Nosaka återvände 1946 till skolan men misslyckades året därpå med inträdesprovet till gymnasiet. I Osaka försörjde han sig en tid genom att förmedla sexuella tjänster åt soldater, flyttade sedan till Tokyo och greps för stöld. Han internerades två månader under svåra förhållanden, innan han frisläpptes i december till sin biologiske far Sukeyuki Nosaka.
Nosaka överlevde därmed kriget och etablerade sig senare som en uppmärksammad efterkrigsförfattare, men erfarenheterna från 1945 återkom i hans författarskap och formades till den halvbiografiska novellen Eldflugornas grav , som utgavs 1967 av förlaget Shinchosha. Novellens berättelse är återgiven genom den äldre brodern Seitas och den yngre systern Setsukos perspektiv. Seita framställs som mer ädelmodig än vad författaren själv uppger sig ha varit, och i slutet dör först Setsuko och därefter även Seita. Novellen har efteråt framställts som ett sätt för Nosaka att hantera sin överlevnadsskuld och som en hyllning till sin avlidna syster. Filmbloggaren Christopher Runyon framhöll att berättelsen kopplas till en form av självanklagelse, där Seitas gestalt fungerar som en litterär bearbetning av Nosakas erfarenheter och skuld inför systerns död. Detta förklarar berättelsen elegiska ton och dess starka inslag av efterhandsbetraktelse, där den får karaktären av ett sorgearbete snarare än enbart en historisk återgivning.
Masako N.Racel, professor i historia på Kennesaw State University, framhöll att den japanska originaltiteln till novellen rymmer nyanser som inte fullt ut framgår i den engelska översättningen Grave of the Fireflies (Eldflugornas grav). Hon beskrev hur det japanska ordet för "eldflugor" inte skrivs med de vanligaste kanjitecknen, utan med en alternativ teckenkombination som fonetiskt ger samma uttal men samtidigt för in en extra association genom tecknen för "eld" och "att släppa", vilket ger ytterligare betydelselager som kan kopplas till både bombanfall och berättelsens bildspråk. Författarna Stephen M. Colbert och Shawn S. Lealos kopplade titeln till en scen i berättelsen där Seita fångar ett flertal eldflugor, men att dessa senare dör och Setsuko begraver dem. Detta framställs som en koncentrerad bild av hur något vackert och kortlivat samexisterar med ett långsamt sönderfall orsakat av kriget.
Produktionsstart miniatyr|stående|Regissören och manusförfattaren Isao Takahata (2014). Animations- och filmstudion Studio Ghibli grundades i juni 1985 av Hayao Miyazaki, Isao Takahata och förlaget Tokuma (via Animage-redaktören Toshio Suzuki). Takahata höll en tydlig distans till den administrativa och affärsmässiga sidan och såg sig främst som en fristående regissör. I offentligheten blev Miyazaki ofta studions tydligaste ansikte, medan Takahata förknippades med mer riskfyllda och mindre kommersiellt givna projekt. Deras samarbete hade sina rötter i arbetet på Toei Animation från 1960-talet och fortsatte i 1970-talets TV-produktioner, där strama tidsplaner och krav på trovärdiga miljöer formade Takahatas intresse för realistiskt berättande. När Miyazaki bad Takahata att producera långfilmerna Nausicaä från Vindarnas dal (1984) och Laputa – slottet i himlen (1986) bidrog framgångarna till att skapa förutsättningar för att etablera Studio Ghibli, och därmed en plattform även för Takahatas ambition att göra en animerad krigsfilm ur ett barnperspektiv. Olle Sjögren, professor i filmvetenskap vid Göteborgs universitet, har beskrivit Takahata som mindre fantasiorienterad än Miyazaki och mer inriktad på social verklighet, mänsklig erfarenhet och psykologisk trovärdighet i sina verk. Han betonade att Takahatas filmskapande ofta präglas av en kritisk distans till förenklade hjälte- och skurkroller.