G.I. Blues är det tredje soundtrackalbumet och det elfte albumet totalt av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley, släppt av RCA Victor i både mono och stereo (LPM/LSP 2256) den 23 september 1960. Det utgör soundtracket till filmen med samma namn från 1960, där Elvis Presley spelade huvudrollen. Inspelningarna ägde rum den 27 och 28 april 1960 i RCA:s studio och den 6 maj samma år i Radio Recorders studio B, båda belägna i Hollywood i Kalifornien.
Albumet nådde stor framgång och toppade Billboard 200-albumlistan i USA i tio veckor samt den konkurrerande Cashboxlistan i tretton veckor. I Storbritannien låg albumet på förstaplatsen på UK Albums Chart i 22 veckor. Det certifierades guld den 13 mars 1963 och platina den 27 mars 1992 av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning av en miljon exemplar i USA.
Bakgrund miniatyr|Elvis Presley i Västtyskland under sin militärtjänstgöring. När Elvis Presley återvände till USA från dåvarande Västtyskland den 3 mars 1960 efter avslutad militärtjänstgöring, väntade ett späckat schema. Inom kort skulle han påbörja inspelningen av Paramountfilmen G.I. Blues, men innan dess, den 26 mars, skulle han uppträda på "The Frank Sinatra Timex Show" i Miami, och han hade också skivor att spela in. Den 20 mars besökte han RCA:s studio B i Nashville för att spela in låtar till sin nya singel, som blev "Stuck on You" med "Fame and Fortune" som B-sida. Han framförde också dessa båda på Frank Sinatras tv-show.
Den 3 april återvände Elvis till RCA:s studio B för att slutföra inspelningen av det album som skulle få namnet Elvis Is Back!. Han var medveten om att inspelningarna behövde slutföras den 5 april, dels för att albumet skulle bli klart till det planerade lanseringsdatumet, dels för att han snart skulle börja inspelningen av Paramountfilmen G.I. Blues.
I november 1959 höll filmbolaget Paramount Pictures möten med de ansvariga på musikförlaget Hill & Range, som representerade majoriteten av Elvis inspelade material. Paramount hade redan före det första mötet valt ut fyra låtar som man ville inkludera i filmen. Två av dessa byggde på europeiska melodier med nyskrivna engelska texter: "Tonight Is So Right for Love", baserad på musik av Jacques Offenbach, och den traditionella tyska folksången "Wooden Heart", arrangerad av orkesterledaren Bert Kaempfert. De två andra låtarna, "Tulsa's Blues" och "Dog Face", var skrivna av låtskrivarparet Jerry Leiber och Mike Stoller. "Dog Face" ansågs så lovande att man till och med övervägde att namnge filmen efter den. En låt från låtskrivartrion Tepper, Bennett och Schroeder – "Shoppin' Around" – presenterades för filmproducenten Hal Wallis med förhoppningen att den kunde bli en hit och fungera som avslutningslåt. Efter dessa möten återstod ändå tre låtar till filmen.
miniatyr|Juliet Prowse och Elvis Presley: Reklamfoto för filmen G.I. Blues. Jerry Leiber och Mike Stoller, som tidigare arbetat med musiken till filmerna Jailhouse Rock (1957) och King Creole (1958), blev på nytt tillfrågade av Paramount om att bidra. Men relationen mellan dem och Elvis Presleys manager, Tom Parker, hade länge varit ansträngd. Redan 1957 hade det uppstått spänningar mellan dem och Parker, när de hade erbjöd Elvis två låtar utan att gå via musikförlaget Hill & Range (se: Santa Claus Is Back in Town). Jerry Leiber hade också direkt kontaktat bröderna Jean och Julian Aberbach på Hill & Range, utan att först vidtala Parker, och föreslagit att Elvis skulle spela huvudrollen i en tänkt filmatisering av Nelson Algrens roman A Walk On The Wild Side, där Leiber och Stoller skrev musiken. Parker, som alltid hade fruktat att mista sitt inflytande över Elvis, varnade Leiber uttryckligen att om han någonsin försökte att gå bakom ryggen på honom skulle alla förbindelser med Elvis Presley upphöra.
Leiber och Stoller betraktade Parker som en person utan konstnärliga ambitioner, och konflikterna fördjupades ytterligare när Parker krävde att även de, i likhet med övriga låtskrivare knutna till Hill & Range, skulle avstå från royaltyrättigheter – även för låtar som inte inkluderades på soundtrackalbumen. Detta gjorde dem ovilliga att över huvud taget skriva något mer specifikt åt Elvis. Även den låt som Paramount hade varit så förtjust i, "Dog Face", var i själva verket en av deras tidigare överblivna låtar. Till Elvis stora besvikelse beslutade Parker att exkludera "Tulsa's Blues" och "Dog Face" ur filmen med vad Parker kallade affärsmässiga motiv. Parker såg till att och de båda låtskrivarna försvann ur bilden, förmodligen utan att Elvis någonsin fick veta de verkliga orsakerna. Efter detta kom de bara att bidra med en enda låt direkt åt honom: "Elvis' Golden Records Volume 3#She's Not You" (1962).
Komposition, stil och texter RCA:s studio, 27 april 1960 miniatyr| Elvis Presley 1960. De första inspelningarna av musiken till filmen G.I. Blues ägde rum den 27–28 april 1960 i RCA:s studio på Sunset Boulevard i Hollywood. Ett avtal mellan RCA och inspelningsteknikernas fackförening krävde att alla skivinspelningar skulle ske i RCA:s egna studior. Eftersom musiken skulle ges ut av RCA omfattade detta även filmmusiken. Elvis var missnöjd med detta arrangemang och ville hellre spela in på Radio Recorders, där han kände sig bekväm med både lokalen och personalen.
Filmbolaget Paramount, som ansvarade för inspelningen, prioriterade att låtarna passade scenerna i manuset framför deras musikaliska kvalitet. Inspelningarna gick inte heller särskilt bra, trots att Elvis ordinarie musiker – Scotty Moore på gitarr, D.J. Fontana på trummor och The Jordanaires på bakgrundssång – hade förstärkts med ytterligare musiker: gitarristen Tiny Timbrell, basisten Ray Siegel, pianisten Dudley Brooks, en extra trummis, Frank Bode, samt dragspelaren Jimmie Haskell.
Elvis upplevde hela situationen som frustrerande. RCA:s studior i Hollywood var uppbyggda på ett helt annat sätt än han var van vid. Vid detta tillfälle spelade man in på tre separata ljudspår, för att möjliggöra exaktare synkronisering med filmens ljud. För att minska risken att ljudet fångades upp av flera mikrofoner placerades dessa längre ifrån varandra i lokalen.
"Shoppin' Around": Den första låten som spelades in var "Shoppin' Around", en energisk poplåt i typisk 50-talsstil. Enligt Elvis diskograf och biograf Ernst Jørgensen var detta en av endast två låtar som kunde anses tillräckligt bra för en vanlig RCA-session. Den använda inspelningstekniken resulterade dock i ett ganska platt ljud. Efter elva tagningar (varav tre kompletta) nöjde man sig. Liknande problem med inspelningskvaliteten på soundtrackinspelningarna skulle komma att förfölja Elvis under hela hans filmkarriär.
stående 0.7|miniatyr|vänster|Den brittiske författaren av böcker om pop- och rockmusik, Spencer Leigh, som anser att "Doin' the Best I Can" är albumets klart bästa låt.
"Didja' Ever" var ett humoristiskt nummer i marschtakt som passade bättre i filmen än på skiva. Det var en typ av låt som Elvis normalt inte skulle ha spelat in vid en vanlig RCA-session.
"Doin' the Best I Can": Efter två tagningar gick man vidare till den andra låten som hade verklig potential, Doc Pomus och Mort Shumans "Doin' the Best I Can". Det var en finstämd popballad där Elvis sjunger i ett högt röstläge, med känsla och sårbarhet. Det var också en låt som han lika gärna kunde ha spelat in under en vanlig RCA-session. Efter tretton tagningar hade man åstadkommit en klanderfri inspelning.
De båda författarna till böcker om popmusik, Shane Brown och Spencer Leigh, menar båda att detta är albumets överlägset bästa låt, ett doo wop-nummer som Elvis tyckte så mycket om att han året därpå valde att framföra det live under en av sina då mycket sällsynta konserter. Låten valdes också som avslutningsspår på albumet.
"G.I. Blues": Filmens titellåt "G.I. Blues" är en rocklåt med humoristisk text som parodierar armélivet. Den går, liksom "Didja' Ever", också i marschtakt men har en starkare refräng. Även om den blev en av de mest minnesvärda titellåtarna från Elvis filmer efter militärtjänsten, är den förhållandevis konventionell, vilket enligt popmusikförfattaren Mike Eder gör att Elvis och bandet har svårt att verkligen släppa loss – som om låten saknade tillräcklig energi. Man gjorde tio tagningar och klippte därefter samman tagningarna 7 och 10 till en slutlig master.
"Tonight Is So Right for Love" var en mjukrock- och upptempoversion av Barcaroll ur tredje akten i Jacques Offenbachs opera Hoffmanns äventyr, men med ny engelsk text. Efter sju tagningar övergavs låten, liksom "What's She Really Like" och "Frankfort Special", som avbröts efter fem respektive tretton tagningar utan tillfredsställande resultat. Kvällen avslutades med fyra nya tagningar av "Tonight Is So Right for Love", vilket resulterade i en godtagbar inspelning – även om Elvis inte var helt nöjd med resultatet.
RCA:s studio, 28 april 1960 miniatyr|Doc Pomus, som tillsammans med Mort Shuman skrev "Doin' the Best I Can" åt Elvis.
"Big Boots": Nästa dags inspelningar inleddes med att man spelade in vaggvisan "Big Boots", som Elvis i filmen skulle sjunga till ett litet barn vars pappa i det militära bar detta smeknamn. Det var en låt som Elvis inte skulle ha spelat in om den inte hade krävts för filmen.
"What's She Really Like": Därefter fortsatte de avbrutna inspelningarna från gårdagen av "What's She Really Like". Efter ytterligare 17 tagningar fick man till en master. "What's She Really Like" är mer av en traditionell Elvislåt – en popballad i mellantempo som Elvis framför i en mer avslappnad stil. I filmen förekom bara ett kort avsnitt där Elvis sjöng den i duschen.
"Blue Suede Shoes": Efter 16 tagningar av "Pocketful of Rainbows", utan att ha fått till en perfekt version, avbröt Elvis och man spelade i stället in "Blue Suede Shoes", som hade skrivits in i filmen, och där endast några rader hörs på jukeboxen i början av ett slagsmål. Kanske var låten därför aldrig tänk att släppas och man spelade in den i en enda tagning. Detta var en av ytterst få gånger som Elvis spelade in samma låt två gånger i studio. Han framförde inte låten med riktigt samma energi som på sin inspelning från 1956. Han hade heller inte försökt att kopiera sin originalinspelning, utan använt ett lättare, akustiskt baserat arrangemang, som mer liknade Carl Perkins'. Elvis framförde den i en mer avslappnad stil, vilket gjorde att låten blev tillräckligt annorlunda för att framstå som något nytt.
"Wooden Heart": Efter detta tog sig Elvis an "Wooden Heart", en tysk folksång med ursprungstiteln "Muss i denn (zum Städtele hinaus)", "måste jag då lämna denna lilla stad", där man fick till en master efter fyra tagningar. Förmodligen kunde ingen föreställa sig att denna anspråkslösa sång skulle bli en av Elvis mest kända inspelningar, särskilt i Europa där den slog an med sin europeiska känsla och med Elvis sjungande en av verserna på tyska. När den gavs ut som singel i Europa kom den att toppa listorna i Storbritannien i hela sex veckor. Elvis hade dock svårt att ta låten riktigt på allvar.
Kvällen och inspelningssessionen avslutades med att man på nytt tog sig an "Pocketful of Rainbows". Efter ytterligare 12 tagningar nöjde sig Elvis, även om han fortfarande inte var helt nöjd med resultatet.
Radio Recorders, 6 maj 1960 miniatyr|stående 1.4|Trailer för filmen G.I. Blues.
Därmed var inspelningarna tänkta att vara avslutade, men en oväntad upphovsrättskomplikation uppstod. Hill & Range hade utgått från att upphovsrätten till den melodi av Jacques Offenbach som "Tonight Is So Right for Love" baserade sig på hade löpt ut. Så var visserligen fallet i USA, men den gällde fortfarande i Kontinentaleuropa. Därför behövde man skapa en ersättningslåt för den kontinentaleuropeiska marknaden.