Alfhild Teresia Agrell, född Martin den 14 januari 1849 i Härnösand i Västernorrlands län, död 8 november 1923 på ett sjukhem i Flen, då skriven i Aneby i Bredestads församling i Jönköpings län, var en svensk författare och dramatiker. Hon skrev under pseudonymerna Thyra, Lovisa Petterkvist och Stig Stigson.
Agrell debuterade i tonåren med en följetong publicerad i tidningen Sensitivan. Debuten som dramatiker ägde rum 1881 med Hvarför? och genombrottet kom 1882 med Räddad. Under det tidiga 1880-talet var hon den mest spelade författaren på Dramaten och nådde stora framgångar med pjäserna Småstadslif, Dömd och Ensam. År 1886 vände de litterära framgångarna och Agrell kritiserades hårt i pressen. På 1890-talet nådde hon på nytt framgång med sina litterära kåserier och Norrlandsskildringar under pseudonymerna Lovisa Petterkvist och Stig Stigson. Hon fortsatte att ge ut böcker under 1900-talet, men dalade i popularitet. Efter sin död kom Agrell att utelämnas i de flesta litterära översiktsverk och var länge en närmast bortglömd författare. På 1970- och 1980-talen återupptäcktes hennes författarskap och hennes liv och verk blev föremål för vetenskaplig forskning. År 2007 spelades Räddad för första gången på över ett sekel och Agrells böcker började komma ut i nyutgåvor. Åren 2008–2010 delades Alfhildpriset ut till minne av Agrell och 2011 fick hon en sal uppkallad efter sig på Härnösands bibliotek. År 2014 publicerades Ingeborg Nordin Hennels biografi Alfhild Agrell – rebell, humorist, berättare.
Hon var dotter till konditor Erik Johan Martin och Carolina Margareta Adolphson. Mellan 1868 och 1895 var hon gift med grosshandlaren Per Albert Agrell.
Biografi Uppväxt och tidiga år miniatyr|stående|Alfhild Agrell 16 år. Alfhild Teresia Agrell föddes Martin den 14 januari 1849 i Härnösand. Hon var dotter till konditor Erik Johan Martin och Carolina Margareta Adolphson. Fadern hette ursprungligen Eriksson och kom från en bondefamilj i Torsåker. Som sextonåring reste han till Stockholm där han arbetade i Gamla stan, först som kypare och därefter som källarmästare. Efter drygt tio år i Stockholm flyttade han till Härnösand och etablerade sig som konditor. I samband med detta bytte han först efternamn till Åkerlund Martin och därefter enbart Martin. Fadern har av Agrell beskrivits som ”blid, ljus och musikalisk”. Modern kom ursprungligen från Stockholm och var dotter till en ämbetsman i Konfiskationskontoret. Modern har av Agrell beskrivits som ”frisinnad, käck och skarp”. År 1846 gifte sig föräldrarna och fick förutom Agrell även dottern Alma 1847.
Familjen bodde på Stora Torget 94, beläget mellan gamla polishuset och nuvarande Trädgårdsgatan 2. Familjen var välbeställd och fadern ägde även ytterligare en intilliggande fastighet som tillsammans med bostadshuset hyste flera affärsidkare och handelsbolag. Därtill ägde han fyra marknadsbodar, två i Sollefteå och två i Hammar.
Lite är känt om Agrells skolgång i Härnösand. Säkert är dock att hon tillsammans med systern under ett par vinterhalvår vistades hos en moster i Stockholm. Mostern var lärare och höll flickpension där systrarna tilläts komplettera de elementära kunskaper de skaffat sig i hemstaden. Undervisningen i Stockholm var inriktad mot språk och musik. Agrell har själv intygat att hennes studieintresse inte alltid var det bästa, bortsett från ämnen som eggade hennes fantasi.
Stockholm var även platsen för Agrells konfirmation som en följd av att modern sedan år tillbaka haft en kontrovers med kyrkan i Härnösand. Agrell avskydde konfirmationsundervisningens utantilläxor och blev också äcklad av de medkonfirmander som grät när de skulle ta nattvarden. Hon upplevde frälsningsläran som betänklig då hon ansåg att ”en bra karl borde hjälpa sig själv”. Trots detta skulle Agrell som nyinflyttad till Stockholm vid 1870-talets slut ofta besöka kyrkan då hennes ”romantik” hade behov av något ”vackert”.
Agrells största intresse under uppväxttiden var musiken. I faderns konditori uppträdde en rad kringresande musiker där Agrell kunde lyssna till bland andra Emil Zedeter. Agrell utmärkte sig som en ”originell notläserska” och under tiden hos mostern i Stockholm tog hon lektioner för Johann Hermann Berens. Denne fann dock Agrells notkunskaper bristfälliga och förpassade henne efter ett par lektioner till en annan lärare. Hon ingick också tillsammans med bland andra systern Alma i Anders Sidners kör i Härnösand, först i sopranstämman och efter något år i altstämman.
Vid sidan av musiken kom Agrell även att ägna sig åt skrivandet. Under 1860-talets första hälft startade Agrells syster Alma tidningen Sensitivan tillsammans med en väninna. Tidningen fick en liten skara prenumeranter och behövde en följetong. Agrell tillfrågades och skrev för ändamålet berättelsen Axia, eller Det bortrövade barnet. Senare skrev hon även den satiriska berättelsen En skalbaggiad för samma tidning. Sensitivan lades ned efter ungefär ett år då den blivit utkonkurrerad av en tidning för herrar. Uppgifter om vad Agrell vid denna tid kan ha läst och haft som litterära influenser finns i stort inte att tillgå. Enligt Hellen Lindgren läste hon romaner av Eugène Sue och Fenimore Cooper.
Giftermål och flytt till Sundsvall Den 14 oktober 1868 gifte sig Agrell med grosshandlaren Per Albert Agrell, läst 10 augusti 2014, rektorsson från Strängnäs. Bara ett halvår tidigare hade fadern Erik Martin avlidit och Alfhild Agrells förmyndare kom då att bli räntmästaren och riddaren av Vasaorden, Per Niklas Fougt (1813–1895). I och med giftermålet kom förmyndarskapet att övertas av Per Albert Agrell i egenskap av äkta make. Möjligen kan det faktum att giftermålet skedde så snart inpå faderns död förklaras av att dottern behövde en försörjare. Kort efter Agrells giftermål ingick även systern Alma äktenskap med affärsmannen Anders Borgström. Systrarnas bröllop firades gemensamt i Stockholm den 12 november 1868 och därefter kom modern och Alma att bosätta sig där. Efter sina respektive giftermål kom systrarna inte att ha särskilt mycket kontakt.
Efter giftermålet flyttade Agrell till Sundsvall. Uppgifter om hennes tid där är i de närmaste obefintliga, vilket delvis förklaras av Sundsvallsbranden den 25 juni 1888 där stora delar av stadens kyrkoarkiv gick förlorade. I en artikel i Sundsvalls-Posten 1895 beskrevs hon som ”en stjärna i det dåtida Sundsvalls societet, drottning på alla dess baler.” Enligt uppgift från Ellen Key drabbades Agrell under Sundsvallstiden även av ett eller flera missfall. Äktenskapet kom att förbli barnlöst till stor smärta för Agrell. Enligt Key var det för att hantera detta trauma som Agrell började ”läsa samt syssla med sociala spörsmål”.
Flytten till Stockholm miniatyr|vänster|Titelsida till Agrells första drama Hvarför? (1882) I samband med att maken avancerade till grosshandlare och ombudsman i Stockholms köpmannaförening flyttade makarna Agrell till huvudstaden under hösten 1876. De bosatte sig i en våning på Nybrogatan och senare på Humlegårdsgatan 25, Grev Turegatan 69 och Brahegatan. Efter tre år i huvudstaden gjorde hon sin egentliga litterära debut 1879 då hon under pseudonymen Thyra lät publicera fyra berättelser i Dagens Nyheter med huvudrubriken Skymningsprat. Litterärt liknar berättelserna de folklivsskildringar som skulle prägla Agrells senare författarskap.
Redan under tiden i Sundsvall hade Agrell varit intresserad av teater och ägnat sig åt amatörskådespeleri. I Stockholm funderade hon på att fortsätta på denna väg som professionell aktris. I detta syfte gjorde hon ett inträdesprov på Dramaten, men inga uppgifter finns tillhanda om hur detta gick. Klart är dock att hon inte under sin levnadstid kom att verka som professionell skådespelare. Att Agrell hade fallenhet för yrket vittnade flera personer om som hört henne berätta historier eller recitera, däribland Hellen Lindgren, Claës Lundin och Klara Johanson.
I stället för att bli skådespelare började Agrell verka som dramatiker. Hon debuterade med enaktaren Hvarför? som hade premiär den 15 februari 1881 på Dramaten. Denna följdes av ytterligare en enaktare, En hufvudsak, med premiär på nyårsdagen 1882. Pjäserna mottogs i huvudsak väl av kritikerna, men blev inga succéer likt många andra enaktare som fungerade som utfyllnadspjäser till större verk. I verken etablerade Agrell motiv som hon skulle återkomma till senare i sitt författarskap, till exempel problemkomplexet kärlek eller pengar. I Hvarför? återfinns även en första allusion till Henrik Ibsens Ett dockhem, något som skulle komma att fördjupas i hennes nästa verk, Räddad.
Genombrottet miniatyr|höger|Titelsidan till Agrells genombrottsverk Räddad Agrells genombrottsverk kom att bli dramat Räddad som hade premiär på Dramaten den 18 december 1882. Pjäsen handlar om en kvinna som bryter upp från sitt äktenskap sedan maken satt familjen på ekonomiskt obestånd. Tematiskt liknar pjäsen Ibsens Ett dockhem, något som uppmärksammades i den samtida pressen. Pjäsen är dock inte en Ibsen-imitation utan går snarare i dialog med hans verk. Agrell målar emellertid i sin pjäs upp en mer pessimistisk bild av kvinnans möjlighet till självförverkligande inom äktenskapet och konflikten är hårdare tillspetsad.
Uppsättningen blev en stor framgång och spelades under sitt första år 22 gånger på Dramaten (att en pjäs spelades mer än tio gånger hörde till ovanligheterna). Därtill gick pjäsen på export till landsorten och till utlandet. Även i pressen mottogs dramat väl där det fick stor publicitet. Claës Lundin skrev i Stockholms Dagblad att frånsett August Strindbergs Mäster Olof så hade Räddad ”större betydelse än något annat som på lång tid uppförts på svensk scen”. Även den konservativa kritikern Carl David af Wirsén, som normalt sett inte var en vän av åttiotalisterna, berömde pjäsen, även om han fann dess tematik ”tillbakastötande”. Pjäsen utgavs 1883 i bokform som en del av samlingen Dramatiska arbeten I, tillsammans med Hvarför? och En hufvudsak.
Knappt fyra månader efter premiären av Räddad gav Agrell en ny pjäs, farsen Småstadslif (1884). Pjäsen var hennes största satsning inom komedigenren och hade premiär den 13 april 1883 på Södra Teatern. I pjäsen driver hon med spänningarna på 1840-talet mellan den kulturlösa krämarstaden Näsvik (Sundsvall) och det bildade Sandö (Härnösand) med sin landshövding. Den kom att bli en ny succé för Agrell och spelades 17 kvällar på Södra Teatern, två kvällar på Mindre teatern i Göteborg och på turné i landsorten. Den samtida pressen vittnar om att pjäsen utlöste ”frenetiska” skrattsalvor hos publiken och blev även en succé hos kritikerna. I recensioner kallades hon den ”värderade” och ”uppburna författarinnan” och hennes rollfigurer bedömdes vara hämtade direkt ur livet. Pjäsen mottogs dock inte väl när den spelades i barndomsstaden Härnösand där publiken såg den som en illvillig karikatyr av personer och händelser i stadens historia.
Samtidigt som de dramatiska framgångarna tog fart befann sig Agrell på resande fot i Italien. Under resan skrev hon en serie resebrev som publicerades i tidningen Nya Dagligt Allehanda och därefter gavs ut i bokform som Bilder från Italien 1883. Boken gavs likt hennes tidigare arbeten ut under pseudonymen Thyra, trots att hennes riktiga namn nu var känt. Den kom att passera nästan obemärkt förbi i pressen, men i Aftonbladet skrev anmälaren att novellisten Thyra saknade dramatikern Thyras kraft. I Nya Dagligt Allehanda publicerades en positiv recension till försvar för Agrell.
Fortsatta framgångar