LSD, LSD-25 eller lysergsyradietylamid, , är ett semisyntetiskt psykoaktivt, hallucinogent preparat, i Sverige klassat som narkotika. Ett vanligt svenskt slanguttryck är syra, från den amerikanska engelskans acid. LSD är känt för att inducera ett psykedeliskt tillstånd hos användaren, likt hallucinogenerna psilocybin och meskalin.
LSD syntetiserades för första gången av kemisten Albert Hofmann 1938, vid ett forskningslabb hos läkemedelsföretaget Sandoz. LSD är semisyntetiskt, då det framställs i labb med hjälp av den organiska syran lysergsyra, som utvinns ur Claviceps purpurea. Dess effekter är högst individuella, och kan inkludera kraftigt vidgade pupiller (mydriasis), depersonalisation, illusioner, pseudohallucinationer, en upplevelse av att tiden går långsammare, ökad sensorisk känslighet (exempelvis ökad njutning av musik), högt blodtryck, ökad puls, en känsla av att ha mer energi, med mera.
LSD är inte beroendeframkallande och medför inga fysiologiska risker. Inga kända fall finns då en människa dött av LSD-överdos. Den största risken med LSD är dess opålitliga psykiska effekter, som i värsta fall kan resultera i en drogutlöst psykos. Det som påverkar om en LSD-"tripp" slutar i psykos eller inte beror på personens sinnestillstånd, dos, omgivning, psykiska hälsa och ålder. Risken för psykos är samtidigt mycket liten, och det saknas vetenskapliga belägg för att LSD i sig riskerar att utlösa ett långvarigt eller återkommande psykostillstånd hos individer som inte redan är schizofrena, psykosnära, har en underliggande s.k. "latent psykos" eller blandmissbrukar. Det är även viktigt att skilja på en drogutlöst psykos och en överdos hallucinogena droger, då det senare tillståndet försvinner i takt med att drogruset avtar. Ännu mer sällsynt är utvecklingen av tillståndet posthallucinatorisk perceptionsstörning (HPPD), en psykisk störning som innebär att den drabbade får återkommande flashbacks till (ofta obehagliga) psykedeliska upplevelser. Det finns dock behandling för HPPD, och tillståndet är övergående (från några månader upp till ett år). I mycket sällsynta fall av HPPD varar tillståndet i flera år, och medför påtagligt lidande för den drabbade.
Vid så kallad "snedtripp" är bensodiazepiner och neuroleptika effektiva läkemedel för att dämpa den obehagliga upplevelsen. Ingendera kan med säkerhet eliminera alla effekter av LSD, men kan dämpa de obehagliga effekterna avsevärt.
Till en början användes LSD för experimentella och psykiatriska ändamål, men under 1950- och 1960-talen blev rekreationellt bruk av LSD mycket vanligt i delar av västvärlden. LSD är bland annat förknippat med hippierörelsen, psykedelisk konst och psykedelisk musik.
Förkortningen Förkortningen LSD kommer från tyskans namn på molekylen lysergsyradietylamid: Lyserg-Säure-Diethylamid, då den upptäcktes av den schweiziske vetenskapsmannen Albert Hofmann, 1938. LSD benämns som LSD-25 eftersom det var den 25:e substansen som Albert Hofmann framställde från lysergsyra.Hofmann (1980) kap. 1
Historik miniatyr|Albert Hofmann, år 2006, som vid tillfället var 100 år gammal Första syntetiseringen
LSD framställdes för första gången av den schweiziske kemisten Albert Hofmann i ett av läkemedelsföretaget Sandoz forskningslabb, år 1938. Hofmann utförde ett flertal experiment på lysergsyra, i försök att hitta nya läkemedelssubstanser. När LSD framställdes hade Hofmann förväntat sig att substansen skulle fungera som ett analeptikum (för behandling vid exempelvis akut andningsuppehåll), eftersom LSD:s kemiska uppsättning påminde om ett redan existerande analeptikum - nicetamid (bestående av nikotinsyra och dietylamin). När LSD framställdes för första gången testades det på försöksdjur. Det som observerades var att försöksdjuren blev rastlösa, även om de var narkospåverkade, samt att läkemedlet orsakade sammandragningar i livmodern. Livmodersammandragningarna var dock inte lika starka som hos läkemedlet ergometrin, som likt LSD utvinns ur mjöldryga. Ergometrin används för att behandla och/eller förhindra stora blödningar efter förlossning. Således bedömdes LSD inte ha tillräckligt användbara farmakologiska egenskaper, så vidare tester utfördes inte.
Andra syntetiseringen
Fem år senare, 1943, framställde Hofmann LSD igen. I sin bok LSD - Mein Sorgenkind ("LSD - mitt sorgebarn") skrev han att han "inte hade kunnat släppa tanken av att LSD kunde ha medicinskt användbara effekter". Under syntetiseringen av LSD fick han avbryta sitt arbete eftersom han av misstag hade blivit påverkad av substansen. Såhär skrev han i sin rapport från dagen:
Det är oklart hur Hofmann fick i sig substansen, men hans egen teori var att en mindre mängd hade absorberats genom hans fingertoppar. För att försäkra sig om att det var LSD som hade orsakat upplevelsen utförde han ett experiment på sig själv. Han intog 0,25 mg (250 µg) LSD, vilket han förväntade sig vara den minsta mängd av substansen som skulle kunna ge psykoaktiv effekt. I sin rapport om experimentet beskrev han att det till en början var som förra gången, dock mer intensivt. Den behagliga upplevelsen vände dock snabbt till en levande mardröm för Hofmann. Ett utdrag ur hans långa vetenskapliga rapport om experimentet:
Efter experimentet berättade Hofmann om experimentet för sina forskarkollegor, som var skeptiska till att LSD var psykoaktivt vid så låga doser. Vid tillfället var ingen känd substans psykoaktiv vid så låga doser. Ett flertal av Hofmanns forskarkollegor gjorde självexperiment med LSD, vilket gjorde att skepticismen mot Hofmanns experiment försvann.
Djurtester Efter Hofmanns upptäckt av de psykiska effekterna av LSD utfördes ytterligare djurtester.Hofmann (1980) kap. 2 Följande observationer gjordes:
Möss uppvisade mindre motoriska svårigheter och ett förändrat slickmönster. Katter uppvisade vegetativa symptom såsom piloerektion ("gåshud") och ökad salivproduktion, samt tecken på att katterna hade hallucinationer. Katterna stirrade tomt ut i luften, och vid påträffande av möss lät de mössen vara, och visade i vissa fall tecken på att vara rädda för mössen. Hundar uppvisade ett förändrat beteende som tolkades som ett tecken på hallucinationer. En påverkad schimpans bland en grupp inhägnade schimpanser tycktes inte uppvisa några större beteendeförändringar, förutom att inte längre följa de sociala regler som fanns bland dessa schimpanser. Detta var dock högst problematiskt – övriga schimpanser reagerade mycket starkt på den LSD-påverkade schimpansens förändrade beteende. Påverkade akvariefiskar började simma på märkliga vis. Spindlar påverkade av mycket små mängder LSD vävde bättre proportionerade och precisa nät än annars. Vid högre doser vävde de betydligt sämre och primitivare än nyktra spindlar.
Genomsnittlig dödlig dos (LD50) för djur LD50 betecknar vid vilken dos 50 % av försöksdjuren dör. Särskilda tester utfördes för att mäta LD50, varefter de flesta djur som dog till följd av andningsdepression. LD50 för människor är inte känd. Följande observationer gjordes:
LD50 för möss var 50-60 mg/kg kroppsvikt, intravenöst. LD50 för råttor var 16,5 mg/kg kroppsvikt, intravenöst. LD50 för kaniner var 0,3 mg/kg kroppsvikt, intravenöst. En elefant (endast ett försök gjordes) dog av en injektion på 297 mg LSD. Elefantens vikt var cirka 5 ton, vilket innebär att denna elefant fick en dos motsvarande 0,06 mg/kg kroppsvikt. Elefanten dog inom några minuter.
LSD-derivat Eftersom LSD upptäcktes blockera serotoninreceptorer, utfördes flera experiment i försök att hitta snarlika substanser till LSD som inte hade några hallucinogena effekter och så stora serotoninblockerande effekter som möjligt. Ett sådant LSD-derivat är bromo-LSD, som blev känt som BOL-148. Ett läkemedel som indirekt kom till följd av LSD-derivat är läkemedlet Deseril/Sansert, som användes för att behandla migrän.Hofmann (1980) kap. 3
Människoförsök En kort tid efter att djurförsöken hade avslutats påbörjades försök på människor för första gången, vid den psykiatriska kliniken vid Zürichs universitet. Werner A. Stoll (son till Hofmanns forskarkollega Arthur Stoll) ledde denna forskning, och publicerade sina resultat 1947 i Schweizer Archiv für Neurologie und Psychiatrie, under titeln ”Lysergsäure-diathylämid, ein Phantastikum aus der Mutterkorngruppe” (Lysergsyredyathylamid, ett phantastikum från Clavicepssläktet). ”Phantastikum” är en böjningsform av det latinska ordet ”phantasticus”, som betyder ”påhittad”. Ordet är en synonym till "hallucinogen", och användes först av L. Lewin 1924 i hans rapport om hallucinogenen meskalin.Hofmann (1980) kap. 4
LSD tillverkades av Sandoz och distribuerades gratis till kvalificerade psykiater och forskare, som ett experimentellt läkemedel under varunamnet delysid.
Rekreationellt bruk av LSD under 1950- och 1960-talet miniatyr|Under 1950- och 1960-talet var hippierörelsen starkt förknippad med LSD, eftersom många hippies använde LSD
LSD började användas rekreationellt mot slutet av 1950-talet. De första icke-medicinska brukarna av LSD var konstnärer, musiker, liveartister av olika slag, författare, studenter och missbrukare av andra substanser.Svenska Läkartidningen, "LSD-25 - En introducerande översikt", År 1967 Användningen spred sig dock snabbt till den allmänna befolkningen. Hofmann tror att LSD blev populärt inte till följd av ett generellt ökat droganvändande, utan till följd av ett religiöst sökande, missnöje över otillfredsställande arbeten, industrialisering, urbanisering, materialism, meningslöshet, etc. Enligt Hofmann är dessa sociologiska faktorer samma orsak till hippie-rörelsens uppkomst, i vilken rekreationellt LSD-bruk var vanligt. LSD var dessutom lagligt under 1950-talet och 1960-talet, vilket enligt Hofmann var ännu en orsak till populariteten hos LSD. Sandoz sista patent på LSD gick ut 1963, vilket gjorde det möjligt för andra aktörer att producera LSD.Hofmann (1980) kap. 5
Ett flertal artiklar skrevs i ickevetenskapliga tidskrifter och dagstidningar om LSD, vilket enligt Hofmann var en stark bidragande faktor till den ökade användningen av LSD. Artiklarna skildrade ofta experiment med LSD utförda vid psykiatriska kliniker, men istället för att publicera dem i vetenskapliga tidskrifter publicerades de i allmänna tidningar och tidskrifter med allmänheten som målgrupp. Några exempel på sådana artiklar från 1950-talet är följande:
”My Twelve Hours as a Madman” i tidningen Maclean’s Canada National Magazine (1953). "Ein kühnes wissenschaftliches Experiment" ("Ett vågat vetenskapligt experiment") i den tyska tidskriften Quick (1954/03). "Medicine: Dream Stuff", i tidskriften Time (1954/06). ”The Curious Story Behind the New Cary Grant” i tidskriften Look (1959/09).
Flera böcker riktade till allmänheten skrevs även för att propagera för de positiva effekterna hos LSD. Det skrevs dock även böcker som enligt Hofmann var mer objektiva, som skildrade såväl de positiva som de negativa effekterna av LSD. En del av de böcker som propagerade för LSD-bruk blev bästsäljare. Två av de mest tongivande pionjärerna för rekreationellt LSD-bruk var de två Harvard-professorerna Timothy Leary och Richard Alpert. Hofmann beskriver att Leary har blivit känd som "aposteln för LSD".
Höjdpunkten för användandet av LSD nåddes mellan åren 1964 och 1966. Samtidigt som många ansåg sig dra nytta av drogen, var denna period även höjdpunkten för antalet olyckor som skedde under påverkan av LSD. Flera rapporter kom om mentala sammanbrott, självmord, andra kriminella handlingar och olyckor som skett under påverkan av LSD. Detta ledde till stora kontroverser om LSD, och 1965 slutade Sandoz tillverka LSD, som de fram till dess hade distribuerat gratis i nästan två decennier, till kvalificerade forskare och psykiatriker.
Terapi med LSD