Bronsåldern är den första förhistoriska period som visar tydliga tecken på regionala förbindelser via handel. Handelsförbindelser upprätthölls troligen av hövdingar och stormän, vilket framgår i distributionen av bronsföremål. Jakten på dessa lockande metaller var, i kombination med de spännande och farliga resorna, det som försåg nordborna med nya attraktiva produkter av metall. Av den gyllene bronsen, som hade en låg smältpunkt, kunde man gjuta vapen, verktyg och smycken, Handelsresornas förde nya kulturimpulser till Sverige och Norden. Isotopanalyser av metallernas spårelement har klargjort i vilka områden metallerna bröts.
När Sverige befann sig i slutet av yngre stenåldern, hade delar av Europa och Främre Orienten redan hamnat i vad som kallas kopparåldern. Redan 3200 före Kristus hade man börjat experimentera med att legera koppar. Till en början användes arsenik vilket gav en hårdare men spröd brons. Föremål av koppar har hittats i Sverige främst flata kopparyxor. Därefter började tenn användas. och få fick man en betydligt bättre brons. Sedan började bronsföremål i liten skala även tillverkas i Sverige. Av vetenskapshistoriska skäl har man dock placerat bronsålderns inledningsskede efter en senare samling föremål (Pilefyndet) som deponerades cirka 1700 före Kristus.
Den nordiska bronsåldern brukar delas in i sex olika perioder utifrån stilar och fyndkombinationer. Indelningen skedde runt år 1900 av den svenske arkeologen Oscar Montelius. Hans tidsindelningar gjordes utifrån fyndkombinationer av föremål främst i Sverige men han gjorde jämförelser med hela Europa och Medelhavsområdet. Tidsindelningen har visat sig stämma överraskande bra med nya 14C-dateringar av fynd. De tre första perioderna (period I-III) utgör den äldre bronsåldern och period IV-VI utgör den yngre bronsåldern.
Forskningshistorik
Begränsat källmaterial och kronologi baserat på artefaktstudier Källmaterialet för forskningen om bronsåldern var fram till 1970-talet i huvudsak begränsat till gravar, depåfynd. hällristningar och kulthus. Det inriktade bronsåldersforskningen mot studier av gravseder och rituella seder. Bebyggelsen studerades med utgångspunkt i gravarnas fördelning över landskapet. Det var möjligt att studera bronsteknologin och redskapens kronologi vilket Oskar Montelius använde för sin tidsindelning av perioden. Sven Nilsson såg före arkeologins etablering som vetenskap bronsålderskulturen som verk av feniciskt inflytande och menade att bronsålderskulturen var invandrad till Sverige. Montelius arbete med bronsålders fynd över hela Europa skapade en bild av en internationell kultur med varuutbyte i Europa och stilistisk påverkan mellan olika områden i Europa.
Hällristningar och bronsåldersfynd Under 1900-talet arbetade Oskar Almgren med hällristningars tolkning i Hällristningar och kultbruk och i Östergötland arbetade Arthur Nordén med Östergötlands Bronsålder Båda intresserade sig hällristningar och bronsålderns religion.
Två arkeologer arbetade med de hittade fynden och skrev översikter över bronsålderns fynd. Evert Baudou som skrev sin doktorsavhandling 1960 om Die regionale und chronologische Einteilung der jüngeren Bronzezeit im Nordischen Kreis där han avhandlade bronsfynden från yngre bronsåldern med en huvudinriktning på att datera gravarna med hjälp av gravgåvorna. Andreas Oldeberg hade arbetat med metalltekniska frågor och han sammanfattade den äldre bronsålderns fynd i Die ältere Metallzeit in Schweden i två delar 1974 och 1976. Landskapsanalyser som Åke Hyenstrands Fasta fornlämningar och arkeologiska regioner från 1984 och S Wigrens Sörmländsk bronsåldersbygd. En studie av tidiga centrumbildningar daterade med termoluminescens 1987.
Synen på bronsålderns boplatser Vid 1900-talets början undersöktes hyddbottnar och några stengrundshus som styrde uppfattningen om byggnadstraditionen under bronsåldern. Stengrundshusen tolkades som rituella och då blev de enda profana byggnaderna hyddor. Undersökningen av bronsåldershyddan vid Boda 1906 formade bilden av byggnadstraditionen under bronsåldern även utanför Sverige. Husurnor i gravar som gav en bild att bronsålderns hus hade bestått av hyddor och mindre hus. Husurnornas inspiration kom istället från södra Europa men hade inga förebilder i nordiska boningshus. Lämningar efter hyddor från bronsåldern som hittats i Skandinavien hade däremot liknande utseende som husurnorna avbildar. Byggnader var okända för att bronsåldersboplatser var dåligt studerade. Man hänvisade till ett kringflyttande liv i huvudsak med boskapsskötsel som inte lämnat spår efter sig.Märta Strömberg, M. 1954. Bronzezeitliche Wohnplätze in Schonen. Meddelanden från Lunds Universitets Historiska Museum 1953-54. Denna bild präglade länge forskningen kring bronsålderns bebyggelsestruktur.
Stora ytavbaningar gav den första tydliga bilden av hur husen var konstruerade och bebyggelsen placering i terrängen. Situation före dessa var att forskare trodde bebyggelsen varit rörliga, små ensamgårdar med enkla hyddliknande byggnader. Nu vet vi att permanenta byggnader i en komplex struktur haft gårdar av varierande storlek med olika typer av byggnader. Långhus kompletterades av ekonomibyggnader, ibland med grophus och hyddor. Den permanenta strukturen har haft ensamgårdar men också tät byliknande bebyggelser. Även sociala skillnade kan spåras i boplatsmaterialet. Det är olika hus- och gårdsstorlek redan under senneolitikum som visar på en hierarkisk samhällsstruktur.Magnus Artursson: Byggnadstradition i Bronsåldersbygd - 2300-500 f.Kr. red. Per Lagerås och Bo Strömberg
Äldre bronsålder (1700 f.Kr.–1100 f.Kr.) miniatyr|Utbredningen av fasta bosättningar i Sverige under bronsåldern. Utbredningen indikeras främst av gravar. miniatyr|vänster|150px|Stenristning föreställande bland annat en stridsvagn från Kungagraven i Kivik, cirka 1000 f.Kr. miniatyr|Björnlundasvärdet har sannolikt importerats från mellersta Donauområdet, 1496 f.Kr. miniatyr|Det större av Spirbergsrösena i Örnsköldsviks kommun. Under inventering av arkeolog Carl L. Thunberg 2014. Vid den nordiska bronsålderns början hade en ny kultur ersatt Úněticekulturen. Det var höggravskulturen som sträckte sig fram till Östersjöns sydöstra kust. Förutom det arbets- och resurskrävande gravskicket med storhögar förde den med sig nya hästdragna vagnar för transport och tvåhjuliga stridsvagnar.
Period 1 av bronsåldern (1700–1500 f.Kr.) är ganska fattig på bronsfynd, och de flesta typerna av föremål från senneolitikum fanns fortsatt kvar, liksom bruket att bygga enkla hällkistor. Under period I, men också senare, förekommer importföremål både västerifrån, såsom Irland och England, och från många olika områden söderifrån, bland annat från nuvarande Ungern och Rumänien. Pilefyndet är ett känt depåfynd från denna tidiga tid med föremål från västra Europa och även från Mellaneuropa.
Först vid övergången till period II runt 1500 f.Kr. kom det stora genombrottet för bronsåldern i Norden, vilket medförde att ett stort antal nya föremålstyper av brons ersatte de föregående föremålen i flinta. I gravarna deponeras mera brons som gravgåvor och det är i huvudsak föremål som är tillverkade i Skandinavien.
Handel med metaller. Bronsålderns sjöfarare. Kontrollen över handeln med de nya redskapen och vapnen av brons gjorde hövdingarna mäktigare, vilket manifesteras i deras gravskick, storhögarna. Kulturpåverkan var stark och snart uppfördes också imponerande stora gravar i Sverige, som storröset Kungagraven i Kivik. Handeln utgjordes främst av import av metall koppar från Mellan- och Sydeuropa och salt, medan bland annat bärnsten exporterades. Även slavar har föreslagits som en exportvara. Andra exportvaror är mer oklara. Även i Sverige tycks hästen och vagnen haft stor betydelse, men framförallt var skeppen viktiga. Skeppen är återgivna på hällristningar bronsföremål och i skeppssättningar. Det är troligt att det var skeppen som möjliggjorde den tämligen utvecklade nordiska bronsålderskulturen. Det varma klimatet som rådde under denna tid gav en förutsättning för en relativt hög befolkningstäthet även i Sverige och delar av Norge.
Bostadshus och ekonomi Ett bronsåldershus i Bohuslän ligger i Munkedal på en plats som kallas finska barnhemmet. Huset stod på platsen då hällristningarna gjordes vid Tanum, Platsen undersöktes av arkeologer från Bohusläns museum. Platsen ligger söder om det kända världsarvet med alla hällristningarna. Husen från denna tid gjordes genom att en rad med stolpar grävdes ner i linje, så kallade mittstolpar som bar upp taket, i en så kallad tvåskeppig konstruktion. Därefter grävdes ett antal väggstolpar ned runtom och väggarna byggdes av vidjor och lera. En eldstad fanns oftast i en av ändarna på huset. I andra delar av Sydskandinavien har hus med betydligt större dimensioner, så kallade långhus, påträffats. De var ofta 20–30 meter långa och i enstaka fall över 50 m långa.
Under äldre bronsåldern övergår man från tvåskeppiga till treskeppiga hus. Det innebär att mittaxel i huset blir fri och den takbärande konstruktionen flyttas till sidorna av mittskeppet. Bronsåldersboplatser kännetecknas senare av treskeppiga hus som kan vara mellan 10 och 35 meter långa. Det finns en tendens till att bostadshusen blir kortare under yngsta bronsåldern. Ekonomin har baserats på jordbruk med odling av olika typer av vete och nakenkorn kompletterat med boskapsskötsel med nötboskap, får/get och gris. Även jakt i mindre omfattning och fiske har förekommit. Jämför man Skåne med Bohuslän är det troligt att samhällets ekonomi såg olika ut på dessa platser.
Norra Norrlands bronsålder En uppdelning mellan södra och norra Norrland skedde omkring 800 f.Kr., där den norra delen uppvisar ett markant östligt inslag i fyndmaterialet med bland annat asbestkeramik av finsk typ. Asbestkeramik användes för metallurgi, bland annat bronsframställning, och har av vissa forskare associerats till en församisk kultur. På en fyndplats vid Kalixälven har även ämneskoppar återfunnits.
Yngre bronsålder (1100 f.Kr.–520 f.Kr.) höger|miniatyr|250px|Hågahögen väster om Uppsala, cirka 1000 f.Kr.–800 f.Kr. miniatyr|Bronsåldersfigurinen från Sankt Olofs socken, yngre bronsåldern.
På 1000-talet f.Kr. hände något drastiskt kring Medelhavet – den sena bronsålderskollapsen. Nedgången drabbade den hettitiska kulturen, den mykenska kulturen och nya riket i Egypten ansattes hårt. Användningen av järn och delvis brustna handelsförbindelser skulle få konsekvenser i övriga Europa. I Centraleuropa övergick höggravskulturen till urnefältskulturen som möjligen var mindre aristokratisk. Urnegravarna kom också till Sverige. Introduktionen av brandgravar innebar inte att högar slutade byggas utan nya storhögar som Lusehøj, Hågahögen och Lugnarohögen anlades under yngre bronsålder och den nordiska bronsålderskulturen bestod.
Efter en ny klimatförändring omkring 850–760 f.Kr. och sedan ytterligare en plötslig klimatförändring omkring 650 f.Kr. tog bronsåldern snart slut. I Norden ersatte järnet successivt bronsen under 500-talet f.Kr. Under de kommande århundradena blir gravfynden fåtaligare och ibland helt fyndtomma. Tecken på lyx som guldfynd hittas inte och storhögar upphör att uppföras.
Det nordiska bronsålderssamhället miniatyr|150px|Tätheten av hällristningar och skålgropar per areaenhet i Sverige.
Samhällsutvecklingen i Norden kom alltmer att skilja sig från utvecklingen på kontinenten. I olika föremål och föreställningar framträder vissa skillnader, vilka dock anpassats till rådande förhållanden och därigenom fått ett eget, nordiskt uttryck. Folket levde på fiske, jakt, handel, boskapsskötsel och jordbruk. Hästen förmedlade status och användes som riddjur och dragdjur.