Avhandling om frivillig träldom (Discours de la servitude volontaire eller Contr'un – Mot en/välde/) är ett verk som skrevs 1549 av Étienne de La Boétie vid 18 års ålder. Dess första tryckta utgåva kom 1576.
Verket består av en kort utredning om och mot absolutism. Texten ifrågasätter legitimiteten av varje myndighet över ett folk och försöker analysera orsakerna till underkastelse under en sådan myndighet.
Verket Den unge humanisten sökte en förklaring till framgången som tyrannerna i hans tid hade. Avvikande från den traditionella vägen riktar La Boétie inte uppmärksamheten på tyrannerna utan på alla de länder och platser där man från tid till annan står ut med en enväldig tyrann som inte har annan makt än den folket ger honom. Även om exemplen tas från antikens värld för att undvika censur, gäller dock reflexionerna säkert hans egen tid i ett land där monarkens makt alltmer förstärks.
Originaliteten i La Boéties tes består helt och hållet i den paradoxala sammanställningen mellan orden ”träldom” och ”frivillig”. Han fastställer därmed en modell för träldomen och orsaken till dess uppkomst och bibehållande.
För att nå frihet behöver man vara varken härskare eller träl. Det är snarare en skeptisk relativism som frammanas i avhandlingen.
Även om det skulle vara anakronistiskt att beteckna den som anarkistisk ger den än idag genljud i reflexionen över myndighetsutövning och åberopas av anarkistiska tänkare.
Verkets historia Det var protestantiska monarkomaker som inför förföljelser först beslöt att publicera verket 1574 under namnet Contr'un (Mot en /härskare/). Efter bartolomeinatten aktualiserades påtagligt deras relationer till tyrannen och nödvändigheten att befria sig från denne.
Denna förhastade utgåva hindrade dock Michel de Montaigne från att innesluta den i sina Essais av fruktan för att bli tagen för kalvinist och därmed diskreditera sitt verk. (Det har även hävdats att Montaigne skulle vara den verklige författaren av verket.Pierre Villey, Le véritable auteur du "Discours de la Servitude volontaire" Montaigne ou La Boétie ?, Revue d'histoire littéraire de la France, Presses Universitaires de France, 13e Année, n°|4, 1906, p.727-736, lire en ligne.)
La Boéties reflexioner föll i glömska under flera sekler men visade sig dock sporadiskt. Han blev till och med plagierad under Franska revolutionen av Marat i Les Chaînes de l'esclavage (Slaveriets kedjor). Det var inte förrän på 1800-talet som Le Discours de la servitude volontaire till slut omnämnes som ett viktigt verk av Lamennais.
Det blev senare åberopat av författare som Henri Bergson, Simone Weil och Pierre Clastres, en antropolog som studerat samhällen utan statsmakt och givit inspiration åt alla dem som aldrig upphört att förvånas över att "på samhällets våg väger grammet mer än kilot".
Senare gör Wilhelm Reich, Gilles Deleuze och Félix Guattari frågan om frivillig träldom central inom politisk filosofi, särskilt i Anti-oidipus. Också den autonomistiske marxisten John Holloway citerar La Boétie i sin bok Crack Capitalism för att förklara sin idé om att ”knäcka kapitalismen”.John Holloway. Crack Capitalism. Pluto Press (2010). Pg. 6. , . Även libertarianer som Murray Rothbard har La Boéties verk som viktig inspirationskälla.http://mises.org/library/politics-obedience-discourse-voluntary-servitude. Gene Sharp, den ledande teoretikern om ickevåldskamp, citerar flitigt La Boétie.
Sammanfattning av verkets innehåll Hur kan en enda komma att dominera ett helt folk? Vanmakten: hur det rätta tillståndet rubbas La Boétie visar att samhället, där folket vill tjäna en tyrann, är bundet till historien. På intet sätt är detta evigt och har inte alltid förekommit; det har ett födelsedatum och något måste ha skett för att människorna faller ner från frihet till träldom.
”Vilken uppkommen vanmakt var denna som kunnat rubba människan, som ju fötts för att leva fri, från det naturliga tillståndet och fått henne att förlora minnet av sitt ursprungliga tillstånd och dessutom viljan att återupprätta det?”
Vanmakten är ett tragiskt uppkommet läge, en oförutsedd olycka vars verkan oupphörligen stärks till den grad att minnet av det förgångna utsläcks, till den grad att kärleken till träldom ersatt viljan till frihet. La Boétie tar alltså övergången från frihet till träldom ”utan tvång” i betraktande och fastslår att delningen av samhället mellan dem som befaller och dem som lyder är tillfällig. Det som utmålas här är just det historiska ögonblick, som t.ex. antropologen Pierre Clastres skisserat och kallat för Historiens födelse, den brutala brytpunkt som utgör Statens födelse i den mänskliga historien. Emellertid är denna tillfällig och ingalunda oundvikligJfr Pierre Clastres#Statens uppkomst.
Detta samhällets nedfall i nästan allas träldom under en enda person uppenbarar en ny människotyp, som inte längre är en människa, inte ens ett djur, eftersom
“djuren … inte kan vänja sig vid att träla annat än under protest visande motsatt önskan."
Denna nya varelse, som är svår att benämna, är denaturerad. Träldomen är nämligen motsatsen till naturtillståndet:
“Det som står klart och uppenbart för alla, och något som ingen skulle förneka, det är att naturen, Guds främsta verktyg, […] skapat oss alla och gjutit oss så att säga i samma form, för att visa oss att vi är alla lika, eller till och med bröder.”
Naturtillståndet innebure alltså att samhällena är jämlika där ingen skulle kunna ha makt över andra. Det vill säga motsatsen till den träldom som folken vederfars. Främsta orsaken till träldom vore alltså glömskan av friheten och sedvänjan att leva i ett hierarkiserat samhälle, där vissa härskar över andra.
“Främsta skälet till frivillig träldom är vanan” [...] “att folk frivilligt är trälar beror på att de föds som trälar och att de fostras i träldom”.
Den övergivna friheten Det är alltså folket som överger friheten. Och inte tyrannen som tar den ifrån folket, menar La Boétie. Hur ska man annars förklara att människorna inte enbart resignerat underkastar sig träldomen, utan till på köpet blir trälar av eget samtycke? På så vis vore vissa människor till och med beredda att förlora sitt eget liv för tyrannens skull. Endast träldomen tillåter tyrannen att stanna vid makten, lydnaden är en förutsättning för övervåld.
Inför den individ som underkastat sig vägrar La Boétie att sätta goda furstar mot onda tyranner. Vad spelar det för roll om fursten är godhjärtad eller grym? Är det i alla fall inte fursten folket slavar för?
”De må komma till makten på olika sätt men deras sätt att regera är alltid nästan detsamma. De som valts av folket behandlar detta som en tjur som ska tämjas, de som erövrat makten betraktar folket som sitt byte, de som ärvt sin makt betraktar det som sin slavhjord som av naturen tillhör dem.”
På frågorna ’’”varför har vanmakten kommit till?” – ”varför har människans natur rubbats?” – ”varför har klyftorna i samhället kommit till stånd?”’’ ger inte La Boétie något svar. Det har med Statens uppkomst att göra, för att tala i moderna termerT.ex. Statens uppkomst. Men författaren kan inte utröna varför människor avstår sin frihet. Han försöker istället komma med ett svar på de andra frågorna: hur kan detta med att avstå från frihet bli något varaktigt, hur återuppstår ojämlikhet ständigt?.
Om beständigheten hos tyranniet som härskarmodell Viljan till underkastelse En av orsakerna till att träldomen bibehålles är att tyrannerna använder en stor uppsättning strategier för att försvaga folket. Först och främst att förslöa folket med teater och andra underhållande tidsfördriv, som La Boétie fördömer såsom “drogande”:
“Teatrar, spel, farser, spektakel, gladiatorer, underliga djur, medaljer, tavlor och andra liknande droger var för antikens folk träldomens lockbeten, kompensationen för deras rövade frihet, tyranniets verktyg.”
Tyrannen lockar sina undersåtar att somna in i träldom. Han skänker frikostigt till folket utan att detta tänker på att det är med just de pengar som undandragits undersåtarna som dessa skådespel finansieras. Tyrannerna håller ibland, innan de begår sina brott, vackra tal om det allmänna välståndet och nödvändigheten att upprätthålla den allmänna ordningen. Andra använder religionens konstmedel för att uppväcka fruktan för vanhelgande och utnyttjar därvid den okunniges fallenhet för vidskepelse. I sin tid av religionskrig skiljer dock La Boétie mellan Gud och världslig makt. Denna är inte av gudomligt ursprung utan kommer just av människornas benägenhet till träldom.
Men ideologi, förströelse och olika former av vidskepelse räcker bara till för att söva den "breda populasen" och inte de kultiverade "välborna".
"Fortfarande finns det sådana som, stoltare och mer besjälade än andra, känner okets tyngd och inte kan underlåta att skaka på det; sådana som aldrig låter sig underkastas [...] Just dessa, som har klart sinne och klarsyn, nöjer sig inte, såsom de ingrott omedvetna, med att se vad de har under sina fötter utan att blicka vare sig bakåt eller framåt; de drar sig tvärtom till minnes vad som skett för att mer sunt bedöma det nuvarande och förutse framtiden. De är just dessa som, utrustade med ståndaktigt sinne, lagt detta sinne tillrätta genom studier och vetande. Just dessa skulle kunna, när friheten vore helt förlorad och förjagad ur denna värld, återbörda den hit; för, med livfull känsla för frihet, efter att ha njutit den och gömt dess frö i sitt sinne, skulle träldomen aldrig kunna förföra dem, hur man än bunde dem in i den."
På så vis kommer det även under en auktoritär regim att finnas sådana som gör motstånd.
Det viktigaste skälet för upprätthållandet av tyranniet är dock att en del av befolkningen ställer sig till förfogande för detta genom sin vinningslystnad och önskan om hedersbetygelser.
" Det jag nyss nämnt om tyrannens medel för att förslava [tvång, hörsamhet, ideologi, spel och vidskepelser] används nästan bara på den omedvetna och tölpaktiga delen av folket."
Alltså måste tyrannen, om hans välde ska bestå, finna en annan strategi för bildade människor. Däri ligger "hemligheten och urkällan för härskandet, varje tyrannis stötta och grund": att göra sådana människor till "medbrottslingar" i tyrannens "våldsakter", att förslava dem genom att ge dem möjlighet att härska över andra i sin tur. Det är alltså de högt uppsatta som blir tyranniets medbrottslingar, dock genom att på köpet förlora sin egen frihet. Vissa smickrar sin härskare i hopp om dennes ynnest utan att se att onåd med nödvändighet kan vänta dem, när de väl blivit maktens medbrottslingar. På så sätt formar sig en social pyramid som tillåter tyrannen att "förslava sina undersåtar var och en med hjälp av de övriga".
Motstånd och förnuft är således tillvägagångssättet för återerövrandet av friheten, för tyrannerna
"är inte stora annat än att vi ligger på knä"Detta citat, som är flitigt använt, kan dock inte beläggas i någon av de tryckta utgåvorna
Tyranniet liknar en pyramid grundad på social kontroll:
"fem eller sex har vunnit tyrannens öra [...]. Dessa sex har sex hundra som är beroende av dem och dessa sex hundra är som de sex för tyrannen[...] dessa sex hundra håller under sig sex tusen ..."
En majoritet är på så vis beroende av tyranniet. Maktens hierarkiska struktur gör det möjligt att innesluta den dominerade majoriteten i olika mellanliggande undergrupper. Marcel Conche resumerar denna intressepyramid i en enkel formel: "tyrannen tyranniserar tack vare en kaskad av småtyranner, som säkert själva är tyranniserade, men som tyranniserar i sin turMarcel Conche, in Bernadette Gadomski, La Boétie penseur masqué, Paris, L'Harmattan, 2007..
Dessa högt uppsatta är emellertid ännu mindre fria än det förtryckta folket: