Östafors bruk, vars namn har bildats av Östa(d) och fors samt bruk, är ett naturreservat i Bromölla kommun i Skåne län. Området, som är 19 hektar stort, är naturreservat sedan 1985, med reviderade föreskrifter 2007. Det är beläget söder om Olofström utmed Holjeån på gränsen mellan Skåne och Blekinge.
Genom området slingrar sig Holjeån för att sedan fortsätta norrut i det angränsande Ljungryda naturreservat i Blekinge län. Tillsammans utgör de ett sammanhängande naturskyddat område. Naturen är varierande med forsande vatten och skarpa, getryggsformade, skogklädda rullstensåsar. De branta sluttningarna är klädda med lövträd såsom bok, avenbok och ek. Utmed åkanterna växer en del al. Även öppna marker förekommer. I ån finns många fiskarter, som öring, elritsa, bäcknejonöga, ål och gädda. I Östafors bruk växer stora bestånd av kungsbräken. Naturreservatet ingår i EU:s ekologiska nätverk, Natura 2000.
Industrihistoria Forsarna på denna sträcka av Holjeån har använts som kraftkälla för vattenkvarnar (mjölkvarnar och sågkvarnar/sågverk), ett ullspinneri samt för tråddragning, spiktillverkning och elproduktion.
Innan bruket Enligt Prästrelationerna från Skåne och Blekinge av år 1624 fanns då 30 skvaltkvarnar (kølle querner, kölvekvarnar) i Näsums socken varav fyra vid Östad (ØstenAa) på den östra sidan av Holjeån och två vid Sonarp (Sønnetørp) på den västra sidan av ån dvs totalt sex i forssträckan eller dess närhet.
Grannsocknen i norr, Jämshög, hade ännu fler kølle querner och där användes dessutom beteckningen Quern för några kvarnar, vilka sannolikt var större hjulkvarnar.
Beteckningen kølle quern syftade på att skvaltkvarnens vertikala drivaxel var påkformad. Denna beteckning användes år 1624 mest av den gemensamme prästen för socknarna Jämshög och Näsum, Peder Ollfzøn (pastor 1590, levde ännu 1628), men även av prästen i närbelägna Österslövs socken, som om en specifik torpare skrev att denne "for sig sielff malle kand, naar Vandflod er". Prästerna i andra socknar i exempelvis västra Blekinge använde år 1624 istället beteckningen squatter för skvaltkvarnar.
Skvaltkvarnar uppfördes oftast av allmogen för husbehovet (husbehofs-Qwarnar). De var små och ineffektiva och motarbetades dessutom av den danske kungen Kristian IV, som bl.a. i en förordning från 1639 gav besked om att "Bønders skvattemyller, som ere paa en mil ner ret landgieldsmyller" skulle läggas ned. Kungens mål var sannolikt att uppnå lokala monopol för de större arrendekvarnarna (landgildemøller), så att ägarna (t ex kungen själv, kyrkan och adeln) skulle kunna öka sina intäkter. Stora delar av marken och skogarna vid Östad ägdes under både dansk- och svensktiden av kyrkan och godset Ljungby (senare Trolle-Ljungby). De skånska landskapen blev permanent svenska år 1658, men även i Danmark verkar förordningen ha fått begränsad inverkan på skvaltkvarnarnas utbredning. miniatyr|Skvaltkvarnen vid närbelägna Baggeboda har en drivaxel formad, som en påk (äldre svenska: kölva), vilket är orsaken till alternativnamnet kölvekvarn (kølle quern). På 1680-talet benämndes forssträckan Maglefoss (magle: den stora på forndanska) och minst en kvarn hade uppförts där. År 1749 fanns på vardera sidan av ån en Såg Quarn (två totalt), år 1767 fem mjölkvarnar och tre sågkvarnar (totalt Östad och Sonarp) och år 1814 en såg och minst en mjölkvarn. Åtminstone åren 1749, 1767 och 1814 fanns alltså större hjulkvarnar vid forssträckan.
På kartor från bl.a. 1770 benämndes forsen eller berghällen vid forsen Laglefot. Sannolikt hade kartritarna hört fel, eftersom forsen till åtminstone år 1888 fortfarande kallades för Maglefors.
Under åtminstone perioden 1874-1901 var flera spinnare och spinnmästare skrivna i Östad. Några kom från textilindustristaden Norrköping och den förste, Carl August Andersson (född 1841, "obest. bost." 1906), hade minst tio års yrkeserfarenhet därifrån och var son till en färgare. Enligt handskrivna och illustrerade Beskrivning över Näsums socken författad av folkskolläraren, konstnären och senare rektorn Gunnar Thuresson (1911-1981) år 1936, startades ullspinneriet, som låg vid den övre delen av forssträckan, år 1874 av en Per Bjerstedt (1841-1910), som, enligt kyrkböckerna, var född i angränsande Ivetofta socken och filosofie kandidat. Troligen startades spinneriet dock av en släkting till Per Bjerstedt. Per Bjerstedt gifte sig nämligen år 1881 med änkan till faderns kusin, färgaren Bror Carl Bjerstedt (1834-1880) i Sölvesborg, och gick då även in i Firma B.C. Bjerstedt. Firman, som utöver ett färgeri och en garnbutik i Sölvesborg även ägde spinneriet i Östad, gick i konkurs år 1887. Orsakerna sägs ha varit att en del tillgångar (fastigheter och osäkra fordringar) hade åsatts för höga värden vid Bror Carl Bjerstedts död år 1880, men även "dryga lefnadskostnader för den stora familjen" och "bristande tillsyn öfver rörelsen". Det senare påstås ha lett till förskingring vid spinneriet i Östad, då konkurshandlingarna innehöll formuleringen "hvarigenom sådane underslef, som det vid Spinneriet i Östad begångna, kunnat ega rum". Makarna Bjerstedt bedömdes själva inte ha begått något brott utan de ställde krav på spinnaren Carl August Andersson, som de menade inte hade levererat ut garn motsvarande mängden inlevererad ull, och en handlare Nilsson i Gualöv, där tvisten istället handlade om huruvida tidigare överlämnat garn var tänkt att säljas i kommission eller för handlarens egen räkning. I Villands häradsrätts domböcker för åren 1887 och 1888 kallades spinneriet för Maglefors spinneri. Hur makarna Bjerstedt kunde behålla spinnerigrenen av firman är oklart, men Per Bjerstedts far, jordbrukaren och f d landsfiskalen Carl Ulrik Bjerstedt (1810-1887), avled under konkursåret, varför spinnerigrenen möjligen köptes tillbaka med ärvda pengar. Enligt muntlig tradition skall det även ha funnits ett färgeri vid forsen och troligen anlades detta i så fall år 1887 för att ersätta Firma B.C. Bjerstedts i Sölvesborg. Under Per Bjerstedts tid i Östad (1887-1910) kallades han (utöver filosofie kandidat) fabrikör och spinnerifabrikör och hade tidvis spinnmästarna skrivna hemma hos sig.
Bruket (1918-1944)
Gustaf Ekman (1872-1959) tillhörde handels- och industrisläkten Ekman från Göteborg. På mödernet (Wallroth) var han kusin med Selma Lagerlöf.
Gustaf Ekmans ursprungliga plan var att liksom sin forna arbetsgivare, Storfors Bruks AB, tillverka järnrör, vilket dålig konjunktur emellertid satte stopp för. Under åren fram till 1923, när verksamheten därför var liten och under uppbyggnad, kallades området mestadels för Östads Järnbruk, vilket sannolikt även var namnet på en firma.
Först år 1923 grundade Gustaf Ekman Östafors Järnbruks AB, som istället för järnrör skulle komma att producera metalltråd, spik och el. miniatyr|Sölvesborgs-Tidningen besökte Östafors och skrev en fyllig artikel publicerad den 17 oktober 1925. Enligt ovannämnde Gunnar Thuresson inrättade Gustaf Ekman sin fabrik i det tidigare spinneriets byggnader vid den övre delen av forssträckan och initialt använde fabriken ett vattenhjul, som snart ersattes av en mindre vattenturbin. miniatyr|Östafors tråddrageri med spikfabrik vid den övre forssträckan tecknat av Gunnar Thuresson år 1936 och samma plats 90 år senare. Det kvarvarande huset fungerade, som kontor och tjänstemannabostäder, och uppfördes 1919-1920. Företagsnamnet förkortades till Östafors AB år 1927.
Brukets vattenturbin drev dels ett s k "järnmanufakturverk" (tillverkning av metalltråd och spik med central remdrift) och dels en likströmsgenerator (dynamo) för internt behov (belysning och värme) och senare (senast 1929) även externt behov. I mitten av 1930-talet producerades 200 ton metalltråd och 100 ton spik per år. Höga transportkostnader gjorde att det mesta avsattes lokalt ("10 mils radie"), men "all spik, som åtgick vid uppförandet av Storliens turiststation, är kommen från den lilla skånska spikfabriken". miniatyr|En förmodad nyårshälsning poststämplad den 30 december 1927 till en av Östafors AB:s många lokala kunder (Ture Nilssons Diversehandel). Detta år försvann ordet Järnbruks från företagsnamnet. Arbetarna, som år 1925 var 14 till antalet, utsattes inte bara för mekaniska faror och buller ("maskinerna slamra och dåna") utan också kemiska faror. Detta, eftersom betning och galvanisering utfördes vid fabriken, som därför även var utrustad med ett mindre laboratorium. I slutet av april 1935 inträffade en olycka med dödlig utgång i samband med betning av metalltråd. Olyckan omnämndes bl.a. i den svenskamerikanska tidningen Vestkusten den 30 maj 1935.miniatyr|I slutet av april 1935 inträffade en olycka med dödlig utgång i samband med betning av metalltråd. Olyckan omnämndes bl.a. i den svenskamerikanska tidningen Vestkusten den 30 maj 1935. Strax norr om den övre delen av forssträckan fanns år 1925 en reparationsverkstad, vilket bara en hög, murad skorsten numera minner om. I tidningsartiklar och bildtexter på 2000-talet har den omväxlande kallats smedja och gjuteri. År 1925 var reparationsverkstaden den enda avlånga byggnaden där, men senare tillkom ytterligare en parallellt med reparationsverkstaden. miniatyr|På distriktslantmätare Frigells karta från 1925 syns från norr till söder reparationsverkstaden, putshuset, tråddrageriet (med spikfabriken) och kontoret (med tjänstemannabostäder). Bethuset, som låg ca 30 meter söder om kontoret, är inte utmärkt. Till bruket hörde även ett jordbruk ("Bruksgården"), två mjölkvarnar och en såg (sågverk), vilka alla var belägna nära naturreservatets vindskydd vid den nedre delen av forssträckan. De låg i samma område, som de på en karta från 1814, och hade inköpts under tidigt 1920-tal för att senare kunna expandera den industriella verksamheten.
Den siste mjölnaren, som arrenderade en med sågen ihopbyggd mjölkvarn, dog år 1932.
En valskvarn i tre plan uppfördes samma år av Östafors AB och denna kunde p g a eldrift förläggas ca 250 meter sydost om den nedre delen av forssträckan (fastigheten Bromölla Östafors Bruk 1:2, vitmarkerad längst ner till höger i kartan). Valskvarnen brann ner på våren 1970. miniatyr|Östafors elektriska valskvarn tecknad av Gunnar Thuresson år 1936 och samma plats 90 år senare. Den nedre kraftstationen stod färdig år 1936. Det året skall en av de gamla mjölkvarnarna och den gamla sågen ha funnits kvar vid den nedre delen av forssträckan, men bara sågen användes, eftersom mjölkvarnen hade ersatts med den elektriska valskvarnen. miniatyr|Östafors nedre forssträcka med den gamla sågen, som var ihopbyggd med en av två gamla mjölkvarnar. Teckning av Gunnar Thuresson år 1936 och samma plats 90 år senare. Via transformatortornet vid den övre delen av forssträckan hade den nedre kraftstationen under några år av brukets existens förbindelse med Olofströms ledningsnät för el (växelström). miniatyr|Tornet i Östafors utnyttjades för att transformera växelströmmen från den nedre kraftstationen, som stod färdig år 1936. Den övre kraftstationen, vars generatorhall (maskinrum) skymtar till vänster, producerade växelström först från år 1944. Vid anläggande av vattenkraftverk åberopade (och åberopar) många ägare ofta bara urminnes hävd eller kungliga privilegier för sina äldre vattenkvarnar. Under beredskapsåren, när importen av kol och olja försvårades, förenklades tillståndsgivningen genom en lag (nr 732, utfärdad den 30 oktober 1939) med "särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering". År 1942 anhöll Östafors AB hos Söderbygdens vattendomstol "dels om prövning av tvenne i Holjeån... uppförda vattenkraftsanläggningar, benämnda Östafors övre och nedre verk, dels ock om fastställande av rätt att med de till anläggningarna hörande dammbyggnaderna uppdämma vattnet i ån till höjderna...", vilket Sölvesborgs-Tidningen skrev om den 24 december 1942. Tillstånden beviljades i maj 1943, vilket sannolikt förenklade försäljningen ett knappt år senare.