Korsfararstaterna var de stater som bildades av korsriddarna under korstågen i Heliga landet och övriga Mellanöstern under 1100- och 1200-talen. Staterna blev så småningom besegrade av islamiska styrkor.
Statsbildningar
Fastän flera liknande räder företagits på andra ställen, betecknar Korsfararstaterna de stater som bildades ungefär samtidigt som Jerusalems erövring 1099 av de kristna korsfararna, och under korstågen därefter. Första korståget resulterade i fyra sådana statsbildningar: Kungariket Jerusalem, som grundades 1099 och föll 1291 när staden Acre förlorades. Kungariket hade flera vasallstater, och därjämte fyra seigneuries (furstendömen) Furstendömet Galileen Grevskapet Jaffa och Ascalon Grevskapet Oultrejordain Grevskapet Sidon Grevskapet Tripolis, i nuvarande Libanon, som grundades 1104 och föll 1288. Furstendömet Antiochia, grundad 1098 av Bohemund I och varade till 1268. Grevskapet Edessa, grundad 1098 och föll 1144. Kilikien hade erövrats före första korståget, men fick erkännande som kungadöme av påve Innocentius III.
Kungadömet Cypern grundades av Richard Lejonhjärta under Tredje korståget, då han besegrade ön på väg till Heliga landet. Kungadömet varade till 1489 då drottningen sålde det till Republiken Venedig.
Under Fjärde korståget besegrades Bysantinska riket, och delades i fyra riken: Latinska riket, som varade tills Bysantinska riket återerövrade det 1261. Kungadömet Thessaloniki, som varade tills Bysantinska riket återerövrade det 1261. Hertigdömet Aten, som styrdes av korsfararnas ättlingar tills det erövrades av Osmanska riket på 1400-talet. Furstendömet Achaea Efter Fjärde korståget bildade bland annat Venedig flera stater i Egeiska havet och nuvarande Grekland.
Historik Det första korståget
Det första korståget utgick 1096, med syfte att inta Jerusalem. Man gick över Mindre Asien. Balduin av Boulogne tog sig till Edessa, och lyckades där manövrera till sig makten över de kristna armenierna som levde där. Området skulle komma att försörja de övriga korsfararstaterna med förnödenheter. I oktober 1097 anlände huvudarmén till Antiochia, och i mars följande år föll staden. Bohemund I av Antiokia fick den som sin. Den 14 juli 1099 lyckades man även till slut inta Jerusalem, och stadens alla icke-kristna invånare dödades.
Korsfararna hade inte gjort upp några planer över vad som skulle ske efter erövringen av Jerusalem. Det första man var tvungna att göra var att utse en regent. Eftersom Adhemar av Le Puy var död föll valet på Gottfrid av Bouillon, bror till Balduin av Boulogne, som antog titeln Advocatus Sancti Sepulchri, 'försvarare av den heliga gravens kyrka', då han inte ville kallas kung över den stad där Kristus burit törnekrona. Till patriark utsågs Arnulf. Gottfrid dog dock redan 18 juli 1100, och efterträddes av sin bror Balduin, som inte hade något emot kungatiteln. Det land korsfararna höll var dock ganska fattigt, och de behövde utöka sin maktbas. Detta gjorde det bland annat med hjälp av de italienska städerna Genua, Pisa och Venedig, som erhöll privilegier i utbyte mot sitt bistånd.Wibeck, sid 115-120 Förutom dessa hjälptes korsfararna ofta av tillfälliga förstärkningar. De första kungliga personer som deltog i expeditioner till Outremer var Erik Ejegod och Sigurd Jorsalafarare, 1103 respektive 1107.Wibeck, sid 78 Efter detta skulle det dock bli vanligare med kungliga deltagare.
Antiochia hotades förutom av muslimerna även av det Bysantinska riket; Bohemund var fientligt inställd till detta och gjorde därför en resa till Europa för att värva hjälp till ett korståg mot det. Dessutom sökte han efter en brud, och eftersom han var en av hjältarna från det första korståget kunde han äkta Filip I:s dotter Constance. År 1107 seglade han och hans nyrekryterade armé iväg och belägrade Durrës i nuvarande Albanien. Han besegrades dock, och fick finna sig i att bli kejserlig vasall. Delar av armén fortsatte dock till Jerusalem, medan Bohemund tog sig till Italien, där han sedan dog 1112. Hans systerson, som styrde över Antiochia i hans frånvaro, förkastade dock fredsfördraget, men eftersom den kejserliga armén var upptagen på annat håll kunde han fortsätta styra sitt rike.Wibeck, sid 120-121
Under tiden hade Balduin lyckligt styrt över sitt kungarike. Han utkämpade flera strider mot fienden, och 1118 tågade han mot Egypten. Han insjuknade dock och avled. Han efterträddes av sin kusin Balduin II av Jerusalem, härskare över Edessa. Strax efter hans kröning led dock styrkor från Antiochia nederlag i slaget på blodsfältet, och även om Balduin kunde återställa ordningen, så gav det tillsammans med andra problem – en gräshoppssvärm 1117 och en massaker på pilgrimer 1119 – upphov till tvivel i korsfararstaterna. Vid ett kyrkomöte i Nablus bestämdes därför om ökad renhet, och en vädjan om ett nytt korståg sändes till påven. Dessutom kan mötet godkänt skapandet av Tempelherreorden.Wibeck, sid 121-123
År 1127 tog Balduin flera viktiga beslut: för det första uppmuntrades Hugues de Payns, Tempelherreordens mästare, att resa till Europa för att få påvens godkännande för den nya orden och försöka rekrytera män till ett nytt korståg, syftat till att erövra Damaskus. Dessutom gifte han bort sin äldsta dotter Melisende med Fulk V av Anjou, som även blev hans efterträdare då han saknade söner. Korståget blev misslyckat, men Fulk kom 1131 att efterträda Balduin på tronen.Wibeck, sid 123-124
Ett nytt hot Under 1130-talet dök ett nytt hot upp på korsfaranas himmel: atabegen Zangi av Mosul. Han tillbringade mycket tid på att bygga upp en maktbas i de muslimska områdena, och 1144 belägrade han och intog Edessa. Detta sågs av muslimerna som en vändpunkt i kampen om området.Wibeck, sid 125-126 Detta ledde även till att det andra korståget utlystes. Detta kom att riktas mot Damaskus, den enda stad i området som ville ha fred med korsfararna. Det uträttade dock inte mycket förutom att närma Damaskus till Aleppos härskare Nur al-Din.
Efter korstågets misslyckande kom Antiochia under starkare press från Nur al-Din. Hade korståget riktats mot honom, som Raimond av Antiochia tillrått, hade han sannolikt krossats. Istället allierade sig nu Damaskus med honom. Han tågade mot Inab, ett av få kvarvarande korsfararfästen öster om floden Orontes. Raimond och en liten armé, inklusive några assassiner, hastade till undsättning. Nur al-Din kunde omringa sina fiender när dessa slagit nattläger. På morgonen när de insåg vad som hänt försökte de slå sig ut, men misslyckades och tillintetgjordes. Återigen vädjade man om ett korståg, men efter det föregående fiaskot uteblev något sådant. Balduin III insåg att Edessa var förlorat, och sålde de kvarvarande borgarna till Bysans. Balduin lyckades skapa lugn och ro, och både kristna och muslimer kunde förstärka sina positioner; de kristna genom att inta Askalon, och Nur al-Din genom att ta kontrollen över Damaskus.Wibeck, sid 152-155
År 1163 dog Balduin III, bara 33 år gammal. De flesta trodde att han blivit förgiftad. Tronen övertogs av hans bror Amalrik. Den stora konflikten mellan muslimer och kristna gällde nu Egypten. Eftersom egyptierna var sunniter och syrierna var shiiter var ett närmande mellan de två områdena osannolikt. Ett sådant närmande hade dock inneburit katastrof för de kristna. Amalrik försökte och misslyckades fem gånger med att erövra landet. År 1166 gick Nur al-Dins general Shirkuh mot Egypten. Amalrik allierade sig därför med både Pisa och den egyptiske sultanen Shawar, som gav honom 400 000 dinarer för att han skulle driva ut Shirku. Amalrik lyckades med detta, och båda arméerna lämnade Egypten. Under Amalriks frånvaro hade Nur al-Din varit inne på kristet område, dock utan att göra större skada. Amalrik insåg att försvaret måste omorganiseras, och överförde en mängd borgar med tillhörande mark till militära ordnarna, i synnerhet i Grevskapet Tripolis. I oktober 1168 anföll Amalrik återigen Egypten. Shirkuh dök dock upp igen. Amalrik tvingades tillbaka till Jerusalem, Shawar mördades, och Shirkuh tog kontrollen över Egypten. Korsfararna hade nu samma fiende såväl i norr som i söder.Wibeck, sid 158-161
Saladin träder in på scenen
Återigen sändes ambassadörer västerut för att begära hjälp. Ludvig VII och Henrik II av England låg dock i fejd, vilket omöjliggjorde ett nytt korståg. År 1174 dog Amalrik, och Shirkuhs systerson Saladin, som nu styrde över Egypten efter att Shirkuh avlidit, marscherade norrut. Guvernören i Damaskus blev rädd och sökte stöd hos de kristna. Dessa var dock kraftlösa efter kungens död, då den ende kvarvarande prinsen var den spetälske, 13-årige Balduin. Saladin kunde därför lätt nå Damaskus och ta kontroll över staden. Balduin utsågs till kung. Även om han inte formellt utnämndes till kungens förmyndare kom greve Raimond III av Tripoli ändå att inneha regeringsmakten. Han var främst intresserad av kungarikets överlevnad, inte av dess potential som bas för aggressiv kristendom. Denna hållning delades av infödda stormän och johanniterriddarna, medan tempelherrarna och nykomlingar var långt mer aggressiva. Hans första åtgärd var att försöka hålla Aleppo utanför Saladins makt, vilket ha lyckades med. Saladin återvände till Egypten, och ett år av fred följde. År 1177 blev Balduin 16 år och gammal nog att ta makten i egna händer. Han blev dock allt sjukare, och man insåg att han inte skulle leva många år. Man tvingades därför återigen söka hjälp från Europa. Regenterna i väst hade dock sina egna problem att brottas med, och kejsaren var upptagen med den seljuqiske sultanen. Han starka flotta kunde dock sättas in mot Saladin.Wibeck, sid 162-165
Saladin korsade i november 1177 gränsen. Alla tillgängliga tempelriddare, omkring 500, samlades för att försvara Gaza. Saladin passerade dock borgen och gick mot Askalon. Balduin skyndade också mot staden, och kom fram först. Saladin avsatte då en styrka som höll kungen instängd i staden och gick mot Jerusalem. Han tappade dock kontrollen över sin armé. Balduin lyckades få iväg ett meddelande till tempelriddarna, som bröt upp och undsatte honom. Den 25 november föll så de kristna över Saladins här, nära slottet Montgisard. Anfallet kom som en blixt från klar himmel, och Saladins män flydde. Den kristna hären var dock för svag för att ta upp förföljelsen. Saladin hade obegränsat med folk att sätta upp en ny här med, intriger pågick runt den unge kungen, och samtidigt dog korsfararnas främste allierade, kejsar Manuel. Han hade haft ett gott öga till korsfararna, och arbetat för dem så länge det inte missgynnade hans eget imperium. År 1183 lyckades så Saladin inta Aleppo. Samtidigt blev Balduin allt sjukare, och var nu så svag att han tvingades lämna ifrån sig regentskapet till sin syster Sibyllas make Guy av Lusignan.Wibeck, sid 165-166
Under tiden var greve Reynald av Châtillon i Antiochia ute på ett eget äventyr som skulle komma att ytterligare försvaga kungadömet. I syfte att vinna byte och förödmjuka Saladin tänkte han attackera Mecka och Medina. I slutet av 1182 marscherade han till Eilat med galärer. Eilat föll snabbt, och med lokala pirater som styrmän seglade han ut på Röda havet. Aidib plundrades, och i attacker mot Medinas hamnar al-Hawra och Yambo lyckades man bränna flera skepp. Därefter gick färden mot ar-Raghib, en av Meckas hamnar, där ett pilgrimsskepp sänktes. Den muslimska världen var skräckslagen; härskarna i Aleppo och Mosul, som hade begärt hjälp av korsfararna, skämdes. Den egyptiske guvernören sände ut sin amiral Husam al-Din Lulu, som lyckades besegra den kristna flottan och tillfångata de som inte dog i striden. Guvernören avrättade kristna runtom i sitt rike för att visa vem trons sanne försvarare var.Wibeck, sid 166-167
Jerusalems fall