USS Massachusetts (BB-59) är det tredje av fyra snabba slagskepp i South Dakota-klassen som byggdes för den amerikanska flottan i slutet av 1930-talet. De första amerikanska slagskeppen som konstruerades efter att systemet i Washingtonfördraget började bryta samman i mitten av 1930-talet. Klassen drog därför nytta av en upptrappningsklausul som gjorde det möjligt att öka huvudbatteriet till 406 mm kanoner, men vägran att godkänna större slagskepp gjorde att deras deplacement höll sig nära Washingtongränsen på 36 000 ton. Kravet på att vara bepansrade mot samma kaliber kanoner som de bar, i kombination med deplacementsbegränsningen, resulterade i trånga fartyg, ett problem som förvärrades av ändringar under kriget som avsevärt förstärkte deras luftvärnsbatterier och ökade deras besättningar.

När fartyget togs i tjänst skickades Massachusetts till stöd för Operation Torch, invasionen av Franska Nordafrika, i november 1942. Där deltog hon i en artilleriduell med det ofullständiga franska slagskeppet Jean Bart och neutraliserade det. Massachusetts överfördes därefter till Stilla havet; hon tillbringade kriget främst som eskort för den snabba hangarfartygsgruppen för att skydda hangarfartygen från yt- och luftangrepp. I denna egenskap deltog hon i Gilbert- och Marshallöarna-kampanjen 1943 och i början av 1944 samt i Filippinerna-kampanjen i slutet av 1944 och i början av 1945. Senare under 1945 stödde fartyget de allierade styrkorna under slaget om Okinawa och deltog därefter i attacker mot Japan, bland annat genom att beskjuta industrimål på Honshu i juli och augusti.

Efter kriget återvände Massachusetts till USA och togs ur bruk och placerades vid Atlantreservflottan i Norfolk 1947. Hon förblev ur tjänst fram till 1962, då hon ströks ur flottans register. Tre år senare överfördes hon till Massachusetts Memorial Committee och bevarades som museifartyg vid Battleship Cove i Fall River, Massachusetts. En del material togs bort på 1980-talet för att återaktivera slagskeppen i Iowa-klassen, men i övrigt är fartyget fortfarande i original utförande.

Design vänster|miniatyr|Igenkännings-ritning av ett South Dakota-klass slagskepp South Dakota-klassen beställdes i samband med den globala flott-upprustningen i samband med att Washingtonavtalet som styrde byggandet av slagskepp under 1920-talet och början av 1930-talet bröts samman. Enligt Washington- och Londonfördraget var så kallade fördragsbundna slagskepp begränsade till ett standarddeplacement på 36 000 ton och ett huvudbatteri med 356 mm kanoner. Efter Japans beslut att överge fördragssystemet beslutade USA:s flotta 1936 att åberopa "eskaleringsklausulen" i det andra Londonfördraget som gjorde det möjligt att öka deplacementet till 46 000 ton och beväpningen till 406 mm kanoner. Kongressens invändningar mot att öka storleken på de nya fartygen tvingade konstruktörerna att hålla deplacementet så nära 36 000 t som möjligt, samtidigt som de större kanonerna och det tjockare pansaret skulle vara tillräckligt för att besegra fientliga fartyg med kanoner av samma kaliber. vänster|miniatyr|Massachusetts bakre torn visar hur kanonerna kunde eleveras individuellt Massachusetts är 210 m långt och har en bredd på 32,97 m och ett djupgående på 10,69 m. Hennes deplacement var 38 580 ton i original utförande och upp till 45 233 ton vid fullast. Fartyget drevs av fyra ångturbiner från General Electric, som var och en drev en propelleraxel, med hjälp av ånga från åtta oljeeldade Babcock & Wilcox-pannor. Turbinerna hade en effekt på 130 000 hästkrafter (97 000 kW) och var avsedda att ge en toppfart på 27,5 knop (50,9 km/h). Fartyget hade en räckvidd på 15 000 nautiska mil (28 000 km) vid en hastighet av 15 knop (28 km/h). Hon hade tre Vought OS2U Kingfisher-flygplan för flygspaning, som avfyrades av ett par flygplanskatapulter monterade på hennes akter. Hennes besättning i fredstid uppgick till 1 793 officerare och värnpliktiga, men under kriget svällde besättningen till 2 500 officerare och värnpliktiga.

Fartyget är beväpnat med ett huvudbatteri med nio Mark 6-kanoner i kaliber 406/45 i tre trippelkanontorn på mittlinjen, varav två är placerade i ett överfyrarpar framåt och det tredje akterut. Det sekundära batteriet bestod av tjugo 127 mm/38-kaliber allmålskanoner monterade i dubbeltorn som var grupperade mittskepps, fem torn på vardera sidan. Från början var fartyget utrustat med ett luftvärnsbatteri med tolv 28 mm kanoner och tolv 12,7 mm (.50-kaliber) M2 Browning-kulsprutor, men det kompletterades senare med ett batteri med sex fyrdubbla 40 mm Bofors-kanoner i stället för 28 mm kanonerna och trettiofem 20 mm Oerlikon automatkanoner i stället för kulsprutorna.

Modifieringar miniatyr|Bild som visar Massachusetts luftvärnskanoner och 127 mm allmålskanoner Massachusetts fick en rad modifieringar under kriget, som främst bestod av tillägg till luftvärnsbatterierna och olika typer av radarutrustning. Det första tillägget var installationen av en SC sökradar 1941, monterad i förmasten, som senare ersattes med en uppsättning av SK-typ. Samtidigt installerades en SG ytspaningsradar i den främre överbyggnaden; en andra SG-uppsättning lades till i huvudmasten efter erfarenheter under Guadalcanal-kampanjen 1942. Medan hon fortfarande var under konstruktion fick hon en Mark 8 eldledningsradar, monterad på sitt kommandotorn för att hjälpa till med riktningen av sina huvudbatterikanoner och Mark 4-radarer för sekundärkanonerna. Hon fick senare Mark 12/22-uppsättningar i stället för Mark 4:orna. Massachusetts fick också en TDY störsändare.

Fartygets lätta luftvärnsbatteri utökades gradvis. Ytterligare fyra stycken fyrdubbelt monterade 40 mm kanoner lades till i slutet av 1942, och i februari 1943 lades ytterligare två fyrdubbla kanonfästen till, en vardera på taket av torn 2 och 3. Vid den här tiden hade fartyget fått ytterligare tjugofyra 20 mm kanoner, vilket gjorde att det totala antalet kanoner uppgick till sextioen stycken. Ytterligare två 40 mm fyrdubbla fästen lades till i februari, och ytterligare sju 20 mm-kanoner lades till senare samma år för att få ett totalt batteri med sextio eldrör. I början av 1944 hade flottan börjat inse att 20 mm-kanonerna var för svaga och hade gjort upp planer på att minska antalet av dessa kanoner till 33 eldrör till förmån för fler 40 mm-kanoner. I oktober hade Massachusetts trettiotvå av dessa kanoner. Hon fick ytterligare sex fyrdubbla 40 mm-kanoner, vilket ökade det totala antalet till sjuttiotvå kanoner. Två av dessa nya fyrdubbelmonteringar monterades på backen, vilket visade sig vara av begränsad nytta eftersom de var oanvändbara i alla utom i de lugnaste sjötillstånden, och de togs bort i samband med fartygets ombyggnad efter kriget, liksom kanonerna på toppen av torn nummer 2.

Tjänstgöring

Konstruktion och operationer i Atlanten miniatyr|Massachusetts utanför Casablanca, 8 november 1942 Massachusetts kölsträcktes på Bethlehem Steels Fore River-varv den 20 juli 1939. Hon sjösattes den 23 september 1941 och efter att ha slutfört sitt utrustande togs hon i bruk i flottan den 12 maj 1942. Därefter genomförde hon sin sjötester innan hon flyttade till Casco Bay, Maine; därifrån tilldelades hon Västra flottstyrkan, som skulle stödja Operation Torch, invasionen av Franska Nordafrika. Massachusetts gav sig iväg den 24 oktober för att ansluta sig till resten av förbandet, som hon mötte till sjöss fyra dagar senare. Hon blev konteramiral Henry Kent Hewitts flaggskepp, en del av Styrka 34.1, som även inkluderade de tunga kryssarna Wichita och Tuscaloosa och fyra jagare. Fartygen träffade resten av invasionsflottan den 28 oktober cirka 450 nmi (830 km) sydost om Cape Race och fortsatte över Atlanten.

Massachusetts deltog i sjöslaget vid Casablanca som inleddes tidigt på morgonen den 8 november. Fartygen hade till uppgift att neutralisera det främre franska försvaret, som omfattade kustartilleri på El Hank, flera ubåtar och det ofullständiga slagskeppet Jean Bart som låg för ankar i hamnen med endast hälften av sitt huvudbatteri installerat. Massachusetts började skjuta klockan 07:04 på ett avstånd av 22 000 meter och kom kort därefter under eldgivning från Jean Bart på morgonen, och hon besvarade eldgivningen klockan 07:40. Wichita och Tuscaloosa angrep inledningsvis de franska batterierna på El Hank och de franska ubåtsdockorna, medan Massachusetts attackerade Jean Bart. De franska sjöstridskrafterna, ledda av kryssaren Primauguet, försvarade sig envist. Massachusetts och de amerikanska kryssarna bröt upp försök av franska jagare att attackera flottan innan de återvände till att beskjuta Jean Bart; under striden fick Massachusetts fem träffar på Jean Bart och satte hennes huvudkanontorn ur funktion.

När Jean Bart var ur funktion ändrade Massachusetts och de andra fartygen eldgivningen för att förstöra kustartilleribatterier, ett ammunitionslager och handelsfartyg i hamnen. En av hennes 406 mm granater träffade också den flytande torrdockan som innehöll ubåten Le Conquérant; torrdockan sjönk, men Le Conquérant skadades inte och kunde komma iväg, bara för att sänkas av en PBY Catalina till havs. De franska försvararna gick med på ett eldupphör den 11 november, vilket gjorde att fartygen i Styrka 34.1 kunde avdelas för andra operationer. Massachusetts gav sig iväg till USA den 12 november för att påbörja förberedelserna för operationer i Stilla havet.

Stilla havskriget

Kampanjen på Gilbert- och Marshallöarna

vänster|miniatyr|Massachusetts utanför Boston 1942 Massachusetts nådde Noumea i Nya Kaledonien den 4 mars 1943 och tillbringade de följande månaderna med att eskortera konvojer till Salomonöarna till stöd för operationerna under slaget om Guadalcanal. Den 30 juni beskyddade hon ett amfibieanfall på New Georgia, som var en del av Operation Cartwheel; vid den tidpunkten var hon tilldelad slagskeppsgruppen för Styrka 36.3, som inkluderade hennes systerfartyg Indiana och North Carolina. Under den följande veckan inledde japanerna flera sjö- och flygattacker mot amerikanska styrkor som deltog i kampanjen, men inga mot slagskeppsgruppen.

Hon lämnade området den 19 november för att delta i kampanjen på Gilbert- och Marshallöarna och eskorterade hangarfartygsgruppen Styrka 50.2, återigen i sällskap med Indiana och North Carolina, som genomförde en rad luftangrepp mot Makin, Tarawa och Abemama på Gilbertöarna. Dessa operationer var till stöd för landstigningarna på Tarawa och Makin, både för att försvaga det japanska försvaret på öarna och även för att isolera de japanska garnisonerna från styrkor på närliggande öar som skulle kunna förstärka dem eller inleda motattacker. Den 8 december deltog hon i ett bombardemang av japanska positioner på Nauru. För operationen var hon avdelad för att bilda Styrka 50.8 under konteramiral Willis Lees befäl, tillsammans med North Carolina, Indiana, South Dakota och Washington och flera eskorterande jagare.

Operationerna under kampanjen fortsatte i januari 1944, med invasionen av Kwajalein; vid denna tidpunkt hade Massachusetts överförts till Styrka 58.1, under befäl av Femte flottan. Under en stor del av Stillahavskriget tjänstgjorde Massachusetts i den snabba hangarfartygsgrupp, vid den tiden benämnd Styrka 58, och skyddade hangarfartygen från ytattacker och bidrog med sitt tunga luftvärnsbatteri mot japanska luftangrepp. Hangarfartygen slog till mot många mål på Marshallöarna, återigen för att isolera garnisonen på Kwajalein. Massachusetts besköt ön den 30 januari tillsammans med Washington, North Carolina och Indiana, dagen innan marinsoldater gick i land. miniatyr|Massachusetts efter fartygets ombyggnad 1944