Miklós Radnóti, född Glatter 5 maj 1909 i Budapest, mördad av nazi fångvakter i november 1944 nära Abda, var en av de mest betydelsefulla ungerska poeterna under 1900-talet. Hans livsverk och i synnerhet hans sista dikter utgör ett skakande historiskt och mänskligt dokument över hans eget tragiska öde under förintelsen. Radnötis poesi är dock långt mer än ett biografiskt vittnesbörd; genom sin formella perfektion, intellektuella skärpa och universella humanistiska röst höjer sig hans diktning över krigets och fascismens barbari och betraktas idag som ett av den moderna europeiska lyrikens mästerverk.

Han var legitimerad gymnasielärare med inriktning på ungerska-franska. Den kännetecknas av strävan efter ren genre och återupplivandet av traditionella, beprövade genrer.

Biografi Ungdomsåren Hans far dog av en stroke den 21 juli 1921 . Först då fick Radnóti veta att kvinnan som uppfostrat honom inte var hans mor, och att hans syster, Ágika, var hans halvsyster. Hans moster kunde inte uppfostra honom, så han flyttade till sin morbror, Dezső Grosz, en förmögen textilhandlare, som utsågs till förmyndare den 20 oktober 1921 . Radnóti gick på handelshögskola på egen begäran så att han kunde fortsätta driva sitt företag när hans farbror inte längre kunde.

Ytterligare tre år fick gå innan Radnóti fick veta att inte bara hans mor, utan även hans tvillingbror, som inte hade fått något förnamn, hade dött vid födseln. Poeten bar detta trauma med sig ända till slutet av sitt liv, nämnde det i flera av sina dikter och skrev om det i sitt prosaverk " Tvillingarnas måne ". Ämnet dök också upp i hans självbiografiska skiss från 1940: ”Jag är ett tvillingbarn, min yngre bror och mor dog vid min födelse.” Min mamma dog genom att föda tvillingar, hennes hjärta stod inte ut, min bror var svag, jag måste ha sugit livskraften ur honom. Jag var tolv år gammal, och min far dog. Jag kände inte min mamma, jag minns faktiskt knappt min pappa, jag har bara några skarpa men osammanhängande bilder och minnen av honom i mitt sinne..."

Tidigt författarskap och den pastorala idyllen

Före andra världskrigets utbrott präglades Radnótis mogna poesi av en strävan efter klassisk harmoni, ordning och renhet. Han fann ofta sin inspiration i antikens litteratur, särskilt i Vergilius pastoraler. Hans diktning kretsade kring den pastorala idyllen, naturens fridfulla skönhet och kärleken till hustrun, Fanni Gyarmati. Radnóti använde medvetet dessa klassiska och idylliska motiv som en humanistisk motvikt mot den tilltagande fascismen och det politiska mörkret i Europa under 1930-talet. Denna fasta förankring i den klassiska traditionen blev grundläggande för hans senare författarskap, då idyllen förvandlades till en förlorad värld och en symbol för andlig överlevnad. Poesi och litterär verksamhet Det ungerska språket har en unik fonetisk struktur där vokalernas längd är strikt fixerad och oberoende av betoningen. Detta gör ungerskan till ett av de få moderna språken där antik kvantitativ versifikation (tidsmätande metrik) kan användas helt naturligt, vilket gav Radnóti verktygen att uppnå absolut formell perfektion mitt under de mest primitiva förhållanden. Ödets föraning Den mörka föraningen om den kommande deporteringen och fascismens terror visar sig tydligt i den första strofen av hans dikt Fragment (Töredék), som skrevs i maj 1944, bara någon vecka innan han kallades ut till sin tredje och sista arbetsjänst:"Jag levde på denna jord i en tid när människor förnedrade sig så djupt,

att de mördade självmant, med lusta, inte bara på order.

Och medan de irrade i villfarelse galna,

snärjdes deras liv i vilda tvångstankar."Under andra världskriget drabbades Radnóti, på grund av sin judiska härkomst, av de ungerska raslagarna. Han kallades ut till tvångsarbete (så kallad arbetsjänst, munkaszolgálat) vid tre tillfällen.

De sista dikterna och Bor-anteckningsboken I maj 1944 deporterades han till ett tyskkontrollerat arbetsläger i närheten av Bor i Serbien, där han tvingades till hårt fysiskt arbete i koppargruvorna. Död och eftermäle När den röda armén närmade sig hösten 1944 evakuerades lägret, och fångarna tvingades ut på en brutal dödsmarsch till fots västerut genom Jugoslavien och Ungern. Radnóti, som var fysiskt helt utmattad, sköts till döds av ungerska vakter i november 1944 nära byn Abda i nordvästra Ungern, där han begravdes i en massgrav.

Hans sista dikter, som senare återfanns i en anteckningsbok i hans klädficka efter exhumeringen av massgraven i Abda (den så kallade Bor-anteckningsboken ), anses vara några av de mest betydelsefulla verken i den moderna ungerska litteraturen. Trots det konstanta hotet om fysisk förintelse i arbetslägret i Bor och under den efterföljande dödsmarschen, behöll Radnóti en strikt klassisk form i sina dikter, såsom hexameter och ekloger.

Inom litteraturvetenskapen ses denna strikta formella disciplin och kontroll över metrik och rytm som poetens medvetna försök att upprätthålla mänsklig värdighet, moralisk integritet och andligt motstånd mot det omgivande kaoset och fascismens destruktivitet.

miniatyr|vänster|280px|Manuskriptet till ”Sjunde ecloga”, handskriven av Miklós Radnóti i Bor-anteckningsboken, Helikons faksimilutgåva 1985. Bland hans mest kända sista verk finns *Den sjunde eklogen* (*Hetedik ecloga*). Dikten har översatts till svenska av poeterna Tomas Tranströmer och Östen Sjöstrand, baserat på en ordagrann förlaga och tolkning av Géza Thinsz, och publicerades i antologin *Sex ungerska poeter* (1968).

I dikten skildrar Radnóti med nästan dokumentarisk precision den brutala vardagen i arbetslägret Lager Heidenau. Den konkreta situationen i baracken, där vakterna hade konfiskerat allt, även ficklampan, och poeten tvingades skriva i totalt mörker under nätterna, beskrivs i dikten med orden:

"... i mörkret famlar jag rad efter rad, jag trevar mig fram på papperet."

Medan de andra fångarna sov och i drömmen återvände till sina hem – vilket skildras som att "trasiga, snaggade flyger de nu, de sovande fångarna, hemåt, / flyger från Serbiens blinda platå till de gömda fäderneslanden" – satt Radnóti vaken som den enda intellektuellt fria rösten. Dikten kulminerar i den berömda och existentiella frågan om kulturens överlevnad mitt i barbariet:

"Säg, finns det ett hem därhemma än, där man ens förstår denna hexameter?"

Referenser

Kategori:Mördade författare Kategori:Ungerska översättare Kategori:Ungerska poeter Kategori:Avlidna 1944 Kategori:Födda 1909 Kategori:män