Åsiktskorridor är en metafor för gränserna för en (upp­sättning) åsikter som är all­mänt accepterade i samhällsdebatten och som man kan fram­föra utan att bli kritiserad.

Termen myntades i december 2013 av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson och är en svensk variant av begrepp som Overton-fönstret eller Hallins sfärer, som alla beskriver den bredd av idéer som tolereras i den offentliga diskursen. Begreppet kan även kopplas till samhälleliga normer, eller de sociala överenskommelser som Pierre Bourdieu beskrev som doxa.Jon Viklund (2022) "Åsiktskorridoren – historien om ett laddat ord", ur: Shadows in the Cave. Revisiting Mats Rosengren’s Doxology. Erik Bengtson, Karl Ekeman, Mirey Gorgis, Louise Schou Therkildsen & Alexander Stagnell (eds.), Retorikförlaget.

En åsiktskorridor är inte definitionsmässigt något dåligt, eftersom den kan skapa en mer humanitär och disciplinerad diskussion som är till fördel för demokratin, men mestadels står trånga åsiktskorridorer i motsatsförhållande till yttrandefriheten. Vilka åsikter i ett samhälle som är accepterade att lufta är inte heller statiska utan den så kallade åsiktskorridoren skiftar i bredd, och över tid. Åsikter som ingen som vill bli tagen på allvar kan dryfta kan senare bli salongsfähiga, och tvärt om.Alf Rehn (2020-07-31) "Åsiktskorridoren och det politiska språket", Huvudstadsbladet, läst 2024-06-11

Begreppet åsiktskorridor är besläktat med begreppet politisk korrekthet och termerna används ibland synonymt, vilket inte var Ekengren Oscarssons avsikt.

Begreppet fick stor spridning och hade mot slutet av 2023 i databasen Retriever nästan 3800 träffar. Ordet hade då i genomsnitt nämnts i media drygt en gång om dagen i tio års tid, med mest uppmärksamhet de första åren men 2023 var det fortfarande 229 omnämnanden. Språkrådet listade ordet som ett nyord i december 2014.

Begreppet i Sverige Sedan den svenska tryckfrihetsförordningen antogs år 1766 har samhällsdebatten i juridisk mening i huvudsak varit fri från lagstadgad censur och regelrätt åsiktskontroll från staten. Metaforen åsiktskorridoren beskriver att det, trots denna juridiska frihet att uttrycka i stort sett vilka åsikter som helst, kan finnas gränser för vad som utan vidare kan framföras i den offentliga debatten.

Tidiga diskussioner Redan innan begreppet myntades i Sverige hade det förekommit olika diskussioner om svårigheten att debattera vissa ämnen.

En sådan fråga gällde hedersmord, där till exempel Sveriges Radios migrationskorrespondent Alice Petrén år 2016 sade att när hon i slutet på 1990-talet jobbade på Sveriges Television så var det ännu inte möjligt att göra reportage om det ämnet, med motiveringen att det fanns risk att de skulle stigmatisera invandrare.

Andra frågor gällde debatten om genus och feminism. I augusti 2014 sade debattören Pär Ström att han 2012, efter fem år, slutade delta i debatten om dessa frågor, efter vad han beskrev som en strid ström av ojusta påhopp från etablerade debattörer. Han sade att Sverige var ett land med lågt i tak i debatten och hänvisade till begreppet åsiktskorridor, vilket 2012 ännu inte hade myntats. Ström ansåg redan 2012 att debattmiljön var hopplös och att uttryck för vissa åsikter ledde till hyllningar, medan de som uttryckte avvikande åsikter blev brännmärkta som kättare.

Isoleringen av Sverigedemokraterna på debatt och opinionssidor var en självklarhet och året innan begreppet myntades hade en stor och utdragen metadebatt pågått om SVT:s val av rubriken "Hur mycket invandring tål Sverige?" till ett segment under en partiledardebatt i Agenda 2012, och där främst debattörer från vänster menade att ordvalet var rasistiskt.

Även invandring och flyktingmottagning är frågor som i debatten har nämnts som exempel på att det har funnits gränser för de åsikter som har kunnat diskuterats öppet. Journalisten Anna Hedenmo, då nybliven ordförande för Publicistklubben, skrev till exempel i en debattartikel i Expressen att det år 2012 fanns en väldigt tydlig men outtalad regel att den som i den offentliga debatten lyfte frågan om invandringens storlek snabbt var ute i kylan.

Ett annat exempel är när Publicistklubbens dåvarande ordförande Stina Lundberg Dabrowski och politikern Ali Esbati (v) i april 2013 i samband med publiceringen av Esbatis text "Våga vägra ta debatten" diskuterade villkoren för det offentliga samtalet. Lundberg Dabrowski sade att "Det finns en slags konsensuselit som misstänkliggör personer som vågar ha åsikter, kritiska åsikter. Det kan handla om feminism, det kan handla om invandring eller sådana frågor."

Begreppet myntas 2013

I ett inlägg på bloggen Politologerna skrev statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson den 10 december 2013 under rubriken "Väljare är inga dumbommar" hur han uppfattade att utrymmet för åsiktsrikedom hade blivit snävt kringskuret i den svenska samhällsdebatten. Han myntade här begreppet åsiktskorridoren, och gav flera exempel på åsikter som, trots att de då var utbredda hos allmänheten, sällan förekom i den offentliga debatten: Var sjunde svensk (14 %) anser att det är ett bra förslag att begränsa aborträtten. Fyra av tio (40 %) anser att Sverige bör ta emot färre flyktingar. Sex av tio (60 %) tycker att det är ett bra förslag att stärka djurens rätt. Varannan svensk (50 %) anser att det är ett mycket dåligt förslag att tillåta homosexuella att adoptera barn. En av fem (20 %) tycker bra om förslaget att införa dödsstraff för mord. Var fjärde svensk (25 %) vill öka antalet vargar i Sverige. Nästan var tionde svensk (10 %) vill satsa mycket mindre på eller helt avstå från vindkraft. En av tjugo (5 %) tycker det är ett bra förslag att förbjuda skolavslutningar i kyrkan.

Ekengren Oscarsson efterlyste "En mer modererad och respektfull hållning från opinionsbildare". Han skrev även "För att bekämpa sina fiender i den offentliga samhällsdebatten behöver man lära känna deras argument och vara nyfiken på orsaker och sammanhang. Ett seriöst utövande av politisk påverkan kräver en grundläggande respekt, intellektuell nyfikenhet och en vilja att bryta argument mot varandra."

Efter att ha introducerats fick ordet snabbt spridning. Den äldsta förekomsten av ordet i dagspress, är i en text publicerad av Fria Tidningen den 3 januari 2014. Under 2014–2015 fördes en utdragen debatt om det svenska debattklimatet, särskilt på Aftonbladets och Expressens kultur- och ledarsidor, där begreppet åsiktskorridor förekom flitigt. Ena sidan kritiserade uttrycket och hur det användes inom en populistisk retorik, medan den andra sidan menade att begreppet beskrev svagheter i den svenska debatten eller rent av åsiktsrepression.

Andra, till exempel den liberala debattören Per Altenberg, menade att det över huvud taget inte existerar någon åsiktskorridor i Sverige, eftersom det inte finns någon censur, att alla åsikter kan ventileras på gott och ont, och att lagen om yttrandefriheten är dess garant. Altenberg menade istället att talet om åsiktskorridoren lägger sig som en "våt filt över debatten" och att "metadebatten egentligen handlar om konservativt och nationalistiskt agendasättande snarare än omsorg om det svenska debattklimatet".Per Altenberg (2015-05-14) "Det finns inte någon åsiktskorridor", Svenska Dagbladet, läst 2024-06-11

Debatten kring åsiktskorridoren uppmärksammades även internationellt. I Norge beskrevs det som "Det svenska tillståndet", vilket åsyftade vad som uppfattades som en självdestruktiv politisk korrekthet i Sverige som medför ett mindre utrymme att offentligt diskutera vissa svåra frågor.

Möjliga orsaker Den liberalkonservativa opinionsbildaren Marika Formgren beskrev i en essä publicerad 2014 i magasinet Neo att en åsiktskorridor uppstår som en konsekvens av en demokratisyn som ser en värdegrund som förutsättning för demokratin. Hon kallade det "värdegrundsdemokrati", och sade att det stod i konflikt med "åsiktsfrihetsdemokrati". Till skillnad från de som ser åsikts- och yttrandefrihet som en grund för demokrati, menade Formgren att värdegrundsdemokrater anser att demokrati endast kan uppnås genom att underkasta sig en demokratisk värdegrund som utgår från "allas lika värde". Värdegrundsdemokrater ser det som sin demokratiska plikt att tysta de som inte delar den demokratiska värdegrunden. En metod som används av värdegrundsdemokrater för att tysta de som inte delar den demokratiska värdegrunden menar hon är upprätthållandet av en åsiktskorridor med både fredliga och våldsamma metoder.

Formgren sade också i augusti 2015 att åsiktskorridoren var ett resultat av en konsensuskultur och att den därför inte nödvändigtvis var statisk och därmed inte heller en vänster-höger-fråga. Hon menade att givet en konsensuskultur kan en åsiktskorridor upprättas nästan var som helst. För att bryta fenomenet efterlyste hon pluralism och tolerans inför att människor har olika åsikter och olika sätt att se på världen.

Ann-Charlotte Marteus skrev i februari 2016 att "[åsiktskorridoren] byggdes inte av någon slug maktklick utan växte fram i en hänsynsfull, konfliktundvikande kultur"

Johan Lundberg påpekade i november 2018 avsaknaden av public intellectuals i den offentliga debatten, politisering av vetenskapen samt att den politiska borgerligheten överlåtit kritik mot radikala föreställningar till populistiska partier vilka i sin tur kunnat profitera på ett legitimt missnöje.

Möjliga konsekvenser Konsekvenser för individen

Förekomsten av en åsiktskorridor kan innebära konsekvenser för den individ som yttrar en alltför avvikande åsikt och därmed utmanar den för stunden rådande hegemonin. Möjliga konsekvenser är stigmatisering, misstänkliggörande, karaktärsmord eller utfrysning. I januari 2016 sade Mats Knutson att "Sverige är ett mycket konformistiskt och centraliserat land. Det påverkar debatten. De som sticker ut riskerar att äventyra sina karriärer. Oberoende uppmuntras inte."

Bland dem som ifrågasätter åsiktskorridorens existens förekommer argument att man får säga precis vad man vill men även räkna med svar på tal. Den i lag stadgade yttrandefriheten medför dock inte frihet från att utsättas för nämnda sociala utstötningsmekanismer. Avsaknad av statliga censurlagar, men förekomst av dessa utstötningsmekanismer, belyser en skillnad mellan en totalitär stat och ett totalitärt samhälle. I engelska språket förekommer en skillnad mellan begreppen "freedom of speech" och "freedom after speech".

Den som en gång tydligt ställt sig utanför korridoren får sällan tillbaka sin tidigare ställning eller tas åter till heders, inte ens när kollektivet omprövat de tidigare rådande åsikterna. Enligt Johan Lundberg beror detta på att det skulle kunna väcka frågor till kollektivet om varför man tidigare tyckte som man tyckte; varför man nu har ändrat ståndpunkt; och varför man tidigare beskrev den nuvarande ståndpunkten som ett fullgott skäl för bannlysning av andra individer. I samma artikel kallade Lundberg den politiska åsiktskonformiteten för en nutida motsvarighet till konformiteten i Ibsens pjäs En folkefiende (1882).

Konsekvenser för samhället

Förekomsten av en åsiktskorridor kan, utöver konsekvenserna för individer, även leda till konsekvenser för samhället som helhet. Flera personer har beskrivit hur självcensur orsakad av rädslan för de individuella konsekvenserna fick faktiska konsekvenser för samhället.

Ann-Charlotte Marteus beskrev i en ledarartikel i februari 2015 i Expressen och senare i mars 2016 i Kvartal mycket självkritiskt hur hon själv hade bidragit till upprättandet av åsiktskorridoren som hon menade bidrog till självcensur, rädsla för att förbehållslöst undersöka verkligheten och minskad tilltro till argumentens makt. Hon menade att resultatet blev en fördummad offentlighet, moralfebriga politiker och samhällsproblem som borde ha uppmärksammats och åtgärdats för länge sedan.