Theodor "Tettu" Mauritz Jacob Weissman, ursprungligen Weissmann, född 1 januari 1891 i Helsingfors, död 29 mars 1966 i Helsingfors,Hirn (1999), sid. 167 var en finländsk kuplett- och schlagersångare, sångtextförfattare och operettskådespelare. Weissman skrev sig även som Teddy Weissman och Th. Weissmann.
Weissman var på 1920-talet en av Finlands mest framstående kuplettsångare och var en mycket aktiv skådespelare med både operetter och lustspel på sin repertoar. Hans skådespelarkarriär inleddes omkring 1913 och varade fram till 1930-talet. Under den tiden var han verksam vid flera teatrar och skådespelarensembler. Som kuplettsångare uppträdde han på biografer, kaféer och restauranger runt om i landet. På 1910- och 1920-talen gjorde han en stor mängd skivinspelningar och var en aktiv sångare under grammofonfebern 1929. När kuplettgenren gick ur mode på slutet av 1920-talet försökte Weissman anpassa sig till schlagermusiken, men övergav inom kort den konstnärliga banan för att ägna sig åt reklamverksamhet och diverse affärer.
Biografi Familjebakgrund Weissman var son till kaptenen Otto Theodor Weissmann (1853–1896) och Emilia Sofia, född Buchert (1863–1895). En farbror till Theodor Weissman var gummifabrikören Mauritz Weissmann. Fadern hade tjänstgjort vid 89. Belomorska infanteriregementet i Helsingfors och vid Viborgs linjebataljon. Weissmans bakgrund i medelklassen utskilde honom från andra kuplettsångare i Finland, vilka vanligtvis var hemmahörande i bondefamiljer.
Theodor Weissman gifte sig 1917 med operasångerskan Hertta Ikonen, dotter till arkitekten Leander Ikonen. Efter äktenskapets upplösning gifte han om sig 1929 med Glory Lyytinen. Makarna fick ett barn. Efter skilsmässa gifte Lyytinen om sig 1937 med militären Elof Roschier.
Skådespelaren och sångaren miniatyr|Weissman under sin tidiga karriär som kabarésångare, fotografi av Daniel Nyblin i Viborg på 1910-talet. Innan Weissman blev underhållare arbetade han som kontorist i Helsingfors. Karriären som underhållare inleddes i början av 1910-talet. Weissman anställdes 1913 vid biografen Helikon i Helsingfors, där artister som J. Alfred Tanner, Iivari Kainulainen och Felix Jungell arbetade. Han hade emellertid redan i november 1912 uppträtt på Helikon i ett svenskt-finskt kabaréprogram. Anställningen där blev kortvarig och redan 1913 turnerade Weissman som kabarésångare med bland andra Aapo Similä.Palmroth (1969), sid. 142–143 De båda ingick samma år i Folkteaterns turnéensemble, där även Martti Nisonen spelade. Till turnégruppens repertoar hörde musikpjäserna Lilla helgonet och Dockan.
Sommaren 1915 deltog Weissman tillsammans med bland andra Ida Kalske, Kaarlo Aarni, Elsa Aarni och Pekka Niskanen i Elli Tompuris resande teaterensemble. Repertoaren bestod bland annat av Shakespeares Romeo och Julia, Strindbergs Kronbruden och Shaws Pygmalion. Efter att turnerat i storstäderna reste gruppen på hösten till Karelen.
1915 medverkade Weissman, Rafael Ramstedt, Iivari Kainulainen, Aapo Similä, Dagmar Parmas, Elli Suokas och en rad andra skådespelare i en operett som sattes upp av Karl Emil Ståhlberg på Apolloteatern i Helsingfors. I mars spelade Weissman mot bland andra Bror Niska och Reino Volanen i pjäsen Lyckoflickan, i pressen jämfördes hans talanger efteråt med den svenske skådespelaren Axel Ringvalls. Apollo gästades i april av Martti Nisonen som lät sätta upp sin operett Präriens barn med western-tema. Till rollbesättningen hörde Weissman, Ramstedt, Parmas, Lydia Niskanen samt bröderna Martti och Aapo Similä. Efter en tid av stor popularitet lät Ståhlberg upplösa operetten på grund av konflikter i skådespelargardet. Weissman var en av operettens bärande skådespelare tack vare sin humor och scenvana. En av hans mer bekanta roller under tiden vid Apolloteatern var som Don Trumfo El Clopotasso i Frihetsbröderna 1916, där en av motspelarna var den svenske sångaren Edvard Persson.
Efter Apolloteaterns stängning 1916 engagerades Weissman i den av Pasi Jääskeläinen grundade Suomalainen Operetti (Finska Operetten), som just fått nytt liv. Den leddes av Aino Haverinen, hennes make Arno Niska och regissören Väinö Lehmus. Weissman hade redan 1914 gästspelat i några av operettens uppsättningar. I maj 1919 kritiserades Weissman för att på scenen ha skrattat åt den nervöst stammande skådespelaren Hintikainen under uppförandet av Filmdrottningen, vari Weissman spelade Glutterbuck. Dagstidningen Wiborgs Nyheter skrev: "En sådan pojkaktig nonchalans som herr [Weissman] lade i dagen hade man ej väntat finna hos elektricitetstrustens ledare." Samma månad avskedades Weissman från operetten efter en konflikt mellan honom och ledningen. Händelsen föranledde operettens direktör Arno Niska att offentligt i Wiborgs Nyheter förklara orsaken härtill:
"För undvikande av allt missförstånd äro vi tvungna att – så motbjudande det än är för oss – till den ärade publikens samt även till Finska Skådespelarförbundets vetskap bringa att skådespelaren hr. Theodor Weissmann från och med denna dag är avsatt ur Suomalainen Operetti's tjänst. Orsaken härtill är ett intrigerande samt ett på allt sätt teaterns verksamhet störande uppträdande såväl vid teatern som utom densamma. Samtidigt påpekas, att vid hr. Weissmanns avgång från Viipurin Näyttämö förbjöd undertecknad ett sådant förfaringssätt som hr. Weissmann sedermera lät sig komma till last och anställde honom vid Suomalainen Operetti på det uttryckliga villkor att han fullständigt klargör sitt mellanhavande med Viipurin Näyttämö, vilket hr. [Weissmann] likväl ej gjort."
Bara tre dagar efter publiceringen, den 30 maj, gick Arno Niska ut i Wiborgs Nyheter och tog tillbaka uppgifterna. Motiveringen var att förlikning nåtts mellan operetten och Weissman, och att Weissman åter var i operettens tjänst.
Från hösten 1917 till våren 1918 arbetade Weissman vid Viborgs stadsteater och noterades bland annat för sin roll som hussarlöjtnant i Gustav Kadelburgs och Richard Skowronneks pjäs Husaarikuume (Hussarfeber). Under finska inbördeskriget 1918 var Weissman huvudsakligen verksam i Viborg; han uppträdde varje kväll på Hotel Andréa, och gav regelbundet sångkonserter med finska kupletter. Efter en sådan kuplettafton i januari 1918 skrev Wiborgs Nyheter: "Sångaren hade en obestridlig framgång hos sin särdeles talrika publik. Med rätta, ty för det fack, i hvilket hr Weissmann i går reproducerade sig, ligger hela hans glada naturliga läggning, och obunden af några gränser kunde han nu tillåta sig hvad som helst. Hr Weissmanns betingelser att göra lycka i cabaretfacket äro en mycket uttrycksfull mimik, ett godt textuttal och så hans osökt naturliga sinne för det burleska." När Finska landsortsteatern i maj besökte Viborg deltog Weissman i några pjäser.
miniatyr|Folkteaterns sommarturné 1925. De sittande från vänster: Martta Hannula, fröken Mäkinen och Annie Mörk. De stående från vänster: Viljo Metsä, Kaarlo Saarnio, Sigrid Baltchewsky, Ossi Korhonen och Theodor Weissman. Efter kriget gjorde han revyer på svenska och danska och uppträdde på restauranger tillsammans med Rafael Ramstedt. Därefter följde engagemang vid flera nöjesinrättningar. Till exempel sjöng han 1919–1920 på Ravintola de Paris, uppträdde hösten 1921 varje kväll på Hamburger Börs i Åbo, och uppträdde 1924 återkommande på Kafé Tivoli i Åbo. Karriären som restaurangsångare upphörde när sådana kabaréprogram förbjöds 1921 av skatteskäl.
I mitten av 1920-talet anställdes han vid Park-operetten vid Brunnshusteatern i Brunnsparken i Helsingfors. Han spelade där omkring åren 1923 och 1924. Några av operettens övriga medlemmar var Väinö Sola, Annie Mörk och Ossi Korhonen. Sommaren 1932 spelade Weissman tillsammans med Into Raunio, Thure Bahne, Elsa Rautalainen och Toppo Elonperä i Brunnshusteaterns sommaroperett. Regissör var Arthur Rehu och kapellmästare Tapio Ilomäki. Operetten gästades av skådespelare från den franska revyteatern Folies Bergère och även de svenska skådespelarna Georg Rydeberg, Bullan Weijden och Karin Bergman deltog.
Den 3 september 1923 firades Weissmans tioårsjubileum som skådespelare med pjäsen Madame Flirt av Park-operetten. Bland Theodor Weissmans dittills mest uppskattade teaterroller hörde Don Alvarengo i Madame Flirt, fursten i Greven av Luxemburg, Lorriot i Lilla helgonet, Hilarius i Dockan, Njegus i Glada änkan, mr Cawder i Dollarprinsessan, greve Lothar i Valsdrömmen, Schupan i Zigenarbaronen och Popiel i Polskt blod.
I april 1924 spelade han Mångubben i Bror Niskas uppsättning av John Blund på Nationalteatern. På sommaren 1925 deltog Weissman som gästskådespelare i Folkteaterns landsbygdsturné, under vilken han bland annat spelade i uppsättningen av Madame Flirt (då kallad Briljantkungen) i Kuopio, Villmanstrand, Tavastehus och Heinola. När Aino Haverinen i maj 1927 firade 30 år som artist sattes Lilla helgonet upp på Björneborgs Teater, i vilken Weissman medverkade tillsammans med bland andra Arno Niska. Efter första akten gick ridån ned och Haverinen, som spelade huvudrollen, hyllades av de övriga medverkande och Weissman överlämnade en lagerlyra till henne. Stil och samtida rykte Både Weissman och Rafael Ramstedt utvecklade var och en på sitt sätt en form av gentlemannastil som tidigare inte funnits inom den finska kuplettgenren, och som skilde sig från exempelvis Pasi Jääskeläinen och J. Alfred Tanner. Ramstedt och Weissman var starkt influerade av de svenska aristokratiska vissångarna, inte minst Sven Scholander och Carl Michael Bellman.
Delar av Weissmans inspelade repertoar har tydliga sexuella anspelningar. Ett exempel är Martti Nisonens författade Melperin Miina ("Melperis Mina"), som Weissman spelade in 1929. Sången handlar om ett fartyg, där kökstjänarinnan Miina har sexuella kontakter med såväl kaptenen som med styrmannen och matrosen. Sången slutar med att Miina blir gravid, gifter sig med den förmodade fadern, matrosen Mikko, men när barnet föds visar det sig att pappan är kaptenens svarte betjänt.Hänninen (2020), sid. 45 Weissman hörde till den skara av artister som aktivt propagerade mot den alkoholförbudslag som verkade i Finland mellan 1919 och 1932. Han gjorde flera skivinspelningar med förbudssånger författade av Tatu Pekkarinen. Som exempel kan Kieltolakilaulu ("Förbudssången"), Helsinki on hauska ("Helsingfors är skojigt"), Vanha juomalaulu ("Gammal dryckessång") och Jos kaikki Suomen järvet ("Om alla Finlands sjöar") nämnas.
Under sin aktiva karriär omskrevs Weissman som "känd och erkänd som en mästare i den glada genren". Reino Palmroth, som var nära vän till Theodor Weissman, beskrev denne som en gentleman med "herremanshumor", som ständigt bar frack, cylinderhatt och en vit nejlika i knapphålet. Han var vida känd som en sällskapsmänniska, även inom affärsrörelsen där han verkade. Av sina artistkolleger beskrevs Weissman ofta som "Herren som bar sin frack."
Även av musikkritikerna kallades han "vårt lands kanske ende sanne gentleman" efter en konsert på Helsingfors Tekniska högskola. I tidskriften Maailma i oktober 1920 beskrev Aapo Similä Weissman som skådespelare på följande sätt: "Th. Weissman är den av våra finländska kuplettsångare som oklanderligt bär sin frack och i sin komik har han en mer universell ton. Weissman har anmärkningsvärda skådespelargåvor och hans röst är komisk i både tal och sång. Hans mycket fria och djärva skådespel visar att han skulle kunna vara mer användbar i vår scenkonst, såväl som salongskomiker, som i historiska skådespel."
Filmproduktioner Weissman filmdebuterade 1913 i Kaarle Halmes Den unge lotsen och medverkade 1915 i Halmes film Sommar.