Stormningen av Veprik var en belägring och stormning av staden Veprik (i dagens Ukraina) av den karolinska armén från 24 december 1708 till 7 januari 1709 under det stora nordiska kriget.
Efter en ovanligt kall vinter med många dödsoffer i både den ryska och svenska armén började svenska trupper belägra den lillryska staden Veprik. I staden fanns en rysk garnison på drygt 1 500 man. Den 7 januari 1709 beslöt kung Karl XII att staden skulle stormas. Stormningen misslyckades för de svenska trupperna. Vallarna till staden hade frusit till is och samspelet mellan artilleri och infanteri fungerade dåligt. Efter två timmar hade omkring 1 000 svenska soldater stupat eller sårats för ryska bössor, men staden var ointagen. Efter diplomatiska förhandlingar kapitulerade den ryska besättningen på natten till den 8 januari, och staden brändes senare ner.
Bakgrund
Efter det långa fälttåget i Polen hade den svenske kungen Karl XII besegrat den polske kungen August den Starke, som efter freden i Altranstädt tvingats avstå den polska kronan och erkänna Stanisław Leszczyński som ny kung.Carlson (1967), s. 246–249 Ryssland, under tsar Peter I, hade under åren 1701–1707 åter byggt upp sin armé, som till stor del gått förlorad efter slaget vid Narva år 1700, och hade erövrat flera städer och fästningar i de svenska Östersjöprovinserna. 1703 lät Peter I grunda staden Sankt Petersburg vid den tidigare svenska fästningen Nyenskans, som senare kom att bli Rysslands nya huvudstad.
1707 hade Karl XII rustat upp en stark svensk armé på 33 000 man,From (2007), s. 50 som hade som mål att krossa den ryska armén och inta Moskva så att man skulle kunna avsätta tsar Peter som rysk regent. I juli 1708 korsades den ryska gränsen och ryska styrkor drevs på flykt efter slaget vid Holowczyn.Ericson Wolke (2003), s. 280–286 En svensk proviantkonvoj under general Adam Ludwig Lewenhaupts befäl anfölls av Peters huvudarmé, och efter slaget vid Lesna tvingades Lewenhaupt tåga tillbaka till Karl XII utan den nödvändiga provianten.Ericson Wolke (2003), s. 287–293 Den svenska huvudarmén led förluster efter ryska bakhåll, de största vid Malatitze och Rajovka,From (2007), s. 196Liljegren (2000), s. 159 och ryssarna använde den brända jordens taktik för att skapa livsmedelsbrist bland de svenska soldaterna. Karl XII blev därmed tvungen att ge upp sin fortsatta marsch mot Moskva och vände med sin armé från Tatarsk (300 km från Moskva) söderut mot Lillryssland.From (2007), s. 199 I oktober 1708 slöt Karl XII en allians med kosackhetmanen Ivan Mazepa.From (2007), s. 226-228
När Peter I fick reda på Mazepas förräderi lät han skicka en armé under general Aleksandr Mensjikov mot Mazepas huvudstad Baturyn. Svenska trupper korsade floden Desna och försökte stoppa dem, men ryssarna hade redan bränt ner staden och mördat dess invånare. Mazepa kom undan från Mensjikov och förenades med Karl XII med en brokig skara på 4 000 kosacker.From (2007), s. 238–241 Mellan november och december tillbringade svenskarna med att samla proviant i området runt Romny inför den kommande vintern, men blev upprepade gånger störda av ryska strövkårer. Den 18 december erövrade svenskarna staden Gadjatj, som ryska trupper evakuerade och bränt ner stora delar av, och slog läger där.From (2007), s. 246–248 Vintern mellan 1708 och 1709 var en av dem värsta i Europas historia, och vinterkölden skördade många offer i både den svenska och den ryska armén.From (2007), s. 249–251 Den svenske löjtnanten Joachim Matthiæ Lyth skrev i sin dagbok den 24 december:
Belägringen Den 23 december bröt den svenska armén upp från Gadjatj och gick mot Veprik, utan Mazepa, som valt att inte följa med på grund av kylan. I den lilla fästningen Veprik hade ryssarna en liten bemanning på ca 1 200 infanteri och några hundra beväpnade bönder, under befäl av skotten i rysk tjänst överste Ferber, samt en kavalleristyrka under generallöjtnant Carl Ewald von Rönne. Vid den svenska ankomsten till Veprik den 24 december drog sig Rönne tillbaka österut. Kvar lämnades en garnison som drog sig in i fästningen och beredde sig på försvar. Den svenska armén ställde upp sig för att storma staden, men på grund av kölden och att man inte hade förberett en stormning av fästningen drog sig svenskarna tillbaka. Karl XII upprättade ett högkvarter en bit ifrån staden, där den svenska krigsledningen firade julen. Efter julhelgen skickade kungen via överste Jakob Sperling till kommendanten i Veprik Ferber ett meddelande att om denne inte kapitulerade, så skulle man ta till hårdare straff. Men det ryska försvaret kapitulerade inte.Bengtsson (1932), s. 116–117
Karl XII förflyttade det svenska högkvarteret till den lilla byn Senkov, ett par mil ifrån Veprik. Byn hade kapitulerat bara några timmar efter de svenska styrkornas ankomst. Från Senkov förde man den 5 januari över belägringsartilleriet till Veprik för att förbereda en stormning. Stormstegar hade man börjat tillverka redan före julhelgen. Stormningen skulle ordnas av generalmajor Berndt Otto Stackelberg med hjälp av Dalregementets överste Siegroth, men planen var utarbetad av Karl XII själv. Planen var att tre stormkolonner skulle närma sig staden med understöd av artilleriet. Därefter skulle tre raketer skickas upp och vid den tredje skulle man öppna eld och stormningen skulle börja. Den första kolonnen anfördes av överste Jakob Sperling, som hade befäl över Östgöta, Västmanlands och Jönkopings infanteriregementen. Den andra kolonnen anfördes av överste Georg Fredrik de Frietzcky, som hade befäl över Upplands, Skaraborgs och Kronobergs infanteriregementen. Den tredje kolonnen anfördes av överste Henrik Otto von Albedyl, som hade befäl över sitt eget tyska dragonregemente samt Meijerfeldts dragonregemente. Datum för stormningen var den 6 januari, men det sköts upp på grund av bland annat kölden.From (2007), s. 253
Stormningen och kapitulationen Den 7 januari lättade vädret något, så staden kunde anfallas. Men dessförinnan frågade Karl XII åter Vepriks kommendant om han önskade kapitulera, denna gång i fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiölds namn, men ryssarna vägrade. Kommendanten meddelade att han ville ha en och en halv timmes vapenstillestånd och tillstånd att tala med fältmarskalken. Men Karl XII vägrade. Som svar meddelade den skotska kommendanten att om inga diplomatiska förhandlingar kunde genomföras tänkte han inte under några omständigheter kapitulera utan strid. Karl XII blev så irriterad av svaret att han omedelbart lät påbörja beskjutningen av staden.
Ungefär 3 000 man avsattes till stormningen. Men inte alla kolonner inväntade de tre raketerna. Vid det hastiga artillerianfallet misstog sig Albedyhl och började anfalla, vilket i sin tur missledde Frietzcky att anfalla. Bara en kolonn, den under Sperling, inväntade signalraketerna. Eftersom de svenska kolonnerna avancerade olika kunde de ryska försvararna fokusera på en kolonn i taget. Vid de ishala vallarna använde försvararna alla metoder de kunde komma på, inklusive att kasta sten, kokhett vatten, stormbjälkar och musköteld. De ryska försvararna hade under dagarna före stormningen spritt ut vatten på vallarna runt staden så de var täckta av is. Därigenom var det omöjligt att ta sig upp utan stegar. Men de stormstegar som svenskarna tillverkat var för korta. Karl XII stod under stormningen bredvid och tittade på. Sedan anfallet verkade ha misslyckats beordrade han Livländska adelsfanan att till häst hjälpa till så de svenska trupperna kunde retirera. Men understödet gick illa och istället fastnade ytterligare svenska trupper nedanför Vepriks vallar. Karl XII lät utföra en allmän reträtt, sedan stormningen pågått i drygt två timmar.From (2007), s. 253–254
Efter stormningsförsöket kom de båda sidorna överens om ett vapenstillestånd, så de döda och skadade kunde tas om hand. Karl XII beslöt att återigen uppmana Vepriks kommendant till kapitulation. Han hotade med att återigen storma staden, då med fler trupper än tidigare. För ryssarna var situationen kritisk, trots att man avvärjt det svenska anfallet utan alltför stora förluster; vattnet höll på ta slut och en stor del av ammunitionen hade förbrukats.From (2007), s. 254
Efter några timmars betänketid kapitulerade staden på kvällen och de ryska trupperna och kosackerna togs till fånga. Dagen efter "stodo alla ryssarna uppställde på torget, som var 1410 man, vilka alla ifrån sig levererade över och under gevär, undantages kommendanten och översten, vilka fingo behålla sitt gevär. Utom dess fingo alla, officerare såväl som gemena, behålla sitt bagage."Englund (1998), s. 104–105.
Förluster De svenska förlusterna vid stormningen räknas till uppåt 1 000 man döda. Bland de döda fanns Jakob Sperling och hans bror Casper Otto Sperling samt Frietzcky. Bland de skadade fanns generalmajor Stackelberg och fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld, som träffades i sidan av en granat. Fältmarskalkens skada läkte aldrig och slutade med dennes död 1722.Atréus (2005), s. 57From (2007), s. 255
Den ryska sidan undslapp större manspillan. Däremot blev samtliga överlevande ryssar svenska krigsfångar.
Förlusten av 1 000 man i januari 1709 var mycket ogynnsam för den svenska armén, som var numerärt underlägsen och endast med svårighet kunde nyrekrytera manskap. För rysk del var det betydligt lättare att hitta nya rekryter att ersätta de döda med.
Följder miniatyr|stående|Karl XII. Stormningen av Veprik ledde inte till något annat än att den ur strategisk synpunkt icke betydelsefulla staden togs över av svenska trupper, att över tusen svenskar stupade samt att över tusen ryssar blev svenska krigsfångar. Den 9 januari lät Karl XII bränna ner staden. Hela den ryska garnisonen samt den svenska armén marscherade till Senkov där de ryska soldaterna blev krigsfångar och den svenska armén marscherade vidare mot sydost. När Peter den store fick reda på Vepriks fall den 10 januari lät han genomföra en kontroll av samtliga ryska befästningars tillgång till vatten och ammunition, eftersom brist på sådant var huvudorsaken till Vepriks fall.From (2007), s. 256–257
Den svenska armén stannade i trakten runt Veprik och Senkov någon vecka efter stormningen, medan ryska styrkor befann sig några mil österut i trakten kring floden Vorskla och vid Psiol, en flod i väster. Natten mellan den 27 och 28 januari bröt den svenska armén upp från Senkov och påbörjade den så kallade "februarioffensiven" och marscherade mot sydost till staden Oposjnja. Den 30 januari gick man över Vorskla och marscherade till Kotelva, där man stannade till den 9 februari. Den 11 februari stötte svenska förband på ryska några kilometer utanför staden Krasnokutsk. Efter en kort strid drog sig de ryska förbanden under Rönne tillbaka. De förföljdes ända till Gorodnoje, där ryska förstärkningar fanns, varvid de svenska förbanden tvangs att retirera.From (2007), s. 257–259 miniatyr|stående|Peter I av Ryssland. I sydväst lyckades Boris Sjeremetev slå tillbaka svenska förband under Carl Gustaf Creutz, samt vinna en liten drabbning över ett svenskt dragonregemente i Rasjovka.Porfiriev (1958), s. 212. Den 30 mars förenade sig cirka 1 500 zaporogiska kosacker med den svenska armén.From (2007), s. 265
Den 2 april satte Karl XII en postering ungefär en halv mil söder om staden Poltava. Man rekognoserade trakten kring staden under de följande dagarna. De ryska trupperna började också samlas i Poltavaområdet och man förstörde den 19 april de zaporogiska kosackernas båtflotta vid Perevolotnja. Därmed avskars nästan flyktvägarna mot söder över Dnepr för svenskarnas del. Under natten till den 2 maj började svenskarna belägra Poltava. Under en liten drabbning blev Karl XII träffad i foten av en rysk kula. På grund av skadan kunde kungen inte ta befäl under en eventuell stormning eller slag mot de ryska trupperna.