Wilfrid av YorkNationalencyklopedin: "Wilfrid av York" eller Wilfrid av Ripon eller bara Wilfrid (ursprungligen stavat Wilfrith),Fraser From Caledonia to Pictland sid. 47 född cirka 633, död cirka 709, var en engelsk biskop som i dag vördas som helgon. Han föddes i en northumbrisk adelsfamilj. I tonåren gick han i kloster, och efter studier i Lindisfarne, Canterbury, i Gallien och i Rom återvände han omkring år 660 till Northumbria som abbot i ett nyligen grundat kloster i Ripon. År 664 agerade han som talesman för Rom vid synoden i Whitby, där han blev känd för det tal i vilket han förespråkade att man skulle anta den romerska metoden för bestämning av datumet för Jesu uppståndelse. Framgången fick kung Oswius son Alhfrith att utnämna honom till biskop av Northumbria. Wilfrid valde att låta sig biskopsvigas i Gallien, eftersom han ansåg att det inte fanns några giltigt vigda biskopar i England vid denna tid. Under Wilfrids frånvaro förefaller Alhfrith ha lett ett misslyckat uppror mot sin far, kung Oswiu, vilket fick till följd att utnämningen av Wilfrid ifrågasattes. Innan denne hann återvända utnämnde Oswiu istället Ceadda till biskop. Wilfrid drog sig därför tillbaka till Ripon under några år, innan han återvände till Northumbria.
Theodore av Tarsus löste situationen sedan han år 668 utnämnts till ärkebiskop av Canterbury. Han avsatte Ceadda och återinsatte Wilfrid som biskop av Northumbria. Under de kommande nio åren utförde Wilfrid sitt biskopliga uppdrag genom att bland annat grunda kloster, bygga kyrkor och förbättra liturgin. Stiftet var emellertid mycket stort, och Theodore ville reformera den engelska kyrkan genom att bland annat dela upp de större stiften i mindre. Då Wilfrid blev oense med kungen av Northumbria, Ecgfrith, grep Theodore tillfället att trots Wilfrids protester sätta sina planer i verket. Efter att Ecgfrith förvisat honom från York reste Wilfrid till Rom för att klaga hos påve Agatho. Denne dömde till Wilfrids favör. Ecgfrith vägrade dock följa påvens bud och när Wilfrid återkom lät han fängsla och därefter landsförvisa honom.
Wilfrid tillbringade de nästkommande åren i Selsey som han gjorde till biskopssäte och omvände invånarna i kungariket Sussex till kristendomen. Theodore och Wilfrid slöt fred och Theodore övertalade den nye kungen av Northumbria, Aldfrith, att låta Wilfrid återvända. Aldfrith gick med på detta men landsförvisade år 691 Wilfrid på nytt. Denne begav sig då till Mercia, där han bistod missionärer och fungerade som biskop. Wilfrid vädjade år 700 till påven om hjälp med att få sin förvisning upphävd, och denne beordrade att ett möte skulle hållas för att besluta i ärendet. Mötet som ägde rum i Austerfield år 702 försökte konfiskera Wilfrids alla tillgångar. Wilfrid reste då till Rom för att överklaga. Hans motståndare i Northumbria valde då att exkommunicera Wilfrid, men denne hade påven på sin sida och Wilfrid återfick sina kloster i Ripon och i Hexham. Han dog år 709 eller 710. Efter sin död vördas han som helgon.
Historiker har vare sig förr eller senare varit eniga i sina bedömningar av Wilfrid. Hans följare gav Stefan av Ripon i uppdrag att skriva levnadsskildringen, helgonberättelsen Vita Sancti Wilfrithi kort efter Wilfrids död, och även den medeltida historikern Beda skrev mycket om honom. Wilfrid levde överdådigt och färdades med stort följe. Han styrde över ett stort antal kloster, och det hävdas att han var den som först införde benediktinregeln i engelska kloster. En del nutida historiker ser honom huvudsakligen som förkämpe för romersk-katolsk kyrkotradition gentemot den keltiska eller iriska traditionen, andra som en monasticismens förespråkare.
Bakgrund
miniatyr|stående|Anglosaxiska kungadömen, sent 600-tal. Under Wilfrids levnad bestod de brittiska öarna av en mängd mindre kungadömen. Traditionellt har man antagit att det engelska folket varit uppdelat på sju kungadömen, men modern historiografi har visat att detta är en förenkling av ett betydligt mer komplicerat läge.Keynes "Heptarchy" Blackwell Encyclopedia of Anglo-Saxon England En källa från sent 600-tal, Tribal hidage, förtecknar folken söder om floden Humber. Bland de största folken märks västsaxare (senare Wessex), östangler, mercier (senare kungadömet Mercia) och kungariket Kent. Det fanns även mindre folkgrupper som vid denna tid hade egen kung, men senare kom att uppgå i större kungariken. Till dem hör folken i Magonsæte, Lindsey, Hwicce, östsaxare, sydsaxare, folket på Isle of Wight och mellanangler.Kirby Earliest English Kings, sid 5-7 Ännu mindre folk hade också sina egna härskare men var så obetydliga att de inte förekommer särskilt ofta i historieskrivningen.Yorke Kings and Kingdoms sid. 9–11 Det fanns också infödda britanner i dagens Wales och Cornwall som utgjorde egna kungadömen, däribland Domnonée, Dyfed och Gwynedd.Yorke Conversion of Britain sid. 37
Mellan Humber och Firth of Forth hade engelsmännen bildat två huvudsakliga kungadömen, Deira och Bernicia, vilka ofta tillsammans räknades som kungadömet Northumbria.Yorke Kings and Kingdoms sid. 74 Ett antal keltiska kungadömen har också funnits i regionen, däribland Craven, Elmet, Rheged och Gododdin. Ett fristående britanniskt kungadöme, senare kallat kungadömet Strathclyde, överlevde som egen entitet till 900-talet i det område som i dag omfattar Dunbartonshire och Clydesdale.Yorke Conversion of Britain sid. 38 Nordväst om Strathclyde låg det gaeliska kungadömet Dál Riata och i nordost fanns ett mindre antal piktiska kungadömen.Yorke Kings and Kingdoms sid. 83–86 Ännu längre norrut låg det mäktiga piktiska kungadömet Fortriu, vilket efter Slaget vid Dun Nechtain år 685 blev det starkastes riket i Britanniens norra delar.Charles-Edwards "'Continuation of Bede" Seanchas sid. 137–145Woolf "Dun Nechtain" Scottish Historical Review sid. 182–201Woolf "Verturian hegemony" Mercia sid. 106–112 Folken på Irland hade alltid haft kontakter med de övriga brittiska öarna och under det tidiga 500-talet invandrade man från ön Irland för att bilda kungadömet Dál Riata. I vilken grad detta skedde genom erövring är föremål för diskussion historikerna emellan. Det förefaller också sannolikt att irländarna slog sig ner i delar av Wales. Även efter denna period av irländsk immigration var irländska missionärer aktiva i Britannien.York Conversion of Britain sid. 50–56
Kristendomen hade precis anlänt till några av dessa kungadömen.Kirby Earliest English Kings sid. 2 Några hade omvänts av den gregorianska missionen, en grupp missionärer från Rom som kom till Kent år 597 och som huvudsakligen verkade i södra Britannien. Andra hade omvänts av den irländsk-skotska missionen, huvudsakligen genom irländska missionärer verksamma i Northumbria och intilliggande kungadömen.Yorke Conversion of Britain sid. 123–124 Några få kungadömen, till exempel Dál Riata, kristnades också, men hur detta gick till är inte känt.Yorke Conversion of Britain sid. 114–115 Enligt historikern Beda omvändes pikterna i två steg, först av infödda britanner under Ninian och sedan av irländska missionärer.Yorke Conversion of Britain sid. 128–129
Källor Huvudkällan till kunskap om Wilfrid är den medeltida skildringen Vita Sancti Wilfrithi som skrevs av Stefan av Ripon kort efter Wilfrids död samt den medeltida historikern Bedas skrifter. Beda hade varit personligen bekant med Wilfrid.Alan Thacker: Wilfrid (St Wilfrid) (c.634–709/10) i Oxford Dictionary of National Biography, Oxford University Press, 2004, läst 9 november 2007Blair World of Bede said. 151 Stefans Vita är en hagiografi, ägnad att framhålla Wilfrid som en helgonlik man och för att underbygga helgonanspråken.Goffart Narrators of Barbarian History sid. 285–286Coredon Dictionary of Medieval Terms and Phrases sid. 146 Vita skildrar inte hela Wilfrids liv; de delar som utspelas utanför Northumbria återges bara kortfattat. Två tredjedelar av skriften handlar om Wilfrids försök att återvända till Northumbria, och försvarar och rättfärdigar hans karriär där. Stefans arbete framställer Wilfrid mycket smickrande, vilket gör den till en problematisk källa, men trots det är Vita den huvudsakliga källan till kunskap om Wilfrids liv.Laynesmith "Stephen of Ripon" Early Medieval Europe sid. 163Richard A. Fletcher: The Barbarian Conversion: From Paganism to Christianity, H. Holt and Company, New York, 1998 Den skildrar händelserna i Northumbria i ljuset av Wilfrids goda rykte och ur hans synvinkel, och är därigenom synnerligen partisk.Fraser From Caledonia to Pictland sid. 266–267 Ett annat problem är att hagiografier ofta är fulla av återanvänt material från tidigare helgons liv,Blair Introduction to Anglo-Saxon England sid. 322 och så är även fallet med Stefans arbete.Heffernan Sacred Biography sid. 137–142 Endast två kända kopior av skriften finns kvar, så Vita Sancti Wilfrithi förefaller inte ha varit särskilt välkänt under medeltiden.Higham (Re-)reading Bede sid. 98 och 237, fotnot 200
Beda beskriver också Wilfrids liv i sin Historia ecclesiastica gentis Anglorum, men hans redogörelse är mer måttfull och behärskad än Vita.Brown "Royal and Ecclesiastical" Renascence sid. 28 Beda använde Stefans Vita som källa till sin Historia, men omarbetade innehållet och lade till nytt material där han kunde. Bland mindre viktiga källor till kunskap om Wilfrids liv finns ett av Bedas brev där han nämner Wilfrid.Goffart Narrators of Barbarian History sid. 322 Den poetiska Vita Sancti Wilfrithi som skrevs av Frithegod under 900-talet är i princip en omarbetning av Stefans Vita, framtagen till flyttningen av Wilfrids reliker till Canterbury. Wilfrid omnämns också i Anglo-Saxon Chronicle,Åren 656, 661, 664, 675, 678, 685, 709, och 710. Se Michael Swantons förteckning av Anglo-Saxon Chronicle men eftersom Chronicle förmodligen är en sammanställning från 800-talet måste informationen om Wilfrid komma antingen från Stefan eller från Beda.Swanton "Introduction" Anglo-Saxon Chronicle sid. xviii–xix En senare källa är Vita Sancti Wilfrithi av Eadmer, en 1100-talsförfattare och munk från Canterbury. Denna källa är mycket påverkad av författarens samtida syften i sin egen tid, men förutom att skriva om Bedas arbete verkar författaren försöka lägga till visst nytt material.Mark Philpott: Eadmer, his Archbishops and the English State, ur The Medieval State: Essays Presented to James Campbell, Hambledon Press, London, 2000
Många historiker, inklusive Charles Plummer som redigerat Bedas arbeten inför utgivning, ser i Bedas verk ett ogillande av Wilfrid. Historiken Walter Goffart går ännu längre och hävdar att Beda skrev sin Historia som en reaktion på Vita Sancti Wilfrithi, och att Stefans verk skrevs som del av en propagandasatsning för Wilfrids anhängare inom den northumberländska politiken. Historiker som James Fraser finner detta trovärdigt, medan exempelvis Nick Higham inte är lika övertygade om Bedas negativa syn på Wilfrid.Higham (Re-)reading Bede sid. 58–63
Tidiga år (från barndom till abbot) Barndom och uppväxt Wilfrid föddes i Northumbria omkring år 633.Mayr-Harting Coming of Christianity sid. 107–112 Den kanadensiske historikern James Fraser hävdar att Wilfrid var av adlig familj från Deira; detta på grund av att Wilfrids första kontakter var med människor från detta område.Fraser Caledonia to Pictland sid. 190–191 Efter att Wilfrid blivit osams med sin styvmor när han var cirka 14 år gammal lämnade han hemmet, förmodligen utan sin fars samtycke.Hindley A Brief History of the Anglo-Saxons sid. 78–83 Wilfrids familj beskrivs aldrig uttryckligen som adlig, men kungens män var ofta gäster hos dem och då han lämnade hemmet utrustades sällskapet med hästar och kläder värdiga ett kungligt hov.