thumb|right|En resande grupp äter en enkel gemensam måltid bestående av bröd och dryck från Livre du roi Modus et de la reine Ratio, 1300-tal. Forskning kring medeltidens mat försöker beskriva livsmedel, matlagningsmetoder och matvanor som förekom i europeiska samhällen under medeltiden, en period som sträcker sig från cirka år 500 e.Kr. till 1500 e.Kr. Under denna period etablerades många nya vanor inom kosthållning och matlagning över hela Europa och många av dessa blev en grund för de moderna europeiska köken. Transport och kommunikation var betydligt långsammare än idag, vilket omöjliggjorde eller fördyrade handel med flera typer av mat. De välbärgade kunde emellertid låta sina matvanor påverkas av importerade recept och råvaror, och successivt spred sig främmande kulturers matvanor även till de lägre klasserna.
Medeltiden var en period då missväxt och svält var vanligt och stor skillnad rådde mellan fattig och rik. Vid senmedeltiden stiftades ofta överflödsförordningar, lagar som reglerade i vilken mån varje samhällsklass fick markera sin status, med exempelvis kläder och mat. Sociala eller medicinska normer kunde också diktera att den arbetande befolkningens mat skulle vara mindre förfinad än elitens kost. Logiken bakom detta var att grovt arbete krävde grov mat och att detta var en gudagiven ordning.
Bröd var det vanligaste livsmedlet i alla samhällsklasser och fanns vid så gott som varje måltid. Spannmålen dominerade även i form av gröt, välling och pasta. Soppor, grytor och stuvningar var de vanligaste rätterna och ingredienser som användes över hela Europa var mandlar, oftast i form av mandelmjölk, verjus (den sura saften av omogna druvor), vin och vinäger, gärna kombinerat med socker eller honung för dem som hade råd. Fläsk och kyckling förekom i alla regioner, och särskilt i norr åt man stora mängder sill och torsk.
Måltider thumb|200px|right|John, hertigen av Berry avnjuter en måltid. Hertigen sitter under en utsmyckad baldakin och är uppassad av ett flertal betjänter. På bordet, till vänster om hertigen, står ett utsmyckat saltkar i form av ett skepp, även kallad nef; från Très Riches Heures du Duc de Berry, ca 1410. Under medeltiden intogs vanligen två måltider per dag; middag någon gång mellan klockan 10.00 och 14.00 och kvällsmål sent på eftermiddagen eller kvällen. Systemet med två måltider förblev stabilt under senmedeltiden. Mellanmål var vanliga, men var också en fråga om social status eftersom de som inte behövde utföra kroppsarbete kunde avstå från dem.Eszter Kisbán, "Food Habits in Change: The Example of Europe" i Food in Change, s. 2-4 Frukost var något som adel, präster och medlemmar av religiösa ordnar undvek eftersom det ansågs syndigt att bryta nattens fasta för tidigt på dagen. Av praktiska skäl åt arbetsklassen ett morgonmål och det var även tolererat att barn, kvinnor och äldre gjorde det. Sena måltider (reresoper, av occitanska rèire-sopar "sent kvällsmål") med åtskilliga mängder alkohol ansågs osedliga. Dessa sena måltider blev ofta förknippade med syndiga förehavanden som hasardspel, grova skämt och oanständigt flörtande.Hensich, s. 17 Mindre mellanmål var vanliga (trots att även de ansågs opassande av den tidens moralister) och arbetare kunde få tillägg av sina arbetsgivare för att köpa en mindre matbit att äta på raster.Hensich, s. 24-25
Etikett Under senare delen av medeltiden fanns en tendens att i viss mån försöka undkomma den stränga kollektivism som genomsyrade perioden. Måltiden var en social händelse, precis som alla andra aspekter av medeltida livsföring. Hela hushållet, inklusive tjänare, skulle äta tillsammans. Att dra sig undan för att äta på egen hand eller med en eller två nära vänner ansågs slösaktigt och snudd på misstänkt i en värld där alla i samhället var beroende av varandra för att överleva. På 1200-talet rådde exempelvis den engelske biskopen av Lincoln Robert Grosseteste grevinnan av Lincoln att "förbjuda middag och kvällsmål utanför matsalen, i hemliga och privata gemak, för detta leder till slöseri och ger ingen ära åt herre eller fru."Henisch s. 17; ursprunglig citat forbid dinners and suppers out of hall, in secret and in private rooms, for from this arises waste and no honour to the lord and lady. Han rådde också grevinnan att hålla ögonen på tjänarna så att de inte smet iväg med matrester för att avnjuta dem sent på kvällen istället för att skänka dem till fattiga som allmosor.
Det finns beskrivningar av bordsskick vid större banketter under senmedeltiden, men betydligt färre återgivningar av hur eliten intog vardagsmål eller hur allmogen och de fattiga åt sin mat. Man kan dock utgå från att det inte förekom utsvävningar som flerrättersmiddagar, kryddor och handtvätt i parfymerat vatten i enklare hem.Adamson (2004), s. 170 I rika hushåll försågs gäster med vatten och rena linnehanddukar före och efter måltiden så att de kunde tvätta händerna. Sociala normer gjorde det svårt för kvinnor att upprätthålla den stereotypa bilden av att vara nätta och rena medan de avnjöt en storslagen måltid, och det var vanligt för värdens fru att äta i enskilt rum med sitt följe. Hon kunde efter att ha avklarat huvudsaken av det praktiska ätandet ansluta sig till gästerna lagom till desserten. Överlag var de högre ståndens fina tillställningar ett rent manligt nöje och det var ovanligt att andra än mycket högt stående gäster tog med sig sina fruar. Den sociala hierarkin bekräftades genom bordsskicket där de av lägre rang skulle hjälpa dem av högre rang, där yngre skulle hjälpa äldre, och där män skulle bespara kvinnor risken att befläcka kläder och rykte genom att hantera mat på ett okvinnligt sätt. Delade dryckeskärl var vanligt även vid viktiga banketter för alla utom de mest ansedda som satt vid värdens bord. Likaså förväntades det att man skulle bryta bröd och skära upp kött åt sina bordsgäster.Adamson (2004), s. 161-64
Mat serverades för det mesta på tallrikar eller direkt ur kokkärlen och de ätande tog sin portion från serveringsfaten och placerade på en egen tallrik med hjälp av skedar eller med händerna. Genom större delen av medeltiden och långt in på 1600-talet bestod tallrikar av trä eller tenn, alternativt av några dagar gammalt bröd av lägre kvalitet som skars till vid bordet. I fattigare hushåll åt man ofta maten direkt från bordet, som ofta kunde ha fördjupningar för mat. Knivar användes för att skära med eller för att ta salt ur de gemensamma saltkaren, och gäster förväntades ha med en egen kniv; enbart högt ärade gäster försågs med en kniv av värden. Gafflar användes inte i Europa i någon större utsträckning förrän fram emot 1700-talet och under renässansen endast i Italien. Synen på gaffeln som bestick under högmedeltiden illustreras väl av reaktionerna på den bysantinska prinsessan Teodora Doukainas bordsskick. Hon gifte sig år 1075 med Domenico Selvo, dogen av Venedig, men orsakade skandal bland venetianarna genom att låta sin mat skäras upp av hennes eunucker och sedan äta den med en gyllene gaffel. Denna nymodighet uppfattades som så skamlöst högfärdig att biskopen av Ostia, Peter Damian, senare hänvisade till den utländska gemålen som "...den venetianske dogens fru vars kropp efter hennes delikata excess helt ruttnade bort."Henisch, s. 185–186; ursprungligt citat ...the Venetian Doge's wife, whose body, after her excessive delicacy, entirely rotted away.
Matlagning thumb|upright|right|En kock vid härden med en slev, ett typiskt kännetecken för sin tid; träsnitt från Kuchenmaistrey, den första tryckta kokboken på tyska från 1485. All medeltida matlagning skedde med hjälp av eld, (spisar blev inte vanliga förrän på 1800-talet) och alla kockar var tvungna att behärska konsten att laga mat över öppen eld. Ugnar var vanliga, men de var dyra att bygga och fanns bara i större hushåll och bagerier. Det var vanligt att samhällen gemensamt ägde ugnar för att försäkra sig om att den livsviktiga brödbakningen var tillgänglig för alla. Det fanns även mindre, flyttbara ugnar som kunde fyllas med mat och sedan täckas med glödande kol eller het aska, och även större ugnar på hjul varifrån man kunde sälja pajer och andra bakverk i medeltida städer. För de flesta människor lagades mat mestadels i enklare grytor eftersom det var det mest bränsleeffektiva sättet att laga mat och på det viset gick man heller inte miste om näringsrikt kokspad. Maten under medeltiden var ofta betydligt fetare än idag, i alla fall för dem som hade råd.Adamson (2004), s. 55–56, 96. Det ansågs inte vara ett hälsoproblem; kroppen behövde fettreserver, eftersom många arbetade hårt och bostäderna vara kalla och dragiga. Kroppsidealen var också annorlunda; var man rik skulle man gärna visa upp det med lite hull (särskilt bland män) och det var i allmänhet bara de mycket fattiga eller sjuka som var smala.Dembinska, s. 143
Den dominerande uppfattningen inom den västerländska gastronomin idag är att sött och salt endast med få undantag bör blandas, ett ideal som uppstod först i det franska hovköken under sent 1600-tal. På medeltiden kunde frukt utan problem kombineras med kött, fisk och ägg. Ett recept på Tart de brymlen, en sorts fiskpaj från receptsamlingen Forme of Cury från sent 1300-tal, innehåller en blandning av fikon, russin, äpplen, päron och fisk (lax, ungtorsk eller kolja) med urkärnade plommon under pajskalet.Scully, s. 113 Det ansågs viktigare att rätten passade in på den dåtida uppfattningen om korrekt medicin och kostlära som grundade sig på humoralpatologi. Detta innebar att mat behövde balanseras med andra ingredienser och råvaror beroende på hur dess inneboende natur uppfattades. Till exempel ansågs fisk vara väldigt kall och fuktig och skulle därför tillagas på ett sätt som värmde och torkade ut, som stekning eller bakning i ugn och helst smaksättas med heta och torra kryddor; nötkött ansågs vara kallt och fuktigt och skulle därför helst kokas; fläsk var varmt och fuktigt och skulle därför grillas eller bakas.Scully, s. 44-46 I några receptsamlingar anges alternativ till råvaror där humorala egenskaper ansågs viktigare än snarlikhet i smak. I ett recept på kvittenpaj anges kål som ett fullgott alternativ, och i ett annat likställs rovor med päron.Scully, s. 70
Det medeltida köket thumb|200px|left|Fågel grillad på spett. Under spettet ser man en långsmal behållare som är till för att fånga upp stekskyn som kunde användas i såser eller för att ösa köttet med; illustration från den italienska novellsamlingen Decamerone, Flandern, 1432. I de flesta hushåll lagade man mat över en öppen eldstad i mitten av bostaden för att utnyttja värmen från elden så effektivt som möjligt. Detta upplägg var vanligt även i större och rikare hushåll större delen av medeltiden. Mot senmedeltiden utvecklades successivt ett separat kök, först genom att eldstaden flyttades in mot väggen och senare genom att det placerades i en fristående byggnad som hängde samman med huvudbyggnaden genom en överbyggd gångväg eller arkad. På så vis kunde man undvika rök och matos och det minimerade också risken för att en eldsvåda skulle kunna sprida sig från de många eldstäderna i storköken.