Det forntida Egypten (även forna Egypten, forntidens Egypten med mera) var en civilisation i nordöstra Afrika med centrum längs floden Nilen i det som i dag är den moderna staten Egypten. Den egyptiska civilisationen uppstod runt 3150 f.Kr. (enligt dagens vedertagna egyptologiska kronologi) genom att Övre Egypten och Nedre Egypten enades under den förste faraon Narmer.Dodson (2004) s. 46 Egyptens forntida historia är indelad i en följd av förhållandevis stabila "kungariken" åtskilda av mer instabila perioder som kallas "mellantider": Gamla riket under äldre bronsålder, Mellersta riket och Nya riket under yngre bronsålder. Egypten nådde sin storhetstid under det Nya riket under elva faraoner som samtliga gick under namnet Ramses och upplevde därefter en gradvis nedgång. Egypten blev invaderat flera gånger under den så kallade sentiden. Efter den sista erövringen, som leddes av Alexander den store, grundade en av Alexanders generaler, Ptolemaios I Soter, den ptolemeiska dynastin som styrde Egypten fram till 30 f.Kr. då det erövrades av Rom och införlivades i det romerska riket som en provins.
Den egyptiska civilisationen var mycket långlivad, något som var möjligt tack vare dess förmåga att anpassa sig till förhållandena i Nildalen. De årligt återkommande översvämningarna av Nilen och välorganiserad konstbevattning av den bördiga dalen gav en mängd olika grödor, något som gjorde social och kulturell utveckling möjlig. Regelbundna rika skördar gjorde att de forntida egyptierna kunde ägna sig åt att utvinna mineraler i Nildalen och de omgivande ökenområdena, utveckla det hieroglyfiska skriftspråket, utöva omfattande handel med kringliggande regioner och bygga upp en slagkraftig militärmakt. De som övervakade och organiserade dessa åtaganden var en byråkratisk elit av skrivare, religiösa ledare och administratörer. Dessa lydde under farao som säkerställde samverkan och enighet för egyptierna genom ett komplext system av religiösa föreställningar.James (2005) s. 8Manuelian (1998) s. 6–7
De forntida egyptierna verkade inom en rad olika områden. De utvecklade stenbrytning, lantmäteri och byggteknik som ledde till uppförandet av monumentala pyramider, tempel och obelisker. De utvecklade även en egen matematik, en effektiv medicinsk läkekonst, bevattningsanläggningar, teknik för jordbruket och de första kända fartygen.Ward, Cheryl. "World's Oldest Planked Boats", i Archaeology (volym 54, nummer 3, maj/juni 2001). Archaeological Institute of America. Från egyptierna kommer också egyptisk fajans och glas, litteratur och historiens första nedtecknade fredsfördrag.Clayton (1994) s. 153 Det forntida Egypten lämnade efter sig ett bestående socialt och kulturellt arv. Dess konst och arkitektur kopierades av många andra civilisationer och dess konstföremål spreds över stora delar av världen. De monumentala ruinerna har inspirerat resenärer, upptäcktsresanden och författare i århundraden. Under tidigmodern tid ökade uppskattningen av Egyptens historiska arv genom antikviteter och arkeologiska utgrävningar. Det ledde också till utvecklingen av den moderna egyptologin, den vetenskapliga läran om det forntida Egypten.James (2005) s. 84
Historia
Floden Nilen har möjliggjort liv och mänskliga samhällen i Nildalen under en stor del av mänsklighetens historia.Shaw (2002) s. 17, 67–69 Dess bördiga flodslätt gjorde det möjligt att utveckla en fast jordbruksekonomi och en avancerad, centraliserad civilisation.Shaw (2002) s. 17 Nomadiska jägare-samlare bosatte sig i Nildalen i slutet av pleistocen för ungefär 120 000 år sedan. Under senare delen av äldre stenåldern blev klimatet i Nordafrika varmare och torrare och koncentrerade mänskliga populationer till själva Nildalen.
Egyptens historia och kultur indelas i tre "riken" med mellanliggande tidsperioder. Till detta tillkommer 30 dynastier ordnade efter de styrande härskarfamiljerna, vilka delvis överlappar varandra. Kronologi och regentlängder för faraonerna tas upp i artikeln Egyptens härskare.
Fördynastisk tid Huvudartikel: Fördynastisk tid
thumb|left|upright|En typisk Gerzeh-kruka från fördynastisk tid med dekor som föreställer gaseller. Under fördynastisk tid och de tidiga dynastierna var klimatet i Egypten inte lika torrt som det är idag. Stora delar av Egypten bestod av trädbeväxt savann där olika hovdjur levde i stora hjordar; växtligheten var frodigare och djurlivet rikare. I Nildalen fanns också en stor population av olika vattenfåglar. De tidiga egyptierna livnärde sig delvis på jakt och det var också under den här perioden som många djurarter tämjdes för första gången.
Runt 5500 f. Kr. hade de små stammarna kring Nildalen utvecklat stabila jordbrukskulturer som också ägnade sig åt djurskötsel. De utvecklade en säregen estetik för keramik och föremål som kammar, armband och dekorativa pärlor. Den största av dessa kulturer i södra Egypten var badarikulturen som är känd för keramik av hög kvalitet, stenverktyg och bruk av koppar.Hayes (1964) s. 220 I norra Egypten följdes badarikulturen av amratian- och gerzeankulturerna,Childe, V. Gordon (1953), "New light on the most ancient Near East" (Praeger Publications) som också var först med flera teknologiska innovationer. Från Gerzian finns också bevis för kontakt med Kanaan och Byblos.Patai, Raphael (1998), "Children of Noah: Jewish Seafaring in Ancient Times" (Princeton Uni Press)
I södra Egypten bredde naqadakulturen ut sig i Nilområdet kring 4000 f. Kr. och delade många drag med badarikulturen. Redan under denna tid importerades obsidian, vulkaniskt glas, från Etiopien och användes för att tillverka skärverktyg och andra föremål.Barbara G. Aston, James A. Harrell, Ian Shaw (2000). Paul T. Nicholson and Ian Shaw editors. "Stone," i Ancient Egyptian Materials and Technology, Cambridge, 5–77, s. 46–47. Also note: Barbara G. Aston (1994). "Ancient Egyptian Stone Vessels," Studien zur Archäologie und Geschichte Altägyptens 5, Heidelberg, s. 23–26. (Se även webbartiklarna och .) Under spannet av cirka 1 000 år utvecklades naqadakulturen från en grupp småskaliga jordbrukssamhällen till en mäktig civilisation med envåldshärskare som hade omfattande kontroll över befolkningen och resurserna i Nildalen. De etablerade maktcentra i Hierakonpolis och senare i Abydos och utökade sitt territorium norrut utmed Nildeltat.Shaw (2002) s. 61 Naqadakulturen bedrev även handel med Nubien i söder, oaserna i Libyska öknen västerut och kulturerna vid östra Medelhavet. Nubiska kungagravar vid Qustul fylldes med föremål som bär de tidigaste kända exemplen på egyptiska dynastiska symboler, bland annat Egyptens vita krona och falken.Emberling (2011) s. 8
Naqadakulturen tillverkade föremål som speglade elitens makt och rikedom, men även föremål för vardagsbruk för de lägre samhällsklasserna, som kammar, statyetter, målad keramik, dekorativa stenvaser av hög kvalitet, kosmetika samt smycken av guld, lapis lazuli och elfenben. Naqadiska hantverkare uppfann även en keramisk glasyr som kallas egyptisk fajans som användes långt in i den romerska eran som dekor för koppar, amuletter och figuriner. Under den sista fördynastiska perioden började naqadakulturen att använda skrivna symboler som efter hand utvecklades till det fullt utvecklade skriftspråk som kallas hieroglyfer, det fornegyptiska språkets skriftsystem.
Tidig dynastisk tid (cirka 3050–2686 f. Kr.) Huvudartikel: Tidig dynastisk tid thumb|Narmerpaletten avbildar enandet av de två egyptiska kungarikena till ett.Robins (1997) s. 32 Under 200-talet f. Kr. sammanställde den egyptiske prästen Manetho en lista över alla faraoner som regerat från Menes fram till hans egen tid och grupperade dem i 30 dynastier, det system som används än idag.Clayton (1994) s. 6 Han började kungalängden med Meni (Menes på grekiska) som tros ha varit den som enade de två kungarikena i övre Egypten och nedre Egypten i slutet av 3000-talet f. Kr.Shaw (2002) s. 78–80 Enandet skedde däremot mer gradvis än vad forntida egyptiska krönikörer beskrev det, och det finns inga samtida historiska källor som beskriver Menes. Vissa historiker anser idag att Menes egentligen var farao Narmer som avbildades som kung på den ceremoniella Narmerpaletten, en dekorativ stentavla som visar hur den förste farao symboliskt enar de två rikena.Clayton (1994) s. 12–13
Under fördynastisk tid från cirka 3150 f. Kr. befäste de första faraonerna sin kontroll över norra Egypten genom att grunda en huvudstad vid Memfis. Från denna maktbas kunde de utöva kontroll över befolkningen, deras arbetsstyrka, och jordbruket i det bördiga floddeltat samt de lönsamma och viktiga handelsvägarna till Levanten. Faraonernas ökande makt och rikedomar under den tidiga dynastiska perioden speglades i de rika gravarna av mastaba-typ och gravkultbyggnaderna vid Abydos som var till för att upphöja faraonerna till gudastatus efter döden.Shaw (2002) s. 70 Kungamakten utvecklades till en bestående och stark institution under de tidiga faraonerna och gav legitimitet åt det centraliserade styret över jordbruksmark, arbetskraft och resurser som lade grunden till Egyptens överlevnad och tillväxt.
Gamla riket (2686–2181 f. Kr.) Huvudartikel: Gamla riket thumb|left|Pyramiderna i Giza. Under det Gamla riket gjordes stora framsteg inom arkitektur, konst och teknologi. Detta var till stor del en följd av att produktiviteten inom jordbruket ökade med hjälp av en välutvecklad, centraliserad byråkrati.James (2005) s. 40 Många av det forntida Egyptens största bedrifter, Gizaplatån och sfinxen i Giza, byggdes under Gamla riket. Under ledning av en ’’tjati’’, den högste tjänstemannen i riket, samlade staten in skatter, samordnade konstbevattning, kommenderade ut arbetskraft till byggnadsprojekt och grundade ett rättssystem för att upprätthålla fred och ordning.Shaw (2002) s. 102 thumb|right|upright|Farao Chefrens gravstaty från cirka 2570 f. Kr.
Med framväxten av en statlig administration uppstod en ny klass av skrivare och tjänstemän som tilldelades mark av farao som betalning för sina tjänster. Faraoner tilldelade även lantegendomar till dödskulter och tempel som betalning för att de skulle dyrka och tillbe honom efter döden. Forskare anser att efter fem århundraden av frikostiga donationer undergrävdes faraonernas ekonomiska makt och ledde till att de inte längre kunde upprätthålla centralmakten.Shaw (2002) s. 116–7 I takt med att faraonernas makt minskade började regionala guvernörer, nomarker, att utmana det centraliserade enväldet. Maktskiftet och en lång och svår period av torka som varade cirka 2200–2150 f. Kr. anses ha kastat Egypten in i en period 140 år av svält och interna konflikter som kallas första mellantiden, en period av kulturell och ekonomisk nedgång.Clayton (1994) s. 69
Första mellantiden (2181–1991 f. Kr.) Huvudartikel: Första mellantiden Efter att centralmakten i Egypten kollapsade i slutet av det Gamla riket kunde administrationen inte längre upprätthålla en stabil ekonomi. Regionala guvernörer fick inget stöd av farao för att motverka kriser. Matbrist och politiska konflikter förvärrades och ledde till svält och lokala stridigheter. Trots motgångarna lyckades lokala ledare som blivit fria från sin beroendeställning gentemot farao agera självständigt och utveckla framgångsrika samhällen inom sina provinser. Det lokala självstyret ledde till att provinserna fick direkt kontroll över mer resurser och därmed rikare, något som ledde till större och rikare gravar inom samtliga sociala klasser.Shaw (2002) s. 120 Lokala hantverkare började använda sig av motiv som tidigare varit förbehållna den kungliga familjen inom Gamla riket. Samtidigt utvecklade skrivare en litteratur som uttryckte den optimism och originalitet som kännetecknade den första mellantiden.Shaw (2002) s. 146