Kievrus, också kallat Kievriket, var ett medeltida rike i Östeuropa.
Kievrus uppstod under 800-talet som ett resultat av att östslaverna och några finsk-ugriska folkstammar under Rurikdynastin förenades till ett rike.
Under sin storhetstid sträckte sig riket, med Kiev som huvudstad, från Tamanhalvön i söder, floderna Dnestr och Wisłas övre lopp i väster till Norra Dvinas övre lopp i norr.
Mot mitten av 1100-talet råkade riket ut för feodal splittring och sönderföll i ett femtontal separata rusiska furstendömen, styrda av olika grenar av Rurikdynastin. Kiev förlorade makten över de nordliga furstendömena, och som ett resultat av detta identifierades de inte längre som en del av Rus. Även om Rus krympte till den ursprungliga omfattningen av Poljanernas landområden, förblev Kiev och landområdena runt omkring det det rikaste och mest tätbefolkade furstendömena, så de prinsar som härskade i norr kämpade för tronen i Kiev och betraktade Rus som sitt rättmätiga arv ända fram till Mongolernas invasion av Europa (1237–1240) då Kievrus gick under.
Benämningar Riket har i litteraturen varit känt under olika namn. Några exempel är Kievriket (ukrainska: Київська Держава/Kyjivska derzjava), Det fornryska riket (ryska: Древнерусское государство/Drevnerusskoje gosudarstvo), Rus (ukrainska: Русь/Rus) och Kievrus (ukrainska: Ки́ївська Русь/Kyjivska Rus; ryska: Киевская Русь/Kievskaja Rus). Idag har de tre sistnämnda störst historiografisk spridning.
Kievrus (ukrainska: Ки́ївська Русь/Kyjivska Rus; ryska: Киевская Русь/Kievskaja Rus) användes första gången 882. Rus (fornslaviska: Рѹ’сь eller Рѹ’сьскаѧ землѧ/Rou'skaja zemlja; grekiska: Ῥωσία/Rōsía; latin: Russia/Ruthenia/Ruscia/Ruzzia) användes för första gången av Konstantin VII Porfyrogennetos i benämningen De administrando imperio (948-952). På fornnordiska användes Garðar, senare Garðaríki.
Termen Kievrus, som uppkom under första hälften av 1800-talet, har med tiden ändrat innebörd. En av de första som använde sig av termen var Michail Maksimovitj, i sitt arbete Varifrån kommer den ryska jorden (ryska: Otkuda idjot russkaja zemlja, 1837). Han använde begreppet i snäv geografisk mening, för att beteckna Kievfurstendömet (Kievskoje knjazjestvo) i relation till Tjervonrus (Tjervonaja Rus), Suzdalrus (Suzdalskaja Rus), Moskvarus Moskovskaja Rus, Novgorodrus (Novgorodskaja Rus) (Ruser) och andra historiska riken. Motsvarande användning av termen hade Sergej Solovjov – Kievrus (Kievskaja Rus), Tjernigovrus (Tjernigovskaja Rus), Rostovrus (Rostovskaja Rus) och Suzdalrus (Suzdalskaja rus) – liksom Nikolaj Kostomarov och Dmitrij Ilovajskij. Under andra hälften av 1800-talet fick termen en ny, kronologisk betydelse, som startpunkt för den ryska historien – den första ryska staten. I denna tolkning slutade Kievperioden (kievskij period) vanligtvis år 1169, vilket sätts i samband med den förrevolutionära historiografins uppfattning om flytten av Rus huvudstad från Kiev till Vladimir. Termen användes också av Vasilij Kljutjevskij, och han inbegrep hela Södra Rus i Kievrus territorium. U. S. Platonov, A. E. Presnjakov och andra författare började i början av 1900-talet använda termen i statlig politisk mening, som en benämning på alla östslavers rike.
I den ukrainska nationalistiska historieskrivningen under samma tid var termen Kievrus inte särskilt populär, eftersom den underförstod andra former eller uttryck av Rus (i geografisk eller kronologisk mening). Grundaren av den ukrainska historiska skolan Mychajlo Hrusjevskyj föredrog termerna Kievriket (ryska: Киевское государство Kievskoje gosudarvstvo, ukrainska: Ки́ївська Русь Kyjivska Rus) eller Ruska riket (ryska: Руська держава Ruska derzjava, ukrainska: Давньору́ська держа́ва Davnoruska derzjava).
Det definitiva fastställandet av begreppet Kievrus (i statlig politisk mening) gjordes, när den sovjetiska akademiledamoten Boris Dmitrijevitj Grekov gav ut sina grundläggande arbeten och senare läroböcker Kievskaja Rus ("Kievrus", 1939) och Kultura Kievskoj Rusi ("Kievrus kultur", 1944). Grekov noterade bland annat följande:
Vid samma tid införde andra sovjetiska historiker (V. V. Mavrodin och A. N. Nasonov) termen fornryska riket (drevnerusskoje gosudarstvo – först skrevs adjektivet med liten bokstav, men snart utvecklades begreppet till ett egennamn). Bland de sovjetiska historikerna användes termen framförallt av V. T. Pasjuto och företrädare för hans skola. Båda benämningarna fungerade parallellt och var ömsesidigt utbytbara. Numera anses termen Kievrus – i den ryska historieskrivningen – föråldrad, och den försvinner gradvis ur bruk i de ryskspråkiga vetenskapliga kretsarna.
Bildandet av Rus
Det rusiska riket uppstod på "vägen från varjagerna till grekerna", på de östslaviska stammarnas marker, bland ilmenslaverna, krivitjerna, poljanerna och senare drevljanerna, dregovitjerna, polotjanerna, radimitjerna och severjanerna.
Innan varjagerna tillkallades
De första nedtecknade beskrivningarna om rusernas rike daterar sig från första tredjedelen av 800-talet. År 839 omnämndes sändebud från folket Ros' khaganat, vilka först anlände till Konstantinopel och därifrån till den frankiska kungen Ludvig den frommes hov. Vid den tiden föddes etnonymen Rus. Termen Kievrus uppstår först genom historieforskningen under 1700- och 1800-talet.
År 860 (i Nestorskrönikan felaktigt daterad till 866) genomförde ruserna (русь, rus''') sitt första fälttåg mot Konstantinopel. Grekiska historiker förbinder det med kristnandet av Rus, och därefter skulle styresmännen – möjligen under Askold och Dirs ledning – ha antagit kristendomen.
Ruriks styre År 862 kallade – enligt Nestorskrönikan – de slaviska och finsk-ugriska folkstammarna på varjagerna för att de skulle styra landet:
År 862 (dateringen är ungefärlig, liksom hela krönikans tidiga kronologi) begav sig varjagerna och Ruriks hirdmän Askold och Dir till Konstantinopel, efter att de lagt Kiev under sig och därmed tagit fullständig kontroll över den viktiga handelsvägen från varjagerna till grekerna. Novgorod- och Nikonkrönikorna förbinder inte Askold och Dir med Rurik, men den polske historikern Jan Długoszs krönika och Gustinklostrets krönika kallar dem för furstens ättlingar.
mini|center|stående=2|Utvidgningen av Rusiska riket på 800-900-talet under Rurikdynastin.
År 879 dog Rurik i Novgorod, och styret överläts till Oleg – regent för Ruriks minderårige son Igor.
Teorier om rikets uppkomst
Det finns två grundläggande hypoteser om hur Rus bildades. Enligt den normandiska teorin (vikingateorin), som grundar sig på Nestorskrönikan och ett stort antal västeuropeiska och bysantinska källor, skapades riket av varjagerna – av bröderna Rurik, Sineus och Truvor år 862 eller av Ruriks frände Oleg, som erövrade Kiev 882. Samtidigt kallade några av vikingateorins företrädare, som exempelvis Vasilij Kljutjevskij, Rus för "Askold och Dirs varjagfurstendöme i Kiev" – vilket blev centrum för konsolideringen av de östslaviska folkstammarna och furstendömena till ett enat rike – och inte Ruriks furstendöme i Novgorod, som de kallar lokala och kortvariga varjagfurstendömen.
thumb|stående|vänster|Varjager. Nicholas K. Roerich, 1899.
Den antinormandiska teorin grundar sig å andra sidan på uppfattningen om omöjligheten att införa ett statsskick utifrån och på idén om att ett rike uppstår som ett steg i ett samhälles inre utveckling. Den ryske historiografen Michail Lomonosov anses vara denna teoris upphovsman. Dessutom finns olika åsikter om varjagernas härstamning. Forskare som tillhör normandisterna anser att de är skandinaver (vanligtvis svenskar), medan en del av antinormandisterna – däribland Lomonosov – menar att de kommer från de västslaviska områdena. Det finns även en mellanliggande version om lokaliseringen – i Finland, Preussen eller en annan del av Baltikum. Frågan om varjagernas etniska tillhörighet kan ses separat från frågan om rikets uppkomst.
Idag anses allmänt att den hårda motsättningen mellan ’normandismen’ och ’antinormandismen’ är politiserad. Förutsättningarna för östslavernas ursprungliga rike ifrågasätts inte av vare sig Gerhard Friedrich Müller, August Ludwig von Schlözer eller Nikolaj Karamzin. Dynastins yttre (skandinaviska eller något annat) ursprung kan också jämföras med andra normandiska statsbildningar och är på inget sätt ett bevis för folkens oförmåga att bilda egna riken. Ryska historiker diskuterar än idag huruvida Rurik var en historisk person och verkligen härstammade från varjagerna, liksom om ursprunget för etnonymet som förknippas med honom (och därefter även riket): ruser. Västerländska historiker förespråkar å sin sida i allmänhet den normandiska teorin.
Historia
Oleg den vises furstendöme mini|höger|Oleg den vise leder sin här mot Konstantinopels murar år 907. En miniatyr från Radziwiłł-krönikan.
År 882, enligt Nestorskrönikan, begav sig furst Oleg (Oleg den vise), Ruriks frände, på fälttåg från Novgorod söderut, erövrade på vägen Smolensk och Ljobetj och satte sina styresmän där. Sedan erövrade Oleg Kiev med sin här och lejda varjaghird, dödade Askold och Dir – som styrde där – och utropade Kiev till huvudstad för sitt rike.
Den förhärskande tron var hedendomen, fast det redan fanns en kristen församling i Kiev.
Oleg utvidgade sitt välde genom krig mot drevljanerna och severjanerna, men radimitjerna godtog Olegs villkor utan strid (de två sistnämnda folkstammarna hade dessförinnan betalat skatt till khazarerna):
Som resultat av det segerrika fälttåget mot Bysans slöts de första skriftliga avtalen 907 och 911. Dessa garanterade förmånliga handelsvillkor för rusiska köpmän (avskaffade tullavgifter, garanterade skeppsreparationer och nattkvarter), lösning av rättsliga och militära frågor.
Enligt Nestorskrönikan hade Oleg titeln storfurste och regerade i mer än 30 år. Ruriks son Igor övertog tronen efter Olegs död omkring år 912 och regerade till 945.
Igor Igor genomförde två fälttåg mot Bysans. Det första, år 941, misslyckades. Det föregicks av ett misslyckat fälttåg mot khazarerna, då Rus på begäran från Bysans anföll den khazariska staden Tmutorokan på Tamanhalvön, men blev slagna av khazarernas härförare Pesach och därefter vände vapnen mot Bysans. Det andra fälttåget mot Bysantinska riket ägde rum år 944. Det avslutades med ett avtal, som bekräftade många bestämmelser i de föregående avtalen från 907 och 911 men annullerade den tullfria handeln. Under åren 943 och 944 genomfördes fälttåg mot staden Berda. År 945 dödades Igor under skatteindrivning hos drevljanerna.
Olga Efter Igors död hade hans änka Olga makten som regent eftersom deras son Svjatoslav var minderårig. Hon blev det Rusiska rikets första regent som officiellt antagit den bysantinska varianten av kristendomen (år 957 enligt vissa versioner, men det finns även andra dateringar). Emellertid bjöd hon omkring år 959 in den germanske biskopen Adalbert av Magdeburg och den latinska ritualens präster (vilka efter sin misslyckade mission tvingades lämna Kiev).
Svjatoslav Omkring år 960 övertog Svjatoslav makten och höll fast vid hedendomen, till skillnad från sin mor. Hans första åtgärd var att underkuva vjatitjerna (964), vilka var de sista av alla östslaviska folkstammar som fortfarande betalade skatt till khazarerna. År 965 (enligt andra uppgifter även 968/969) genomförde Svjatoslav ett fälttåg mot khazarerna och intog medelst stormning deras viktigaste städer – den befästa staden Sarkel, Semender och huvudstaden Itil. I Sarkels ställe växte den rusiska bosättningen Belaja Vezja upp. Det är möjligt att även Rus konsolidering i Tmutorokan är förbunden med detta fälttåg. Svjatoslav genomförde även två fälttåg mot Bulgarien, där han hade för avsikt att grunda ett eget rike med huvudstaden vid Donau. Han stupade i strid mot petjenegerna år 972, på hemväg till Kiev efter ett misslyckat fälttåg mot Bysans.
Vladimir och Jaroslav den vise. Kristnandet av Rus