miniatyr|300px|right|Finlandiahuset (1962-1975) i Helsingfors. Arkitektur i Finland beskriver arkitekturen i Finland och arkitektur gjord av finländska arkitekter. Den finländska arkitekturen är främst baserad på läget och platsers naturliga egenskaper. De flesta influenser har kommit från utlandet och formats för att passa finländska förhållanden. I få europeiska länder har arkitekturen under 1900-talet påverkat det urbana landskapet så mycket som i Finland och endast 12 procent av byggnadsbeståndet är byggt före självständigheten 1917.Helander & Rista (1987)
Den finländska arkitekturen blev mera självständig och började ta intryck från den finländska naturen i slutet av 1800-talet. Det första internationella genombrottet för finländsk arkitektur skedde under världsutställningen i Paris år 1900. Då var nationalromantiken den dominerande stilen. Från och med 1930-talet blev funktionalismen symbolen för byggandet av en modern och självständig nation, vilket följdes av modernismen på 1950-talet. I slutet av 1900-talet kan man skönja början av en ny stil, men detta kan avgöras först i historiskt perspektiv.Norri, Standertskjöld, Wang (2000)
Kristian Gullichsen konstaterade på 1980-talet att "finländsk arkitektur är vad finländska arkitekter gör".Norri, Standertskjöld, Wang (2000) s. 11.
Arkitekturen i Finland före 1800-talet miniatyr|200px|Sibbo gamla kyrka (1450). De arkitektoniska banden till forna dagar är få i Finland, då det finns få historiska monument och eftersom de flesta byggnader tidigare var enkla konstruktioner som lätt förstördes och lätt kunde ersättas. De äldsta kvarvarande byggnaderna i dag är medeltida gråstenskyrkor och borgar. Det finns cirka 75 medeltida gråstenskyrkor i Finland, varav de äldsta är från 1200-talet. De viktigaste medeltida borgarnas antal uppgår till sex stycken.
Före 1700-talet är det svårt att urskilja de internationella stilarna i Finland. Det finns mycket få, om alls några, exempel på byggnader i till exempel gotik, renässans och barock. I äldre byggnader dominerar i stället enkla och klara linjer utan dekorationer. Lokala byggnadsmaterial, det hårda klimatet och en avsaknad av varierande byggnadsmaterial påverkade den tidiga byggnadsstilen. Fastän Finland i viss mån saknar en lång arkitekturtradition fortsatte till exempel det traditionella stockbyggandet fram till 1930-talet, trots att stockhus ofta brädfodrades sedan 1700-talet. De folkliga byggnadsstilarna har tagit intryck både från öst och från väst.
Herrgårdskulturen i Sverige på 1600-talet nådde knappt den östra rikshalvan Finland och Sarvlax gård hör till de få undantagen. På 1700-talet var befästningarna de största byggnadsprojekten och till exempel Fredrikshamn byggdes enligt renässansmodell med ett stjärnformat gatunät med åtta uddar. På Sveaborg finns de viktigaste kvarvarande stenbyggnaderna från 1700-talet i Finland.
Exempel på medeltida kyrkor och borgar är Åbo domkyrka, Helsinge kyrka, Olofsborg, Raseborgs slott och Åbo slott. Gamla bevarade trähusstäder med byggnader från 1800-talet och tidigare är bland annat Gamla Raumo, Ekenäs och Borgå.
1800-talet miniatyr|200px|Helsingfors universitet (1832). miniatyr|200px|Helsingfors domkyrka. Den gustavianska stilen och nyklassicismen i slutet på 1700-talet visade slutligen att nya stilar snabbt togs i bruk också i Finland. Då Kungliga Akademiens hus i Åbo byggdes i början på 1800-talet var de storstilade planerna någonting som inte tidigare skådats inom offentligt byggande i Finland. Då Helsingfors utnämndes till huvudstad i storfurstendömet Finland av den ryska tsaren år 1812 påbörjades en ny period av offentligt byggande. Helsingfors byggdes helt om efter en brand enligt en stadsplan med breda raka gator av Johan Albrecht Ehrenström och monumentala byggnader ritade av den tyska arkitekten Carl Ludvig Engel i empirestil. Helsingfors utgjorde ett undantag; övriga finländska städer förblev små och modesta med 200– invånare.
Industriproduktionen i Finland kom igång i slutet av 1800-talet, men redan tidigare fanns det flera bruk på olika håll i landet. Deras glansperiod var under andra hälften av 1700-talet. Den maskinella industriproduktionen förde med sig en ny typ av byggnader, varav den första var Finlaysons fem våningar höga fabrik i Tammerfors från 1830-talet. Tammerfors är den stad i Finland som mest domineras av 1800-talets industriarkitektur. Först efter mitten av 1800-talet blev byggnader i andra material än trä vanliga i finländska städer och det urbana landskapet började bli mera europeiskt. Trähus ersattes av nyrenässanspalats och de gamla trähusgårdarna bildade trånga bakgårdar mellan höghusen. På framsidan kunde man uppleva en fläkt av Berlin eller Wien på till exempel Esplanaden i Helsingfors. Arbetarklassen bodde i trähusområden lite utanför stadskärnan. Offentliga byggnader var i slutet av 1800-talet ofta monumentala med väl tilltagna trappuppgångar eller paviljongliknande byggnader i parkmiljö.
Arkitektutbildning påbörjades i Finland år 1872. Theodor Höijer och Gustaf Nyström hörde till de stora namnen under 1800-talets slut och de ritade flera nyrenässansbyggänder, främst i Helsingfors.
Bland Carl Ludvig Engels viktigaste empirebyggnader kan nämnas Helsingfors domkyrka, Eckerö post- och tullhus, Lappvikens sjukhus och Björneborgs rådhus.
Nationalromantik och jugend miniatyr|200px|Pohjola-huset (1901) i Helsingfors i Kalevala-inspirerad nationalromantik. Nya vindar blåste i arkitekturkretsar i Finland från och med 1890-talet. Camillo Sittes idéer att arkitekten inte enbart ska planera en fasad utan helheter bestående av gator, parker, skvärer och själva naturen slog in. Man satte större vikt på att också presentera perspektivbilder med angränsande byggnader. Torn, burspråk och balkonger blev populära på byggnader och taket blev ett viktigt element i arkitekturen och man satsade på takmaterial och färgen på taket.
Nya bostadsområden spred sig utan planering i utkanterna av städerna i början av 1900-talet. Samtidigt uppstod de första villaförorterna, vars byggande tog verklig fart under 1910-talet och efter första världskriget. Sommarhus uppfördes på stränderna och på öar kring städerna och sakteliga blev övergången från stad till landsbygd inte lika tydlig. Små industrisamhällen växte kraftigt och skolbyggnader, arbetarhus och stadshus byggdes på landsbygden då kapital strömmade in också till mindre orter. Speciellt på landsbygden dominerade stilen snickarglädje och man började uppmärksamma arkitekturen på till exempel lantbruksbyggnader.
Under 1900-talets första årtionde blev mellan 4 och 10 arkitekter per år klara med sina studier vid Polytekniska läroverket (numera Tekniska högskolan) och totalt cirka 100-150 arkitekter var verksamma i Finland under 1900-talets början. Samtidigt uppstod konflikter mellan arkitekter och byggmästare, som ofta själv ritade bostadshus med den nya fria stilen utan arkitekthjälp.
I Finland kom nya internationella idéer inom arkitekturen mycket snabbt i bruk. Tidskrifter och studieresor var de främsta källorna för internationella intryck. Begreppet jugend, som var den dominerande nya stilen under början av 1900-talet, togs i bruk på 1950-talet, medan den kallades av sina samtida antingen den nya stilen eller ibland art nouveau. Samtida med jugend är nationalromantiken som uppstod med målet att skapa en unik finländsk stil. Nationalromantiska intryck togs från Karelen och då främst från östra Karelen på den ryska sidan av gränsen. En Kalevala-inspirerad träarkitektur uppstod. Då det gällde tegel- och stenbyggnader togs intrycken av medeltida borgar och kyrkor, fastän alla inte ansåg att de var genuint finländska förebilder.
Kända finländska företrädare för jugend och nationalromantik är bland annat arkitekttrion Gesellius-Lindgren-Saarinen. Bland kända byggnader kan nämnas Finlands nationalmuseum (1905-1910), Järnvägsstationen i Helsingfors (1904/1919), Tammerfors domkyrka (1902-1907), samt flera affärs- och bostadshus i Helsingfors, Åbo, Tammerfors och Viborg. Stadsdelen Eira i södra Helsingfors är ett utmärkt exempel på sammanhängande jugendbebyggelse från 1900-1910-talen.
1920-talsklassicism miniatyr|200px|Stadsdelen Tölö i Helsingfors, med typiska bostadshus i klassicistisk stil. Efter första världskriget, Finlands självständighet och det därpå följande finska inbördeskriget ville man fjärma sig från allting ryskt. Goda modeller för den finländska arkitekturen ansågs vara Sverige och Norge. Man följde speciellt noga med Sverige och hur man där löste bostadssituationen för arbetarbefolkningen. Dessutom var tyska det populäraste främmande språk som finländare studerade, vilket hade en viss inverkan på varifrån man tog influenser. Man intresserade sig också för brittiska och amerikanska trender, bland annat Raymond Unwins verk och trädgårdsstadsidealet. Dessa lästes ofta i tysk översättning.
Redan innan första världskriget uppgjordes stora planer för den urbana utvecklingen i Finland. År 1910 bodde endast 15 procent av Finlands befolkning i städer, och först på 1970-talet kom denna andel att överstiga 50 procent. På privat initiativ byggdes och utvecklades flera villastäder utanför Helsingfors. Eliel Saarinens Munksnäs-Haga stadsplan (1915) hörde till de mest ambitiösa; man ville bygga nya stadsdelar väster om staden för lika många människor som Helsingfors dåvarande folkmängd. Projektet kom av sig på grund av första världskriget. Vägnätet i Munksnäs och Finlands första "radhus" är det som främst återstår av denna plan idag. I samma anda planerade Bertel Jung och Eliel Saarinen i planen Pro Helsingfors (1918) ett nytt centrum för Helsingfors kring en ny centralstation i nuvarande Böle. Tölöviken skulle fyllas igen och en monumental paradgata skulle gå mellan det gamla och nya centrumet med byggnader i monumental klassicism.
Den nordiska klassicismen blev mycket populär, inte bara i Finland utan också i andra nordiska länder. En trend som kom från Danmark var användningen av rödtegel. Stadsdelen Främre Tölö i Helsingfors och Stockmanns varuhus i Helsingfors centrum (1916/1930) representerar denna stil inom 20-talsklassicismen. Över huvud taget är största delen av Främre Tölö, vars stadsplan är från år 1906, byggd i klassicistisk stil, förutom jugendinfluenser i söder och funktionalism i norr. Ett exempel på en klassicistisk arbetarstadsdel är Trä-Kottby (1920-talet) i Helsingfors.
Modernism miniatyr|200px|Det före detta centralmilitärsjukhuset Tilkka (1936) i Helsingfors. Modernismen blev i Finland tydligare än i flera andra länder. Under åren efter att Finland blivit självständigt strävade många unga arkitekter till att ge Finland ett unikt medel i utformandet av republikens nya arkitektur som låg i tiden. Man betraktade nationalromantiken och nyklassicismen som efterhärmningar av den av europeiska maktinstitutioner bestämda stilen. Man attraherades således av den moderna arkitekturen, som var ljus och ren. Ekonomin i landet var dessutom i ett så dåligt skick att det för byggande krävdes effektivt utnyttjande av material och rum.
Även inom samhällsplanering och stadsbyggande inträffade stora förändringar. Husen placerades öppet, i motsats till de slutna kvarteren som tidigare varit gällande. Dessa nya ideal blev gällande från och med början av efterkrigstiden. Modernismen är i nuläget det den helt dominerande riktningen inom arkitektur i Finland.
Funktionalism