Kava (eller Kava kava) är en berusande dryck som framställs från den perenna pepparväxten Piper methysticum (P.methysticum). Växten odlas på de tropiska öarna i Stilla Havet (Stillahavsöarna) och innehåller psykoaktiva kavalaktoner som kan framkalla en känsla av lugn och mild belåtenhet.
Kava har en lång historia på Stillahavsöarna och har historiskt brukats i olika rituella tillställningar. Det geografiska ursprunget för den domesticerade P. methysticum och hur kava spred sig på Stillahavsöarna har varit föremål för debatt bland antropologer.
Kava har historiskt använts i medicinskt syfte på Stillahavsöarna. I modern tid har kavas terapeutiska roll uppmärksammats i västerländsk farmaceutika, främst för användning mot olika typer av ångest. En Cochrane-analys och flera andra granskningar har visat på ångestlindrande effekter av medicinering med kava.
De psykoaktiva konstituenterna av kava kallas för kavalaktoner. Kavalaktonernas farmakodynamik inkluderar ett flertal olika effekter där den mest uppmärksammade är dess potentiering av GABAA-receptorn eftersom denna mekanism möjligtvis kan förklara den rapporterade ångestdämpande effekten av kava.
Kavas nytta-risk-balans har varit fokus för en stor debatt efter rapporter om kavarelaterade leverskador i Schweiz och Tyskland. Observationer av negativa hälsoeffekter av kava samt ifrågasättande av dess anxiolytiska effektivitet ledde till antaganden om en negativ nytta-risk-balans och följaktligen restriktioner och förbud mot kava på den europeiska marknaden. Förbuden kritiserades av individer och organisationer positiva till kavans användning. Dessa menade att trots att en viss koppling mellan kavabruk och levertoxicitet kunde bevisas, är risken associerad med kavabruk inte tillräckligt hög för att rättfärdiga förbuden. Kritikerna hävdade också att det fanns evidens som pekade på en signifikant anxiolytisk effekt av kava. Den potentiella levertoxiciteten har undersökts i flera olika granskningar. Trots att författarna till dessa granskningar medger att vissa fall av leverskada kan kopplas till bruk av kava och levertoxicitet, hävdas det att risken för kavainducerad leverskada är låg. Mekanismen bakom kavas levertoxicitet är inte känd och många teorier som beskriver den har formulerats.
Utanför Europa är kava tillgängligt i flera länder och främst reglerat som ett kosttillskott.
Botanik miniatyr|353x353px|Odlad 5-årig P. methysticum på Hilo, Hawaii (2018). Piper methysticum innehåller flera unika molekyler (även kallade "signaturmolekyler"). Det finns flera olika sorter av P. methysticum med varierande mängd signaturmolekyler.
Utseende och ursprung P. methysticum är en perenn växt och kan nå höjder över tre meter. Stjälkarna har ett brett färgspann från mörkt lila till grönt och innehåller lenticeller för att möjliggöra gasutbyte. Grundstammen är knotig, tjock, har ibland tumörliknande utväxter samt ofta hål och sprickor. Bladen på kavaplantan är hjärtformade.
P. methysticum har både hanliga och honliga blommor. Blommorna är sterila och fortplantning av kava kräver därför plantering av färska stammar. Den växer bäst i tropiskt eller subtropiskt klimat med hög fuktighet och skydd från vind samt vid låga markhöjder och mycket nederbörd. P. methysticum återfinns ofta i skuggade områden såsom vid skogskanter eller på mark med nedhuggen skog och vid vattendrag. Den växer bra i väl luftad och dränerad jord med ett svagt surt pH.
De morfologiska, cytologiska, kemiska och genetiska bevisen tyder på att P. methysticum härstammar från den vilda pepparväxten Piper wichmanii. Likheterna är tillräckligt stora för att växterna kan klassificeras inom samma art, d.v.s. att P.methysticum och P. wichmanii kan klassificeras som två kultivarer under P. methysticum-arten. Morfologiskt är växterna lika men uppvisar skillnader i blomställningen och i rötternas utseende. Båda växttyperna har visats vara dekaploida med liknande isoenzym- och zymotypprofiler samt vissa likheter i kemotyperna. P. methysticum och P. wichmanii är också de enda växttyperna inom pipersläktet som har en signifikant mängd av de psykotropa kavalaktonerna.
Sorter miniatyr|353x353px|Kava rötter på tork i Lovoni, Ovalau, Fiji (2005) Det finns 200 kända sorter (även kallat "kultivarer") av P. methysticum som kan delas in i fyra olika kategorier: Noble, Tu Dei ("Two day"), Wichmanii och medicinska kultivarer. Noble-kultivarerna har använts traditionellt och anses vara kultivarerna vars bruk är associerat med minst negativa hälsoeffekter. Tu Dei-kultivaren är känd för sin långa psykoaktiva verkan som varar i två dagar, därav namnet "Two day". Bruk av "Tu Dei"-kavan har också setts leda till illamående vilket möjligtvis orsakas av den höga koncentration av kavalaktonen dihydromethysticin. Wichmanii-kultivaren är inte särskilt önskad på grund av dess långverkande fysiska effekter samt att dess gynnsamma effekter är små. Den medicinska kategorin inkluderar kultivarer som har kända hälsofrämjande egenskaper som har använts av traditionella Stilla-Havs-örtläkare. De medicinska kultivarerna har inte de önskade fysiologiska effekterna för kavabrukaren och används därför sällan som en social dryck.
De olika kultivarerna identifieras baserat på deras kavalaktonkemotyp. Eftersom alla kultivarer har en unik komposition av de sex mest prevalenta kavalaktonerna i P. methysticum kan dessa olika proportioner användas för att bestämma kemotypen och därigenom identifiera kultivaren.
Signaturmolekyler miniatyr|353x353px|Kavalaktonerna i kava består främst av sex olika föreningar: kavain, methysticin, yangonin, dihydrokavain, dihydromethysticin och destmethoxyyangonin. De illustrerade kavalaktonerna står för 96% av de farmakologiska konstituenterna i ett organiskt kavaextrakt. De uppmärksammade farmakologiska effekterna är främst härledda från effekterna av signaturmolekylerna vid namn kavalaktoner. Vissa signaturmolekyler har också teoretiserats vara involverade i den omdiskuterade toxiska effekten av kava.
Kavalaktoner Kavalaktonerna är 4-metoxi-2-pyron-föreningar substituerade med en styryl- eller en fenylgrupp på 6:e kolatomen. Dessa föreningar är i fokus för studerandet av kavas farmakologiska effekter.
Kavalaktonerna existerar i högst mängd i de nedre delarna av P. methysticum, och minskar vid högre höjder. P. methysticum innehåller totalt 18 olika kavalaktoner, sex av dessa: kavain, dihydrokavain, desmethoxyyangonin, yangonin, methysticin och 7,8-dihydromethysticin, anses vara de mest centrala för kavas farmakologiska effekter eftersom de förekommer i störst mängd.
Andra molekyler Förutom kavalaktonerna förekommer alkaloider, flavokavainer, dihydrochalkoner och ett flertal andra konstituenter i P. methysticum. Två av dessa föreningar, alkaloiden pipermethystine och flavakavainen flavokavain B har uppmärksammats på grund av deras eventuella toxiska egenskaper.
Domesticering och spridning Det finns stora kunskapsluckor gällande den historiska användningen av kava i Stillahavsområdet eftersom dess historia är äldre än någon skriftlig dokumentation, samt att den muntliga traditionen inte har fört med sig någon väsentlig information om kavans historia. De dokumenterade källor som finns är främst presenterade utifrån ett eurocentriskt perspektiv eftersom europeiska upptäcktsresande och missionärer har stått för mesta delen av dokumentationen. Kavans historia berör flera olika ämnen såsom dess geografiska ursprung, hur kavan spreds över Stillahavsöarna och dess etymologi.
Spridning När europeiska missionärer först anlände till Stillahavsöarna upptäcktes en ojämn distribution av kavakonsumtion i Melanesien och Mikronesien. Flera områden som konsumerade kava låg isolerade ifrån varandra, utan några kända handelsvägar och med flera mellanliggande områden utan traditionell kavakonsumtion. Flera olika teorier har skapats för att förklara denna ojämna distribution. Den brittiska antropologen W.H.R. Rivers hävdade att den spridda distributionen av kava kring Stillahavsöarna orsakades av kulturella skillnader mellan två migrationsvågor som rörde sig från Sydostasien till Oceanien. De olika migrationsvågorna bestod av grupper som Rivers benämnde "kavafolket" och "betelfolket". Kavafolket, som var den första migrationsvågen, tog med sig kava, och betelfolket, som var den andra migrationsvågen, tog med sig betel. Rivers påstod fortsättningsvis att kavafolket hade tillgång till betelnötter innan de migrerade, men eftersom processen för att kunna konsumera betelnöten inte var fullt utvecklad innan de lämnade, bytte de ut den när de upptäckte den vilda P. methysticum i Oceanien. Dock när den andra migrationsvågen bestående av betelfolket anlände till Stilla Havet var processen för bruk av betelnöt fullt utvecklad. Rivers menar att med den fullt utvecklade utövningen var betelnöt mer attraktiv för bruk i jämförelse med kavan, då den hade en högre tillgänglighet, var lättare att bära, och krävde mindre förberedning i jämförelse med kavadrycken. Rivers hävdar även att de öar som betelfolket anlände till bytte ut kava till betelnöten, och att detta skapade den spridda distributionen av kava omkring Stillahavsöarna. Denna teori styrks enligt Rivers av observationen att konsumtionen av betelnöt och kava var ömsesidigt geografiskt exkluderande i Stilla Havet vid tidpunkten för europeisk kontakt.
Rivers teori har kritiserats av den australiska antropologen Ron Brunton. Brunton förklarar att även om han tror att kava övergavs i vissa områden på Stillahavsöarna, så kan övergivandet av kava i Melanesien inte helt förklaras med konkurrens från betelnöten. Brunton baserar denna kritik på att betelnöt och kava konsumerats jämsides i flera områden på Stillahavsöarna, varför observationen att betelnöten och kava var ömsesidigt geografiskt exkluderande inte kan vara korrekt. Brunton påstår också att det finns flera historiska exempel där kavakonsumerande samhällen på Stillahavsöarna kom i kontakt med betelnöten men inte bytte ut kava mot den, vilket de enligt Rivers teori skulle ha gjort. Brunton föreslår istället att frånvaron av kavabruk orsakats av en religiös instabilitet i Melanesien. Eftersom kava hade ett religiöst och rituellt värde medförde detta att kavan försvann när olika samhällen på Stillahavsöarna förändrade sin kultur och sina traditioner.
Det överlappande påståendet att kava har övergivits i flera områden i Melanesien har mötts av kritik. Eftersom det område som påstås ha övergivit kava inkluderar över 100 öar med ännu flera olika samhällen, hävdar kritikerna att det är osannolikt att samtliga av dessa mer än hundra olika samhällen övergav kava. Teorin kritiseras också på grund av att det i de områden där kava påstås ha övergivits borde finnas kvarlevande vilda kavaväxter, som har överlevt via naturlig vegetativ förökning. Men på Salomonöarna och Nya Kaledonien, två områden utan kavabruk vid europeisk kontakt, kan inga vilda kavaväxter hittas.
En ytterligare teori föreslagen av historikerna Vincent Lebot, Mark Merlin, och Lamont Lindstrom, är att den spridda distributionen av kava är en konsekvens av sporadiska och slumpmässiga utbyten av kavastammar.
Geografiskt ursprung Det har diskuterats av flera olika historiker i vilket område i Oceanien kava först domesticerades. Brunton föreslår att kava först domesticerades i Nya Guinea. Detta baserades på lingvistiska bevis, till exempel att termen kava härrör från protoformen *kawaRi som tros tillhöra det Proto-oceanska språket, ett språk som med stor sannolikhet användes i Bismarckskärgården öst om Papua Nya Guinea.