miniatyr|stående=1.4|Några av Fröslundasköldarna, utställda på Västergötlands museum i Skara. miniatyr|stående=1.4|Karta över Västergötland. Västergötlands historia präglas av de naturliga kommunikationsmöjligheterna, där skogarna i söder och nordost varit hindrande, medan de stora sjöarna Vänern och Vättern, och vattendragen Viskan, Ätran och Göta älv tidigt möjliggjorde import av föremål och nya idéer. Landskapets gräns verkar först på 1200-talet ha nått fram till Kattegatt vid Göta älvs mynning. Befolkningen i Västergötland tog tidigt emot kristendomen, och har den äldsta landskapslagen på svenska. Landskapet verkar också ha haft en relativt självständig ställning inom politik och kultur i början av medeltiden. I historisk tid har Västergötlands läge som gränslandskap till det danska Halland och norska Bohuslän spelat stor roll, för både fredlig handel och krig. Industrialismens genombrott innebar förbättrad infrastruktur i landskapet och nya möjligheter, bland annat för södra Västergötlands textilindustri, och för export och import av varor via Göteborg.
Förhistoria Landskapets geologiska bildande miniatyr|Lagerföljden hos ett av Västergötlands platåberg vid ett vulkanutbrott under geologiska perioden Perm. För mellan 540 och 420 miljoner år sedan, under de geologiska perioderna Kambrium, Ordovicium och Silur var stora delar av Västergötland under havsytan. Sediment av sand, kalk och lera hamnade på havsbotten, och bildade med tiden sedimentära (lagrade) bergarter. För cirka 200 miljoner år sedan vällde lava ut på vissa platser i Västergötland, i samband med vulkanutbrott under perioden Perm, och bildade den hårda bergarten diabas eller trapp.Tynderfeldt (2005), s. 10
miniatyr|stående|Baltiska issjön cirka 9 600 f.Kr. I samband med att inlandsisen smälte undan bildades en stor färskvattensjö, Baltiska issjön, som föregångare till Östersjön. Denna sjö beräknas ha fått sitt utlopp mellan den smältande isranden, och berget Billingens nordspets, med ett stort vattenfall cirka 9 600 f.Kr.Andrén (2003), s. 5 De väldiga vattenmassorna var fyllda av lerslam från isälvarna, vilket fälldes ut och sjönk till botten när söt- och saltvatten blandades i det område som idag är Västgötaslätten. Resultatet blev mäktiga lerlager, på vissa ställen över 40 meter tjocka.Hallerfors (1970), s. 16 Vid vissa tillfällen har isavsmältningen stannat upp och åsformade randmoräner bildats. Ett exempel är Hindens rev i södra delen av Vänern.
I södra delen av landskapet har en stor ishavsfjord, Viskafjorden, trängt in i landet till trakterna av Hyssna, Seglora och Kinnarumma. Skelettfynd av en cirka 11 500 år gammal vitval har gjorts vid Viskan, strax söder om Skene.Ahlberger (2000), s. 15–16
Sten- och bronsålder miniatyr|"Yxguden" är en av hällristningsfigurerna på Flyhov, Västergötlands största hällristningsområde, på Kinnekulle i Götene kommun. Västergötland är en av Sveriges äldsta kulturbygder. Efter cirka 10 000 f.Kr. i Göteborgsområdet och 8 300 f.Kr. i norra delen av Västergötland, har människor kunnat vistas i landskapet. I Göteborgstrakten är ett antal boplatser av Hensbackatyp kända. Andra boplatsfynd från denna tid finns vid sjöarna Anten och Mjörn samt vid Hornborgasjön. Organiskt material som kol och pollen ger en datering på de sistnämnda boplatserna till cirka 7 000 f.Kr.Behre/Wegraeus (1986), s. 159–161 Högre vattennivåer gjorde att det fram till 7 500 f.Kr. fanns ett brett sund mellan nuvarande Uddevalla och Vänersborg. Det existerade dessutom flera liknande sund, bland annat vid Munkedal och Göta älvs dalgång. Eftersom vattnet underlättade transporter utgjorde västkusten och Vänerområdet ett gemensamt kulturområde.Behre/Wegraeus (1986), s. 162
Under 6 000-talet f.Kr. drog sig strandlinjen tillbaka, och sunden till västerhavet stängdes. Men via Göta älv och de halländska floderna kunde man fortfarande nå de inre delarna av Västergötland. De västsvenska boplatserna med Sandarnakultur runt 6 000 f.Kr. återfinns mest i Göteborgsområdet och Götaälvdalen, men fynd av sex boplatser från denna tid har också gjorts vid Hornborgasjön.Behre/Wegraeus (1986), s. 164
I samband med övergång till primitivt jordbruk under den så kallade bondestenåldern, uppfördes under århundradena före år 3000 f.KrBehre/Wegraeus (1986), s. 187 en stor mängd gånggrifter i Falbygden-Valleområdet. Av Sveriges 375 gånggrifter finns 260 i detta område, de flesta uppe på Falan.Ahlberg (1994), s. 145 Förutom de unikt koncentrerade gånggrifterna finns också hällkistor som gravmonument. Dessa finns i större delen av Sydskandinavien men i Västergötland i relativt stort antal. Landets största hällkista, Jättakullen, finns i Södra Härene norr om Vårgårda, i ett område där hällkistorna är förhållandevis många. Megalitgravarna från bondestenålderns tid vittnar om en relativt stor befolkning redan under den yngre stenåldern. På fornlämningsområdet Ekornavallen i Hornborga socken mellan Falköping och Varnhem finns flera megalitgravar från stenåldern, gravrösen från bronsåldern, och stensättningar med mera från järnåldern placerade nära varandra.
Lösfynd av föremål från skilda tider av bondestenålder och bronsålder, samt äldre bronsålderns rösen, visar en spridning som täcker samtliga bygder i landskapet. Fynden, till exempel Fröslundasköldarna, visar också på ett ökat välstånd i form av dyrbara föremål av importerad metall.Flink (1989), s. 181–183
Järnålder miniatyr|stående|Gerumsmanteln, Sveriges äldsta bevarade klädesplagg, utställd på SHM i Stockholm. Flera stickskador på den vävda yllemanteln antyder att bäraren troligen blev mördad, cirka 360–100 f.Kr. Under järnåldern ökar importföremålen, och gjorda fynd visar på livliga kontakter med romarna under århundradena efter Kristi födelse. Till denna tid, och till tiden efter romarrikets fall under folkvandringstiden 400–550 e.Kr., dateras landskapets cirka 130 fyndplatser av guldföremål. Detta gör Västergötland till Sveriges mest guldfyndsrika landskap.Behre/Wegraeus (1986), s. 105 Några uppmärksammade guldfynd, förutom guldhalskragarna från Möne och Ålleberg, är Timboholmsskatten upphittad nära Skövde, och VitteneskattenFors/Johansson (2002), s. 11–12 påträffad öster om Trollhättan. Olika gravtyper från järnåldern, till exempel flatmarksgravar, runda stensättningar och högar, är utspridda i stora delar av landskapet.Flink (1989), s. 183–185 I dessa ingår några tiotal storhögar eller kungshögar, ibland med näraliggande kyrkor, till exempel Kung Ranes hög i Flistad mellan Skövde och Töreboda. Järnåldersgravfältet i Dimbo nära Tidaholm är landskapets största, med cirka 300 gravar varav närmare 240 gravhögar.Flink (1989), s. 122–125
Öster om Göta älv visar tre områden tecken på ökad verksamhet under järnåldern. Det är Tunhemsslätten väster om Hunneberg, Slumpån med biflöden norr om Lilla Edet i socknarna Åsbräcka och Fors, samt området runt Grönåns dalgång vid Skepplanda. I dessa områden förekommer järnåldersgravfält, spår av handelsverksamhet och har gjorts fynd av ädelmetall från samma tid, och utefter Göta älv finns flera fornborgar inom respektive område.Lorentzson (1993), s. 46–48
Under tiden fram till vikingatidens början finns bara ett fåtal skrivna källor, som nämner olika folkgrupper i Skandinavien. Historikern Jordanes, verksam i Bysans på 500-talet e.Kr. räknar upp 28 olika "folk" i Scandza, där några av folkgrupperna skulle kunna tolkas som götar. Beowulfkvädet nämner folkgrupperna dene, sweon och geatas, och vissa forskare har kopplat dessa till götarnas historia och deras strider med daner och svear. Detta är omstritt och man är i dag försiktig med att dra historiska slutsatser ur berättelsen, som har många mytologiska inslag och i första hand bör ses som ett litterärt och inte historiskt verk.Sawyer (1991), s. 12–13
I utländska texter från 800-talet som berättar om Skandinavien nämns inte götarna, utan bara svearna. Detta har tidigare tolkats av svenska historieforskare som att svearna erövrade götarnas land någon gång efter år 500 e.Kr. och bildade Sveariket, vilket senare övergick till att bli Sverige. I nyare historieforskning har denna erövringsteori ifrågasatts,Hyenstrand (2007), s. 23 bland annat på grund av att götarna nämns som särskild folkgrupp i norsk-isländska skaldedikter från 900-talet, som motståndare till norska kungar tillsammans med daner och svear.Sawyer (1991), s. 12 Bildandet av Sverige ses enligt dessa teorier som en långsam process under tidig medeltid.Harrison (2002), s. 524Hagerman (1996), s. 415
Vikingatid Heimskringla Den isländske författaren Snorre Sturlasson nämner i Heimskringla, norska kungasagor nedskrivna cirka år 1230, om händelser runt Vänern och öster om Göta älv, i sagorna ofta kallad "Älven". Enligt Harald Hårfagers saga härjade den norske kung Harald Hårfager och hans män utefter båda sidor av Göta älv i slutet av 800-talet, och lade under sig allt land väster om Vänern och Värmland.
I Harald Hårdrådes saga lät Harald släpa sin skepp på land förbi forsarna i Göta älv, och upp till Vänern cirka år 1063. Därefter rodde hans besättningar österut på sjön och besegrade slutligen den landsflyktige norske jarlen Håkons manskap, vilka bestod av götar som ställts till jarlens förfogande, i slaget vid Vänern.
Magnus Barfots saga berättar också om strider runt Vänern och öster om Göta älv cirka år 1100.
Kriget avslutades med Trekungamötet vid Göta älvs mynning år 1101. Snorres sagor brukar inte räknas som tillförlitliga för enskilda händelser och fakta,Hagerman (1996), s. 140 men Trekungamötet vid Göta älv nämns även i tidigmedeltida Knytlingasagan.Carlsson (2007), s. 168
Runstenar
miniatyr|stående|Dalumstenen (Vg 197), en kristen runsten från Dalum norr om Ulricehamn med inskriften: Bröderna Toke och Tyr reste denna sten efter sina bröder. Den ene vart död i väster och den andre i öster. I de östra och centrala delarna av Västergötland finns ett 60-tal runstenar med texter som innehåller titeln tegn, eller dräng. Benämningar som forskare menar kan ha hört samman med personer som på olika sätt samverkat med den danska kungamakten.Carlsson (2007), s. 35 Liknande runstenstexter återfinns främst i de sydvästra delarna av Skåne och inom ett begränsat område på mellersta Jylland i Danmark. Hedersbeteckningen "harða goþr" (mycket god) om tegnar, förekommer bara på stenar i Västergötland och i Danmark. Runinskrifterna kan inte dateras närmare, men det antas allmänt att de flesta runstenar i Västsverige tillhör "den danska perioden", före Knut den stores död år 1035.Sawyer (1991), s. 53
Även ortnamnet Tegneby, som återfinns både i Danmark och på några platser i Västergötland och Bohuslän, brukar förknippas med den danska kungamaktens administration under tidig medeltid. Från vikingatidens slut och seklet därefter finns ett drygt hundratal runstenar vars texter ibland antyder förbindelser med England (Vg 20 och Vg 187), Estland (Olsbrostenen) och Grekland (Vg 178). Även i äldre västgötalagen från 1200-talets början nämns Greklandsfarare.
Tidig medeltid Kristendomens intåg
De bevarade resterna av kyrkor från Västergötland visar på en mycket tidig, och ganska omfattande kyrklig etablering med början redan under 900-talet, och kraftfullt förstärkt under 1000-talet och det tidiga 1100-talet.Carlsson (2007), s. 119 Enligt arkeolog Claes Theliander talar gravskickets förändring under 900-talet sitt tydliga språk, de flesta västgötar definierade sig själva som kristna vid 900-talets mitt.Theliander (2005), s. 350 De tidiga kristna församlingarna tycks växa fram spontant, och inte som resultat av en målmedveten mission. I Varnhem har arkeologer funnit rester av en stenkrypta som troligen byggts under en gårdskyrka uppförd senast under 1040-talet, och en kristen begravningsplats i Såntorp inte långt därifrån, som togs i bruk under 900-talet.