Clement Richard Attlee, 1:e earl Attlee, född 3 januari 1883 i Putney i London, död 8 oktober 1967 i London, var Storbritanniens premiärminister mellan 1945 och 1951 (Labour) och partiledare för Labourpartiet från 1935 till 1955. Attlee var vice premiärminister i koalitionsregeringen under Winston Churchill och oppositionsledare två gånger, 1935–1940 och 1951–1955. Han är fortfarande den Labourledare som suttit längst.
Attlee föddes i en övre medelklassfamilj i London som son till en välbärgad advokat. Efter studier vid Haileybury och vid Oxford utbildade han sig till advokat och arbetade som barrister. Genom frivilligarbete i Londons East End mötte han utbredd fattigdom, vilket bidrog till att han gradvis närmade sig arbetarrörelsen politiskt. Han anslöt sig till Independent Labour Party, lämnade advokatyrket och började arbeta som lärare vid London School of Economics. Under första världskriget tjänstgjorde han som officer, vilket tillfälligt avbröt hans civila verksamhet. År 1919 blev han borgmästare i Stepney och 1922 valdes han in i underhuset som parlamentsledamot för Limehouse. Han ingick i Labours första minoritetsregering under Ramsay MacDonald 1924 och fick senare en ministerpost i MacDonalds andra minoritetsregering (1929–1931). Efter att ha behållit sitt mandat i valet 1931, då Labour gjorde ett historiskt svagt resultat, utsågs han till vice partiledare. År 1935 valdes han till partiledare. Inledningsvis betonade han pacifism och motsatte sig upprustning, men kom under senare delen av 1930-talet att kritisera Neville Chamberlains eftergiftspolitik inför andra världskriget. När samlingsregeringen bildades 1940 förde han Labour in i koalitionen och tjänstgjorde under Winston Churchill, först som Lordsigillbevarare och från 1942 som vice premiärminister.
Labour, under Attlees ledning, vann en jordskredsseger i parlamentsvalet 1945 på ett program för återuppbyggnaden efter kriget. Regeringen tillträdde i ett läge där Storbritannien var svårt ekonomiskt pressat efter andra världskriget och där brist på livsmedel, bostäder och andra förnödenheter var utbredd. Attlee bildade Labours första majoritetsregering, med målsättningen att upprätthålla full sysselsättning, bedriva en politik baserad på en blandekonomi och bygga ut den offentligt finansierade socialpolitiken. För att genomföra detta förstatligades samhällsviktiga verksamheter och delar av basindustrin, samtidigt som omfattande reformer genomfördes inom socialförsäkrings- och välfärdssystemen. National Insurance Act 1946 och National Assistance Act 1948 antogs, National Health Service (NHS) inrättades 1948 och de offentliga stöden till kommunalt bostadsbyggande ökades. Regeringen genomförde även reformer som berörde fackföreningslagstiftning, arbetslivets regelverk och barnavård, inrättade ett nationellt system för nationalparker, antog New Towns Act 1946 och lade grunden för ett sammanhållet system för fysisk planering. Utrikespolitiken kom i hög grad att inriktas på avkolonisering. Under Attlees regering genomfördes delningen av Indien 1947, Burma och Ceylon blev självständiga, det brittiska Palestinamandatet avvecklades och Transjordanien blev självständigt. Samtidigt förde Attlee, tillsammans med utrikesministern Ernest Bevin, en linje som syftade till att stärka USA:s engagemang i det framväxande kalla kriget. Regeringen stödde Marshallplanen för Västeuropas återuppbyggnad och medverkade 1949 till att Nato bildades som en militärallians riktad mot Sovjetunionens inflytelsesfär. Efter en knapp seger i parlamentsvalet 1950 sände han brittiska trupper som deltog på Sydkoreas sida i Koreakriget.
Trots hans sociala reformer och ekonomiska politik kvarstod de redan under kriget uppkomna bristerna på livsmedel, bostäder och andra resurser under hela hans tid som premiärminister. Perioden präglades också av återkommande valutakriser och ett beroende av amerikanskt ekonomiskt stöd. Labour förlorade knappt mot de konservativa i parlamentsvalet 1951, trots att partiet fick flest röster. Han fortsatte som Labourledare men avgick efter valförlusten 1955. Därefter utsågs han till ledamot av överhuset under adelstiteln Earl Attlee, där han var verksam fram till sin död 1967. Utåt framstod han som lågmäld och anspråkslös, men i det interna arbetet beskrivs hans sakkunskap, saklighet och pragmatiska förhållningssätt som betydelsefulla.Kenneth Harris, Attlee (1982). s. 566–569; Robert Pearce, Attlee (1967) s. 1-5, 189–190; John Bew, Clement Attlee (2017), s. 546–553. Han rankas ofta som en av Storbritanniens främsta premiärministrar och har fått särskilt beröm för sin regerings välfärdsreformer, inrättandet av NHS, upprätthållandet av den så kallade särskilda relationen (special relationship) med USA samt för sitt engagemang i Nato.
Tidiga år Barndom och studier Attlee föddes den 3 januari 1883 i Putney, Surrey (nu en del av London), i en övre medelklassfamilj, som det sjunde av åtta barn. Hans far var Henry Attlee, en advokat, och hans mor var Ellen Bravery Watson, dotter till Thomas Simons Watson, sekreterare för Art Union of London.Davies, Edward J. "The Ancestry of Clement Attlee", Genealogists' Magazine, 31(2013–15): 380–87. Hans föräldrar var "hängivna anglikaner" som läste böner och psalmer varje morgon vid frukosten.
Attlee växte upp i en tvåvåningsvilla med en stor trädgård och tennisbana, bemannad av tre tjänare och en trädgårdsmästare. Hans far, som var politisk liberal, hade ärvt familjens pengar och blev en ledande partner i advokatfirman Druces, där han också tjänstgjorde en period som ordförande för Law Society of England and Wales. År 1898 köpte han en 81 hektar stor egendom, Comarques i Thorpe-le-Soken, Essex. Vid nio års ålder skickades Attlee till Northaw Place, en förberedande skola för pojkar i Hertfordshire. År 1896 följde han sina bröder till Haileybury College, där han var en medelmåttig student. Han var influerad av de darwinistiska åsikterna hos sin husföreståndare Frederick Webb Headley, och 1899 publicerade han en attack mot strejkande taxichaufförer i London i skoltidningen, där han förutspådde att de snart skulle bli tvungna att "tigga för sina biljetter".
År 1901 började Attlee studera modern historia vid University College i Oxford. Han och hans bror Tom "fick ett generöst stipendium av sin far och anammade universitetslivet – rodd, läsning och umgänge". Han beskrevs senare av en handledare som "sansad, flitig, pålitlig man utan någon briljans i stil ... men med utmärkt sunt omdöme". På universitetet hade han inget större intresse för politik eller ekonomi, och beskrev senare sina åsikter vid denna tid som "gammal hederlig imperialistisk konservativ". Han avlade filosofie kandidatexamen 1904 med högsta betyg av andra klassen.
Attlee utbildade sig sedan till barrister vid Inner Temple och blev medlem av advokatsamfundet i mars 1906. Han arbetade en tid på sin fars advokatbyrå Druces and Attlee men trivdes inte med arbetet och hade inga särskilda ambitioner att lyckas inom advokatyrket. Han spelade också fotboll för non-league-klubben Fleet. Attlees far dog 1908 och efterlämnade en egendom värderad till 75 394 pund (motsvarande 9 943 044 pund 2023)."Attlee Henry of 10 Billiter-square London and Westcott Portinscull-road Putney Surrey died 19 November 1908" in Probate Index for 1908 at probatesearch.service.gov.uk
Början på karriären År 1906 blev han volontär vid Haileybury House, en välgörenhetsklubb för arbetarklasspojkar i Stepney i East End i London som drevs av hans gamla skola, och från 1907 till 1909 var han klubbens manager. Fram till dess hade hans politiska åsikter varit mer konservativa. Men efter sin chock över den fattigdom och utsatthet han såg när han arbetade med slumbarnen, kom han till uppfattningen att privat välgörenhet aldrig skulle vara tillräckligt för att lindra fattigdomen och att endast direkt aktion och inkomstomfördelning från statens sida skulle ha någon allvarlig effekt. Detta utlöste en process som fick honom att konvertera till socialismen. Han gick med i Independent Labour Party (ILP) 1908 och blev aktiv i lokalpolitiken. År 1909 kandiderade han utan framgång i sitt första val, som ILP:s kandidat till Stepney Borough Council.
Attlee arbetade också en kort tid som sekreterare för Beatrice Webb 1909, innan han blev sekreterare för Toynbee Hall. Han arbetade för Webbs kampanj för popularisering av Minority Report eftersom han var mycket aktiv i Fabianerna, där han åkte runt och besökte många politiska sällskap – liberala, konservativa och socialistiska – för att förklara och popularisera idéerna, samt rekrytera föreläsare som ansågs lämpliga att arbeta med kampanjen. År 1911 anställdes han av regeringen som en "officiell förklarare" och reste runt i landet för att förklara finansminister David Lloyd Georges National Insurance Act. Han tillbringade sommaren samma år med att resa runt i Essex och Somerset på cykel och förklara lagen vid offentliga möten. Ett år senare blev han lektor vid London School of Economics, där han undervisade i samhällsvetenskap och offentlig förvaltning.
Militärtjänst
Efter första världskrigets utbrott i augusti 1914 ansökte Attlee om att få ta värvning i den brittiska armén. Till en början avslogs hans ansökan, eftersom han ansågs vara för gammal, 31 år. Han blev dock till slut utnämnd till tillfällig löjtnant i 6th (Service) Battalion, South Lancashire Regiment, den 30 september 1914. Den 9 februari 1915 befordrades han till kapten, och den 14 mars utnämndes han till bataljonsadjutant 6th South Lancashire var en del av den 38:e brigaden i den 13:e (västra) divisionen, som tjänstgjorde i Slaget vid Gallipoli i Turkiet. Attlees beslut att slåss skapade en spricka mellan honom och hans äldre bror Tom, som i egenskap av vapenvägrare tillbringade en stor del av kriget i fängelse.
Efter att ha tillbringat en period med strider i Gallipoli kollapsade Attlee efter att ha insjuknat i dysenteri och sattes på ett fartyg på väg till England för att återhämta sig. När han vaknade ville han komma tillbaka till striderna så snart som möjligt och bad om att få gå av fartyget på Malta, där han stannade på sjukhuset för att återhämta sig. Hans sjukhusvistelse sammanföll med slaget vid Sari Bair, då ett stort antal av hans kamrater dödades. När han återvände till striden informerades han om att hans kompani hade valts ut för att hålla de sista linjerna under evakueringen av Suvla. Som sådan var han den näst siste mannen som evakuerades från Suvla Bay, den siste var general Stanley Maude.
Fälttåget vid Gallipoli hade iscensatts av den förste amiralitetslorden, Winston Churchill. Även om det inte var framgångsrikt, ansåg Attlee att det var en djärv strategi som kunde ha varit framgångsrik om den hade genomförts bättre på fältet. Detta ledde till en beundran för Churchill som militärstrateg, något som skulle påverka deras arbetsrelation under senare år till det bättre.