miniatyr|En man fotograferar med en mobilkamera. Fotografering är processen att få fram ett fotografi från ett motiv.
Kameran, med antingen fotografisk film eller ett digitalt bildminne, är de vanligaste sätten att ta bilder, men det finns flera andra typer. Fotokopiering ger permanenta bilder men använder överföring av statisk elektricitet snarare än fotografisk film, därav termen fotostatkopiering. Objekt kan också avbildas med rayografer, såsom till exempel Man Ray och andra gjort, där objektets skuggor fastnar på fotografiskt papper utan någon kamera. En annan metod är att placera det som ska avbildas direkt på en skanner för att producera digitala bilder direkt.
Kameran
Vilken typ av kamera man väljer påverkar de fotografier man kan ta. Skillnaderna beror bland annat på vilken utrustning som finns tillgänglig, hur processen ser ut efter kortet är taget och vilka möjligheter till efterbehandling som finns.
Daguerrotyp filmbaserad kamera instamatic kompaktkamera systemkamera digitalkamera filmkamera mobilkamera
Kamerans reglage Den totala mängden ljus som når filmen eller bildlagringsenheten ("exponeringen") styrs direkt av hur länge bilden exponeras, hur stor öppning kamerans objektiv har och objektivets skärpedjup (vilket ändras när objektivet zoomas). De flesta kameror har flera olika reglage för att ändra dessa inställningar, även om många kameror som är riktade till vanliga konsumenter har automatiska inställningar som kräver mycket litet förkunskaper om hur bilden blir till för att exponeringen ska bli rätt.
Några av de reglage som vanliga kameror är utrustade med är:
miniatyr|Olika bländartal Fokus - väljs i sökaren. Bländare – kontrollerar mängden ljus som kommer in genom objektivet. Bländaren påverkar också fokus och skärpedjup - ju mindre bländaröppning, desto mindre ljus, men desto större skärpedjup, anges med f-tal, som jämför brännvidden med bländarens diameter. Om f-talet divideras med roten ur 2, ökar bländardiametern med samma faktor och dess area ökar med en faktor av 2. På ett vanligt objektiv hittar man ofta "stoppen" 2.8, 4, 5.6, 8, 11, 16, 22, 32, där varje hack upp halverar mängden ljus som når filmen. slutartid – styr hur länge bildlagringsenheten utsätts för ljus för varje exponering, anges antingen som delar av en sekund eller som en vinkel (med mekaniska slutare). Kortare slutartid resulterar i mindre ljus och mindre risk att bilden blir suddig när kameran eller objektet framför kameran rör sig. Vitbalans – i digitalkameror går det att på digital väg kompensera för olika färgtemperaturer som hänger ihop med olika ljusnivåer, så att vitt ljus sparas som just vitt ljus på chippet och att färgerna i bilden därför verkar naturliga. I mekaniska, filmbaserade kameror motsvaras denna funktion av val av film. Det går även att använda vitbalansen på ett konstnärligt sätt genom att göra en bild "varmare" genom att göra blåa saker mer vita. Ljusmätare – används för att se till att skuggor och högdagrar (ljusa partier) exponeras så som fotografen vill. Blixt - för att se till att filmen/datalagringschippet får tillräckligt med ljus för att exponeras rätt. ISO-grader – angivelse av hur mycket filmen eller bildlagringschippet "tar emot" av ljuset så att fotografen kan se till att bilden varken blir för mörk eller för ljus. Autofokus – på vissa kameror kan man välja punkt inom bilden där kamerans autofokussystem ska försöka att fokusera. Många spegelreflexkameror använder flera autofokuspunkter i sökaren.
Det finns många andra element och verktyg som har stor effekt på kvaliteten och det konstnärliga värdet på ett enskilt foto, bland andra:
Brännvidd och typ av objektiv (teleobjektiv, makroobjektiv, vidvinkelobjektiv eller zoomobjektiv) Filter som placeras mellan subjektet och bildlagringsenheten Filmens eller bildlagringschippets upplösning, som mäts antingen i pixlar eller täthet hos emulsionen.
Kamerans kontroller är sammanknutna. Till exempel beror mängden ljus ("exponeringen") på exponeringstid, bländare, och brännvidd (som ändras när objektivet zoomas). På det sättet kan samma exponering fås på flera olika sätt: f/8 i en 1/125-del av en sekund och f/4 i 1/500-del av en sekund ger samma mängd ljus. Men den valda kombinationen kan ge olika andra effekter såsom suddighet och skärpedjup. Många kameror justerar och kompenserar för ändringar i de flesta av de här kontrollerna automatiskt.
Exponeringstriangeln är inom fotografi ett begrepp som beskriver sambanden mellan slutartid, ljuskänslighet och bländare.
Varje exponering, oavsett analog eller digital, består av tre gemensamma komponenter: bländare, slutartid och ISO (ljuskänslighet eller filmhastighet). Dessa tre komponenter verkar gemensamt för att skapa en exponering oavsett om denna är rätt eller inte. En korrekt exponering består därför av inte mindre än sex olika kombinationer av bländare och slutartider. Om exempelvis slutartiden är 1/500 sek måste denna tid kompenseras med en stor bländare på f/2,8 för att få en korrekt exponering, detta kallas på fotospråk för att "öppna gluggen" eftersom bländaren finns inne i "gluggen" på systemkameror. Varje gång bländaren ökas med 1 steg måste detta kompenseras med att slutartiden minskas lika många steg. Tar man för vana att komma ihåg detta får man således 6 olika kombinationer som alla ger en korrekt exponering. Exponering är helt enkelt lek med bråktal eftersom 1/500 är ett bråktal som anger bråkdelen av 1 sekund medan bländarens storlek anges med stora siffror(f1,4, f2, f2,8, f4 osv) respektive små siffror (f13, f16, f22, f32). Varje bländartal kallas för "f-stop" t.ex. 2, 2,8, 4 osv där de föregående talen beskriver stora bländare, f/2 kallas således "full glugg" och är den enda 100% cirkulära öppningen. F:et före bländarsiffran står för focallenght som i själva verket egentligen är en fraktion av bländaröppningens diameter och slashtecknet (/) är ett delamed-tecken medan den efterföljande siffran är bländartalet. Således är f/1,4 en matematisk formel för att räkna ut bländaröppningens diameter. Objektivets brännvidd dividerat med bländartalet ger diametern på bländaröppningen. Men denna formel behöver man inte känna till.
Den tredje och sista komponenten i exponeringstriangeln är kamerans ljuskänslighet som bestäms med olika ISO-tal (100, 200, 400 osv) och som är en direkt påverkan av kombinationerna av bländare och slutartider man kan använda. ISO-talet anger kamerans ljuskänslighet eller registreringshastighet och således blir en kamera med ISO 400, fyra gånger mer känslig för ljus och bilden registreras därför 4 gånger snabbare än en kamera med ISO 100. Man kan också använda snabbare tider vid mindre bländare (höga bländartal). Men risken för digitalt brus, blekare färger och sämre skärpa ökar med högre ISO-tal. Av denna anledning bör man därför ha kameran inställd på det lägsta ISO-talet så mycket som möjligt och istället montera kameran på stativ om man har något tillhands och bara öka ISO-talet vid mycket svåra situationer. På avancerade systemkameror kan ISO-talet vara från 100 - 6 400 och t o m ännu högre, medan kompaktkameror kan ha ISO-tal från 50 - 1600.
Skador på kamera och objektiv Varken traditionell eller digital fotoutrustning, såsom objektiv och andra kameratillbehör, behöver smörjas. På grund av den oerhört känsliga mekaniken kan även mindre mängder vatten lätt leda till allvarliga skador som kan vara svåra att åtgärda till rimliga kostnader. (se Undervattensfotografering). Läckande batterier är ett annat problem där vissa batterifabrikat är ökända. En kunnig fotohandlare har som regel översikt över dessa. Displayen är speciellt känslig för mekaniska stötar som lätt kan få glaset att spricka. Objektivglaset är också känsligt för mekanisk påverkan och kan lätt repas. Därför finns till många kameror relativt billiga filter (oftast UV-filter) som kan skydda mot detta, och för ett förhållandevis rimligt pris kan ersättas om de i stället för frontlinserna blir skadade.
Filmbaserad fotografering miniatyr|En Minolta-kamera. Eftersom filmbaserad fotografering har funnits länge har det utvecklats en hel del olika modeller. Några av de vanligaste typerna av filmbaserad kamera är mätsökarkamera (även kompaktkamera) och spegelreflexkamera.
Kameror som har många olika objektiv och flera reglage där man själv kan ställa in till exempel slutartid kallas systemkameror.
När man tar kort med film krävs det ofta mer belysning än med digitalkameror. Bilder blir bäst antingen i dagsljus eller med blixt.
Den professionella analoga tekniken har dominerats av kameraproducenter såsom Leica och Hasselblad.
Läget är just nu sådant att analoga kameror tas in som specialbeställning i yrkesfotoaffärer.
Digitalfotografering miniatyr|Digitalkamerasensorns färgpixlar ligger i bayermönster som har dubbelt så många gröna pixlar. På senare år har digital fotografi blivit det vanligast förekommande. I stället för traditionell analog film, som bygger på kemisk teknik, används en så kallad sensor (bildchip). Sensorerna finns idag i flera olika typer: CCD- (Charge-Coupled Device), CMOS- (Complementary Metal-Oxide Semiconductor), Foveon- och APS-sensorer (Active Pixel Sensors) som är elektroniska motsvarigheter till film. Även dessa ersätter traditionell fotofilm med digitala sensorer av högsta kvalitet.
När det gäller kompaktkameror har producenter som HP, Samsung, Sony, Sanyo, Casio och Panasonic alltmer anpassat sig och efterhand varit med att driva utvecklingen framåt. Det är också intressant att kameramärken som sedan länge varit borta från marknaden har återkommit, såsom till exempel Voigtländer.
Principen för den moderna digitalkameran Digitalkamera är egentligen en vanlig kamera med bildsensor istället för film. Tillverkarna har anpassat formgivningen så att synliga skillnader mellan analoga och digitala kameror är obetydliga.
De vanliga typerna mätsökarkamera (kallas också kompaktkamera) respektive spegelreflexkamera är representerade. En kamera som är ett mellanting mellan systemkamera och kompaktkamera är semikompaktkameran (kallas även hybridkamera), en kamera som har ett zoomobjektiv med större omfång än en kompaktkamera och större möjlighet till egna inställningar av till exempel bländare, tid och ISO-värde. Dessutom kan vissa tillbehör anslutas.
Även storformatskameran respektive mellanformatskameran är sig tämligen lika. miniatyr|En Semikompaktkamera, typ digital, med kraftfullt zoom och möjlighet att ansluta filter, här med polarisationsfilter. miniatyr|En Semikompaktkamera, typ digital, sedd från baksidan. Här med möjlighet att ansluta blixt. Kamerorna har också centralslutare eller ridåslutare vilket sensorn ibland behöver, men digitalkompaktkamerorna har också digital slutarfunktion utan rörliga delar.
Sensorn sitter placerad där filmen tidigare fanns. Detta utnyttjas i äldre storformats- och mellanformatskamerors digitalbakstycke. Ibland förses dessa kompaktkameror med en mikrofon för inspelning av miljöljud. Digitala videokameror kan också ta stillbilder liksom flera mobiltelefoner.
Sensorn arbetar efter additiv färgblandnings metoden med rött, grönt och blått. Sensorn består av ett antal celler och ovanför var cell sitter ett färgfilter i respektive grundfärg. Mönstret innehåller dubbelt så många gröna som röda och blå pixlar. Mönstermosaiken i den ljuskänsliga sensorn kallas Bayermönster. Detta beror på att ögat har sin högsta känslighet i grönt område. Ögats upplösning i svartvitt är högre än i färg vilket den traditionella färgtelevisionen framgångsrikt utnyttjar. Därav behöver vi inte se rätt färg i fina detaljer i ett foto. Bilddataprogrammet kalkylerar trots detta fram rätt färg i enskilda pixlar.