Paavo Allan Engelbert Berglund, född 14 april 1929 i Helsingfors, död 25 januari 2012 i Helsingfors, var en finländsk dirigent och violinist.
Karriär Född i Helsingfors studerade han violin redan som barn och spelade på en fiol byggd av hans morfar. När han hade fyllt 15 år, hade han beslutat sig för att välja musiken som sitt yrke, och spelade redan som 18-åring på restauranger. Under andra världskriget arbetade han i Billnäs bruks fabriker. Barn fördes ofta ut från Helsingfors under svåra perioder av kriget. Hans professionella karriär började 1946, då han spelade hela sommaren på Officersmässen. Han studerade vid Sibelius-Akademin och i Wien och Salzburg. Han spelade i förstaviolinstämman i Finska radiosymfonikerna 1949-1958. Han var speciell på det sättet att han höll stråken i vänsterhand. Taktpinnen höll han även i vänsterhand.
I en intervju för Finska rundradion år 2002, gjord av dirigenten Atso Almila, berättar han att han hörde Wiens Filharmoniker i Helsingfors vid deras turné med Wilhelm Furtwängler, och blev mycket imponerad. Kort efter detta reste han till Wien för att studera. Han hade många vänner både i Filharmonikerna samt i Wiens radio-orkester, och var närvarande vid många övningar och inspelningar. En speciell inspelning han minns var en kväll på Musikverein då Furtwängler dirigerade Schumanns Manfred uvertyr samt Smetanas Moldau. En annan dirigent han beundrade mycket var Hans Knappertsbusch.
Berglunds dirigentkarriär började 1949, då han grundade sin egen kammarorkester. 1953 var hän även en av grundarna för Helsingfors kammarorkester, som grundades insipirerad av Boyd Neel Orchestra. 1955 blev han utvald som vice-dirigent för Finska radiosymfonikerna, och blev chefsdirigent för dem från 1962-1971. Berglund blev chefsdirigent för Helsingfors filharmoniska orkester 1975. Han var även dirigent för blandade kören för Studentkåren vid Helsingfors universitet (Akateeminen Laulu) från 1959-1961.
Berglund uppnådde ett rykte som en sträng orkesterdisciplinär p.g.a. sina outtröttade övningar, allt för att uppnå en musikalisk fullkomlighet. Som dirigent gick han ofta utanför det tryckta partituret speciellt vad som gäller Jean Sibelius, men även andra tonsättare. Han ville förbättra det som han ansåg som svagheter av tonsättaren. Ändringarna gällde speciellt orkestration, färg och balans. Han var outtröttlig i studerandet, förberendadet och inövandet av partitur han arbetade med. Han hade ofta med sig sitt eget material till orkestern, och hade gjort stråkföringar och dylika egenhändigt. Det kunde finnas detaljerade instruktioner för individuella musiker.
Han var inte alltid av samma åsikt med tonsättarna, och var bekväm med att ändra nyanser han tyckte var viktiga, som tonsättaren inte hade markerat: "Jag tycker att vi har haft tillräckligt mycket av grötiga inspelningar", sade han i en intervju för tidningen FMQ (Finnish Music Quarterly) 1999.
Året 1965 dirigerade Berglund Sibelius sekeljubileumskonserter i Storbritannien med Bournemouth symfoniorkester, och blev sedermera deras chefsdirigent för åren 1972-1979. Han höjde märkbart orkesterns nivå, som bevisas av otaliga inspelningar orkestern och Berglund gjorde tillsammans för skivbolaget EMI. Han verkade även som förste gästdirigent för Skotska nationalorkestern från 1981-1985. Han frånträdde både Helsingfors- samt Bournemouth orkestrarna 1979. Vid dessa tider lade man märke till i Finland, att det diktatoriska sättet att leda hade försvunnit. Han sade i en intervju gjord år 1996: "Uppgången och kvalitetshöjningen i de Finska orkestrarna har varit ganska otrolig...unga musiker spelar så mycket bättre än deras föregångare gjorde." Han sade att hans syfte alltid hade varit att göra de Finska orkestrarna till de bästa i världen.
Som gästande dirigent besökte Berglund Nordamerika och Europa. Han dirigerade bl.a. Berlinfilharmonikerna, Londonsymfonikerna, Statskapellet i Dresden, St Petersburg- och Moskvafilharmonikerna samt Leipzig Gewandhausorkester och Israels filharmoniker. Berglund var en av Ryska nationalorkesterns dirigenter.
Berglund gjorde sin debut i New York år 1978 med American Symphony Orchestra i en konsert med Sjostakovitj och Sibelius. Från och med 1990-talet blev han en ständig gäst hos New York filharmonikerna och Clevelandsorkestern.
Han gjorde över 100 inspelningar. I en intervju för finska tidningen Helsingin sanomat året 2009 svarade han, då han blev tillfrågad om sina favortinspelningar, att den med Statskapellet i Dresden är den bästa, för att denna orkester var den bästa med vilken han gjorde en inspelning med.
Berglund dirigerade opera ett fåtal gånger. Några av de viktigaste var Fidelio vid Finska nationaloperan år 2000 (med Karita Mattila, Matti Salminen, Jaakko Ryhänen), samt Nielsens Maskerade i Köpenhamn.
Paavo Berglund berättade i en radiointervju för dirigenten Atso Almila att Joonas Kokkonen var den av samtida tonsättare som han hade den närmaste relationen till. Samarbetet var mycket nära även privat. Berglund hjälpte tonsättaren i svåra livsskeden. Berglund uruppförde många av Kokkonens verk, samt förespråkade hans musik i övrigt.
Han var även den första dirigenten för Finska kammarorkestern år 1990 då den grundades, jämsides med Jukka-Pekka Saraste. Orkestern arbetar periodvis. Medlemmarna är stämledare samt konsertmästare från ledande orkestrar i Finland.
Berglund dirigerade även Sibelius akademins symfoniorkester vid flera tillfällen.
Relation till musiken av Jean Sibelius Paavo Berglund var speciellt associerad med musiken av Jean Sibelius. Han spelade in samtliga symfonierna av Sibelius tre gånger. I mitten av 1950-talet hörde Jean Sibelius Berglund dirigera några av sina symfonier samt Rakastava sviten, och berättade att han hade njutit mycket av dessa framföranden. Berglund träffade Sibelius i hans hem Ainola, som en medlem i delegationen som Radio-orkestern hade bildat för att besöka tonsättaren. Sibelius frågade Berglund om de hade spelat något av Schönberg. Till detta hade Berglund svarat "nej". Detta var hela innehållet av deras samtal. Berglund gjorde världspremiärinspelningen av Kullervosymfonin. Hans källkritiska studie av Sjunde symfonin började 1957. Han dirigerade symfonin med Helsingfors filharmonin och märkte att musikerna spelade från stämmor som Sibelius själv hade korrigerat. P.g.a. detta märkte han att det tryckta materialet hade otaliga fel. Detta resulterade slutligen i det att musikförlaget Hansen gav ut en ny version av Sjunde symfonin år 1980.
Berglund var högt uppskattad som en auktoritet för Sibelius musik av dirigenter som t.ex. Simon Rattle.
Han spelade in samtliga symfonier av Sibelius och Brahms med Europeiska kammarorkestern. Idén att spela in samtliga Sibelius symfonier kom då Berglund dirigerade orkestern vid Edinburghs musikfestival. Det som var speciellt var att Berglund använde en mindre stråksats i vissa symfonier. Resultatet blev mycket uppskattat. Det var något helt nytt och annorlunda i traditionen av Sibeliustolkningar och sättet att uppföra dessa orkesterverk.
Berglunds tidiga Sibelius tolkningar är mörkare och tyngre. Senare utvecklade han en ny stil som tydligast kan ses i de revolutionerande inspelningarna med Europeiska kammarorkestern. Medan vissa dirigenter söker efter stora effekter, började Berglund föredra den klarhet som man kan åstadkomma med en orkester med ca. 50 medlemmar.
I allmänhet föredrog han sensträngar för stråkar samt ett sparsamt användade av vibrato. Han sade ofta att vibrerandet döljer fel och misstag.
Berglund var en av jurymedlemmarna i den första internationella Sibelius dirigenttävlingen år 1995.
Utvalda instrument Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse köpte år 2005 en violin av Paavo Berglund. Violinen var en Carlo Bergonzi från 1732. Innan honom ägdes violinen av Isaac Stern. Violinbyggaren Ilkka Vainio säger att instrumentet är ett mästerverk, det bästa exemplar han någonsin sett. Violinen har sin originallackering kvar, som dessutom är i gott skick. Enligt violinisten Petteri Iivonen som har spelat på instrumentet, har den ett varmt ljud, men möjliggör även en grövre traktering av sig. Instrumentet utlånas ut för en period på tre år. Pietari Inkinen var den första, och spelade på instrumentet åren 2005-2009. Den andra var Petteri Iivonen som fick violinen på våren år 2009. Stiftelsen lägger ut annonser i tidningar samt på deras hemsida om att instrumenet söker en ny konstnär för att få använda instrumentet i tre års tid. En jury som består av experter beslutar om vilken av ansökningarna som vinner. Enligt Finska Rundradion YLE, såldes Berglunds Stradivarius violin av hans arvtagare till Finska Kulturfonden år 2012 för 1,8 miljoner euro. På samma gång donerade arvtagarna Fonden alla rättigheter till Berglunds värdefulla notmaterial och skivinspelningar. Notmaterialet kommer att förberedas till forskares förfogande inom 10 års tid. Violinen kommer att namnges till Stradivarius ex. Berglund. Juha Berglund, Paavo Berglunds son, säger att hans far hade flere instrument, men att Stradivarin var den som var honom kärast. Berglunds specifika önskan var att instrumentet skulle stanna i Finland. Instrumentet är byggt ca. 1700, och är i mycket gott skick till sin ålder.
Pro memoriam Berglund sägs ha bibehållit sitt intresse för musiken ända till sin bortgång; han hade dagligen nyheter om den yngre generationens musiker upplästa för sig från världenöver. Utöver sin familj, är han saknad av sina kolleger, orkestrar, musiker och publik över hela världen. Tidningen Helsingin Sanomat intervjuade kollegan och vännen Kurt Masur per telefon i samband med Berglunds bortgång: "Paavo var en av mina äldsta vänner. Världen har förlorat en av sina främsta dirigenter, och mina tankar stannar med hans fru Kirsti och familj", sade Masur.
Berglund blev begraven i Helsingfors den 4 februari 2012.
Han överlevdes av sin hustru Kirsti samt sonen Juha Berglund och döttrarna Liisa Kylmänen och Eeva Berglund.
Sista konserten Paavo Berglund dirigerade sin sista konsert i konsertsalen Pleyel i Paris 1 juni 2007. Orkestern var de Franska radiofilharmonikerna. Programmet bestod av Brahms Violinkonsert med Christian Tetzlaff som solist samt Sibelius Fjärde symfoni. I en intervju för Finska rundradion gjord på hans 80-årsdag, sade han att uppförandet av Sibelius Fjärde är nästan perfekt Sibelius musicerande. Konserten blev inspelad av fransk radio.
Priser och utmärkelser Grammy-nominerad 1971 i kategorin för körmusik — Klassiskt Sibelius: Kullervo. Diapason d'Or för inspelningen av Nielsens samtliga symfonier med Kungliga Danska orkestern. Diapason d'Or för inspelningen av samtliga Sibelius symfonier med Europeiska kammarorkestern. "Choc de l'Année 1998" av Le Monde de la Musique, för inspelningen av samtliga Sibelius symfonier med Europeiska kammarorkestern. Finska statens musikpris (med Arto Noras) 1972. Hedersofficer av Brittiska Imperiet (OBE) år 1977. Pro Finlandia-medaljen 1982 Medlem nr 1202 av Kungliga Musikaliska Akademien år 1983 (https://www.musikaliskaakademien.se/omakademien/organisation/ledamotersedan1771.3388.html). Finska kulturfondens pris år 1985 (40.000 FIM). Nylands läns kulturråds kulturpris - Artium Cultori priset 2004. Janne utmärkelsen i kategorin bästa orkesterinspelning år 2001 för Brahms symfonier med Europeiska kammarorkestern. Priset utdelas av IFPI Finland (finska musikproducenter). Hedersdirigent för Åbo filharmoniska orkester år 2002 (http://www.tfo.fi). Övningssalen Paavo i Musikhuset i Helsingfors har namngivits i Paavo Berglunds ära.
Videor (urval)
YLE (Finska rundradion). Dokumentär från 1979. På filmen videomaterial från repetitioner med Bournemouth symfoniorkester samt Helsingfors Filharmoniska Orkester. Talad finska och engelska.
Diskografi (urval) Bl.: Opera arior: Bizet, Carmen: Toreador; Mozart, Figaros bröllop: Figaros aria, "Non piu andrai"; Verdi, Aida: Radames!; (med Aarne Vainio). Finska Radions Symfoniorkester. (FUGA 9200)