Sverige under första världskriget behandlar Sveriges historia under första världskriget, åren 1914 till 1918.
Bakgrund Sverige liksom Danmark och Norge förklarade sig vara neutrala under första världskriget. Finland tillhörde Tsarryssland sedan 1809, vilket innebar att Sverige hade en landgräns gemensam med en av de krigförande stormakterna. Dit hörde även Åland som dock sedan Krimkriget hade en särställning som en demilitariserad zon.
I Sverige hade man ännu Unionsupplösningen med Norge år 1905 i färskt minne, vilket påverkade försvarets utformning.
Åren före första världskriget hade försvarsfrågan vållat en het debatt. Regeringen Staaff II:s linje hade gett upphov till demonstrationer mot regeringen i form av Svenska pansarbåtsföreningen och till Bondetåget, som framtvingade Staaffs avgång, varefter kung Gustav V utsåg Hjalmar Hammarskjöld till statsminister.
Svensk neutralitet och mobilisering Sveriges statsministrar 1914-1918 Neutralitetsförklaring Den Hammarskjöldska ministären, som hade bildats för att lösa försvarsfrågan, ställde efter försvarsfrågans avgörande sina ämbeten till kungens förfogande, men på kungens anmodan kvarstannade samtliga statsråd för att fullfölja redan påbörjade åtgärder till att upprätthålla rikets neutralitet och möta alla de svårigheter som första världskriget beredde även neutrala stater och inte minst Sverige. Någon särskild önskan från vänsterpartierna att bli representerade i regeringen uttalades då inte. Sverige utfärdade med riksdagens enhälliga godkännande en neutralitetsförklaring för kriget mellan Österrike-Ungern och Serbien den 31 juli och senare den 8 augusti för det utvidgade kriget utan att närmare ange vilka stater som berördes. Likalydande danska och norska utfärdades samtidigt.
Med hänsyn till Sveriges och Norges geografiska läge kände man i båda länderna ett behov av att även fastslå den inbördes fredsviljan inom halvön. För Sveriges del skedde detta genom ett uttalande från utrikesminister Knut Wallenberg den 8 augusti i riksdagens båda kamrar, att "de båda regeringarna utväxlat bindande försäkringar i syfte att förhindra, att krigstillståndet i Europa skulle kunna medföra, att det ena riket vidtoge fientliga åtgärder mot det andra". Som bevis för endräkten mellan de tre skandinaviska rikena beslutade deras kungar senare under året, på inbjudan av Gustav V, att mötas i Malmö den 18–19 december – det så kallade trekungamötet. De tre monarkerna åtföljdes av sina utrikesministrar, och man begagnade mötesdagarna för att diskutera lösningar för att begränsa de ekonomiska svårigheter som kriget vållade de tre länderna.
Vid krigsutbrottet florerade rykten om att Sverige dragits in i striderna. Det talades om ett bombardemang av Uddevalla och Karlskrona samt att Tyskland hade riktat krav om att Sverige skulle sluta upp på tysk sida.
Senare yrkade ett fåtal så kallade aktivister ur olika partier (även det socialistiska) offentligt (i skriften Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning) Sveriges deltagande i kriget på centralmakternas sida, men i riksdagen 1915 tog samtliga partiledare å sina partiers vägnar bestämt avstånd från detta. "Aktiviströrelsen" föranledde ett par uteslutningar ur socialdemokratiska partiet. Det skulle dock dröja till den 17 maj 1916 innan neutralitetslinjen blev fastslagen i bägge kamrar. En förklaring till att neutraliteten inte fastslogs snabbare var att det fanns en stark tyskvänlig opinion hos allmänheten och den var särskilt framträdande hos officerskåren, kungafamiljen och regeringen. Flera svenska högertidningar propagerade dessutom öppet mot neutralitetspolitiken. Under 1916 skakades landet av en kontroversiell rättegång, den så kallade förräderiprocessen, där tre framträdande socialister anklagades för landsförräderi då de diskuterat en storstrejk vid ett eventuellt svenskt inträde i kriget på centralmakternas sida. Rättegången uttryckte delvis vad den tyskvänliga opinionen tyckte om de så kallade försvarsfienderna inom vänstern.
Mobilisering Till skydd för neutraliteten inkallades kort efter krigets början beväringen och vissa klasser av landstormen. Flottans fartyg förlades längs kusterna för att hindra kränkning av neutraliteten på svenskt område. Exportförbud för vapen, ammunition och annan direkt krigsmateriel utfärdades, och även transitering av sådana varor förhindrades. Småningom utfärdades även exportförbud på en hel mängd andra varor, i första rummet livsmedel, men licenser medgavs i många fall.
Neutralitetsvakten mini|höger|200px|Den tyska minkryssaren på grund vid Gotland efter ett slag 1915. Svenska regeringen hävdade kraftigt folkrättens grundsatser och en handelspolitisk neutralitet. Gång på gång måste Sverige beivra neutralitetskränkningar från de krigförandes sida. Under 1915 jagade ryska kryssare den 2 juli in den tyska minkryssaren på svenskt territorialvatten vid Gotland och fortsatte beskjutningen på svenskt vatten. Den 11 oktober angrep och utplundrade en engelsk ubåt den tyska ångaren Germania på svenskt vatten vid Kristianopel. Den 21 november 1915 blev den svenska ubåten på svenskt vatten, under befäl av kapten Birger Zander, beskjuten av en bestyckad tysk trålare nära Abbekås udde, varvid den svenske flaggstyrmannen A.M. Sellin sårades till döds. Den 20 december tog två tyska kanonbåtar det svenska ångfartyget Argo nära Utlängan på svenskt område. Under år 1916 sänkte en engelsk ubåt den 19 juni den tyska ångaren Ems på svenskt vatten. Ryska torpedbåtar uppbringade den 11 juli de tyska ångfartygen Lissabon och Worms innanför tremilsgränsen (vid Grönskaten, strax utanför Bjuröklubb söder om Skellefteå), torpederade den 16 juli den tyska ångaren Syria med kronolots ombord på svenskt sjöterritorium (vid Grusbottens prick utanför Bjuröklubb) och kapade under svensk flagg den 18 augusti norr om Klecksöarna, nära Husum, den tyska ångaren Desterro (med svensk kronolots ombord). Tyska krigsfartyg uppbringade den 27 juli i Lundåkrabukten de båda engelska ångarna Ambassadör och George Allén samt sänkte den 3 augusti två svenska fartyg som var lastade med trä. Den svenska regeringen avgav allvarliga protester, och i flera fall erhölls full upprättelse och skadeersättning.
Svenska åtgärder Strängare svenska neutralitetsregler utfärdades, och de krigförandes ubåtar förbjöds 1916 att utom i vissa undantagsfall att gå i svenskt vatten. För att förebygga neutralitetskränkningar på svenskt territorialvatten iordningställdes Kogrundsrännan i Öresund och förbehölls 14 juli uteslutande svenska fartyg, vilket den 30 augusti 1916 föranledde protester från de italienska, engelska, franska och ryska ministrarna i Stockholm såsom stridande mot sjöfartsfördrag och gynnande tysk sjöfart. Protesterna tillbakavisades i ett kraftigt svar av utrikesministern den 9 september. Mot kompensationer för svenska fartyg fick sommaren 1917 ett antal engelska fartyg, som varit innestängda i ryska hamnar, passera nyssnämnda farled. Stora sträckor av Östersjön, Öresund och Kattegatt minerades av de krigförande och vållade den svenska sjöfarten stora förluster. Tre svenska ångare förolyckades den 6-7 december 1914 på (antagligen tyska) minor, som utan föregående varning lagts ut på den nya traden till den finska hamnen Mäntyluoto, varefter sjötrafiken på Finland för en tid avbröts.
Under kriget närmade sig de tre nordiska länderna varandra, vilket tog sig uttryck i likalydande neutralitetsförklaringar och gemensamma protester mot kaperier samt på kung Gustaf V:s initiativ i trekungamötena i Malmö den 18–19 december 1914 och Kristiania den 28–30 november 1917 samt flera konferenser mellan rikenas stats- och utrikesministrar (9–11 mars 1916 i Köpenhamn, 19–22 oktober s. å. i Kristiania och 9–11 maj 1917 i Stockholm). Likalydande protester avgavs bland annat mot sjökrigsrättens sönderbrytande, Englands förklaring av Nordsjön som militärt område och upphävande av Londondeklarationen, mot engelska och tyska kontrabandsregler samt den 14 februari 1917 mot den tysk-österrikiska avspärrningen av vissa områden i Nordsjön och Atlanten för det oinskränkta ubåtskriget. Regeringen hänvände sig flera gånger även till andra neutrala makter för att uppnå samverkan till att upprätthålla den internationella rättens grundsatser. Då USA, som under hela kriget försett ententen med vapen och ammunition, avslagit en sådan samverkan och anmodat de neutrala att ansluta sig till deras för ententen partiska aktion med hänsyn till det oinskränkta ubåtskriget, beklagade regeringen den 6 februari 1917 att Förenta staternas intressen inte tillåtit dem ansluta sig till dess förslag och avböjde att anta deras förslag, såsom "stående i fullständig strid med de grundsatser, som varit ledande för Sveriges politik".
Utrikeshandeln Sjötrafik Både Storbritannien och Tyskland förklarade varandras kuster i blockad. Vapenutvecklingen gjorde det inte längre möjligt att bevaka en viss hamn med Örlogsfartyg, utan i stället infördes fjärrblockad med minfält, ubåtar och bevakning med fartyg och flyg, vilket innebar att blockadzonerna kom att omfatta mycket stora områden, bland annat hela Nordsjön. Det innebar att även neutrala hamnar kom att omfattas av blockadzonerna, med åtföljande risker för neutrala fartyg att utsättas för krigshandlingar och uppbringning. De neutrala staterna Danmark, Norge, Sverige och Nederländerna protesterade, men detta brydde sig de krigförande inte om.
Under kriget förlorade den svenska handelsflottan (inklusive minsprängningar efter kriget) 280 fartyg om 291 549 bruttoregisterton. Därvid omkom 794 personer. Dessutom utsattes 81 fartyg om 104 383 BRT för olika typer av skador.Nordisk Familjebok, tredje upplagan. 1923-1937 Band 20 sp. 915
Posttrafiken Storbritanniens skärpning av blockaden mot Tyskland och ubåtskriget vållade den neutrala handeln svårigheter. Upprepade svenska underhandlingar med England 1915-1917 om en handelsöverenskommelse nådde inte till något betydande resultat. Englands beslagtagande av 3 000 postpaket med julklappar från Amerika till Sverige ombord på det norska ångfartyget Hellig Olav i Kirkwall och av svensk post till Amerika med Svenska Amerika Liniens ångfartyg S/S Stockholm, som självmant gått in till Kirkwall för att låta undersöka sig, föranledde den svenska regeringen att gripa till repressalier: den kvarhöll tills vidare varor som i postpaket sändes till och från England i transit genom Sverige.
Traktatsvidriga ryska befästningar på Åland väckte mycken oro i Sverige och framkallade en interpellation i riksdagen (se Ålandsfrågan). Sverige uppfyllde till stor kostnad sina traktatsenliga förpliktelser genom att utan ersättning befordra stora mängder postpaket till krigsfångarna och därtill förmedlades genom Röda korsets försorg utväxling av krigsinvalider (totalt 62 597 personer från 1915 till februari 1918) genom särskilda tåg från Sassnitz till Haparanda och tvärtom, varjämte Röda korset överlämnade massor av s.k. "kärleksgåvor" till krigsfångar. Två internationella Röda-kors-kongresser hölls i Stockholm (november 1915 och maj 1916) med representanter från båda de krigförande lägren. Sverige åtog sig att bevaka intressena åt flera krigförande makters undersåtar i fientliga länder, Tysklands intressen i Ryssland samt från april 1917 Österrike-Ungerns i Förenta staterna, varigenom den diplomatiska personalen måste förstärkas ansenligt.
Varuhandeln