Sveriges invandringspolitik eller invandringsreglering är principer för utländska medborgares rätt att bosätta sig i Sverige. Det ingår i det mer övergripande begreppet migrationspolitik (engelska immigration policy) som även innefattar integrationspolitik (kallas också invandrarpolitik). Asylpolitik och flyktingpolitik avser både invandringsreglering och integrationspolitik för asylsökande respektive flyktingar.Regeringens webbplats, Migrations- och asylpolitik
Sverige tillämpar en reglerad invandring, med ett regelverk som har fastställts av riksdagen och i internationella överenskommelser. Grundläggande författningar är bland annat UtlänningslagenUtlänningslagen, 2005:76 och UtlänningsförordningenUtlänningsförordningen, 2006:97 , samt EU:s gemensamma lagar om fri rörlighet, asyl och invandring.Migrationsverkets webbplats, avsnittet om EU och migration Frågorna handläggs inom riksdagen av arbetsmarknadsutskottet och inom regeringen av Justitiedepartementet och Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Ansvarig myndighet för prövning av rätten till utomnordisk invandring är Migrationsverket. Juridisk prövning av verkets beslut görs av Migrationsdomstolarna. Polismyndigheterna och kustbevakningen ansvarar för gränskontroll genom Passkontroll (personkontroll). Kriminalvårdens nationella transportenhet genomför utvisningar och avvisningar på uppdrag av migrationsverket.
Integrationspolitik är ett närliggande politikområde, som i Sverige hanteras även av andra myndigheter såsom arbetsmarknadsverket och ungdomsstyrelsen.
Historik
Se även Sveriges migrationshistoria
Före 1860-talet Romer På 1500-talet var det belagt med dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i landet. Den 28 april 1543 får befallningsmannen i Västerås Rasmuss Klott kungens anmaning att jaga en "tattarhop" (det vill säga en grupp ur resandefolket) ut ur landet.Etzler, sid 47 År 1576 sände Johan III ut en rundskrivelse till fogdarna i Norrland rörande förvisning av tattarna ur riket. År 1577 stod det i Johan III:s utgående diarium att om "Tatterne" försöker komma in innanför gränserna skulle de hängas allesammans.Etzler, sid 50 Vid Riksdagen år 1617 beslutades att landets alla "tattare och zigenare" skulle utvisas. Den 28 juli 1637 kom "Placat om Tatarnes fördrifwande af landet" till stånd. Här meddelades till en början att i Sverige finns "en stor hoop Sikeiner eller Tartare, som i skåcketals omlöpa i provincierne ifrån then ena orten till den andre." Romska kvinnor och barn skulle fördrivas ur landet medan de romska männen skulle man ha rätt att döda. Denna "zigenarstadga" blev trots sin grymma ton inte särskilt uppföljd,Etzler, sid 68–69 och romer började värvas som soldater på 1700-talet.
Muslimer Muslimer har befunnit sig i Sverige under kortare eller längre perioder sedan 1500-talet. I 1686 års kyrkolag befästes att ”Judar, Turckar, Morianer och Hedningar, som här i riket inkomma, skola underwijsas i vår rätta Lära och befordras till Doop och Christendom”. I slutet av 1600-talet ska flera osmanska muslimer därmed ha konverterat till kristendom i Sverige, frivilligt eller ofrivilligt.
Judar I slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet kom ett antal judar till Sverige. Under slutet av 1770-talet tilläts Sveriges första judiska församlingar att bildas i Stockholm och Marstrand. Innan dess hade det förekommit judedop, där judar genom att konvertera till kristendomen blivit fullvärdiga svenska medborgare. Först under Gustav III:s regering gjorde sig en större tolerans gällande. Han gav 1779 sin sanktion åt riksdagens förslag till "allmän religionsfrihet" och i det av Kommerskollegium 27 maj 1782 utfärdade "judereglementet", vilket i huvudsak blev gällande till 1838, medgavs judarna rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, att där uppföra synagogor och att sysselsätta sig med vissa särskilt uppräknade borgerliga yrken. Men de förbjöds deltaga i riksdagsmannaval samt ingå äktenskap med andra än sina trosförvanter. Elva år senare, 1849, fick de rätt att vittna i svenska domstolar. Fem år senare, 1854, gavs de rätt att bosätta sig i rikets alla städer. Personer av främmande trosbekännelse (judar och katoliker) hade inte rösträtt till riksdagen, och judar var inte valbara till riksdagen, förrän efter en serie reformer på 1860-talet.
1860-talet - 1945 Den svenska invandringspolitiken 1860–1917 var oreglerad. Nivåerna på invandringen var så små, att de saknade politiskt intresse. Man behövde varken pass, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd för att bosätta sig i Sverige. Dock kunde man avvisa tiggare, romer och kriminella.
Liksom i andra delar av Europa hade nationalismen börjat ersätta den lutherska religionen som svenskarnas överideologi sedan mitten av 1800-talet, och förenade olika samhällsskikt, politiska ideologier, religiösa inriktningar och landsändar fram till mitten av 1900-talet. Inledningsvis karaktäriserades inte den europeiska nationalismen av främlingsfientlighet.Per Höjeberg, "Svensk identitet och nationalism i ett historiskt perspektiv", SO-rummet, 2015-09-02, version från 2018-01-13 Stämningar av exkluderande nationalism framväxte emellertid under och efter första världskriget, och återspeglades i att en restriktiv immigrationspolitik började tillämpas i Sverige, vilken fastställdes i 1927 års utlänningslag – Sveriges första. År 1937 modifierades utlänningslagen för att förhindra en stor judisk invandring från Tyskland till Sverige, och 1938 meddelade UD viseringsmyndigheterna att tyska judar tillhörde den grupp som Sverige inte ville släppa in i landet, och Sverige (och Schweiz) hade hösten 1938SOU 2005:56, sid. 106-107. via Internet Archive. Åtkomst den 15 april 2018. "Ett 'J' i alla tyska judars pass", levandehistoria.se. Åtkomst den 15 april 2018. framfört krav att särskilja judars pass från övriga tyskars pass, och hotat att annars stoppa andra tyskar i gränsen. Tyskland började därför att stämpla ett rött "J" i tyska judars pass, de så kallade "J-passen", så att andra länders myndigheter lättare skulle kunna avvisa dem vid gränsen.
Före andra världskriget var invandringen till Sverige mycket blygsam. Bland allmänheten, särskilt nationalistiska akademiker som var rädda om sina arbeten, fanns ändå en stor oro gällande att ta emot de judiska intellektuella flyktingar som i ökande antal flydde från Tyskland, särskilt efter kristallnatten 1938. Krav på restriktioner formulerades, bland annat vid Bollhusmötet Uppsala i februari 1939. För att bemöta oron genomförde socialstyrelsen utlänningsräkningen vid samma tidpunkt, och Regeringen Hansson II beslutade samma månad att avvisa judiska flyktingar. Vid krigsutbrottet fanns omkring 5 000 flyktingar i Sverige, varav cirka 3 000 judar. Sverige tog emot färre flyktingar än till exempel England, Frankrike, Holland och Belgien, även relativt sett. I september 1939 utfärdades i Sverige viseringstvång för alla utomnordiska utlänningar. Med tiden började en insikt om allvarliga förföljelser av judar uppstå i Sverige, vilket successivt ändrade den svenska folkopinionen. Räddningen av de danska judarna genomfördes således av svenskar 1943.
Sverige åtlydde Sovjetunionen och genomförde baltutlämningen 1945, trots de baltiska flyktingarnas självmord, hungerstrejk, självstympning och förväntade bestraffning i Sovjetunionen som landsförrädare.
Mellan 1914 och 1953 var romsk invandring till Sverige förbjuden, vilket betyder att Sveriges gränser var stängda för romska flyktingar under hela andra världskriget och de nazistiska förföljelserna. I socialstyrelsen handbok från 1942 avråddes från att ge mödrahjälp till romer, för att undvika oönskat barnalstrande hos nomadiserande grupper, som uppfattades som asociala.Socialstyrelsen (1942), Handbok för mödrahjälpsverksamheten, med råd och anvisningar av Kungl. Socialstyrelsen, sid 23
Efterkrigstiden Sverige var länge ett av de fattigare länderna i Europa, och först efter andra världskriget ökade välståndet kraftigt. Rekordårens arbetskraftsbrist löstes med arbetskraftsinvandring, bland annat från Finland och Sydeuropa sedan början på 1950-talet. Någon större flyktinginvandring förekom inte förrän i början av 1970-talet, med undantag för mycket begränsad från angränsande länder, samt i samband med Ungernrevolten i oktober-november 1956. Då flydde cirka 8 000 ungrare till Sverige.
Kalderash-romer hade drabbats av utestängande från samhället och blev tvungna att bo i tält eller i "zigenarläger", från första delen av 1900-talet fram till 1960-talet. Resandefolket, som har funnits i Norden i många hundra år, drabbades av tvångssteriliseringar (baserat på 1934 och 1941 års steriliseringslagar som gällde till 1974), tvångsomhändertaganden av barn samt tvångsassimilation.
De första FN-kvotflyktingarna som togs emot i Sverige var chilenska politiska flyktingar som kom åren efter militärkuppen 1973.
Sedan år 1975 bedriver Sverige en politik som är baserad på integration istället för assimilering och som har inslag av multikulturalism i praktiken. I regeringens proposition 1975:26 betonas att invandrare i Sverige bör "ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten". I Sverige innebär detta bland annat ett uttalat övergripande mål att invandrare ska kunna behålla sin kulturella särart och sitt hemspråk snarare än tvingas till till exempel en språklig anpassning för att kunna ta del av det svenska samhällslivet. Av denna anledning har invandrare med annat modersmål än svenska rätt till bland annat offentligt finansierad tolk/översättning i kontakt med svenska myndigheter 8 § FL och offentligt finansierad hemspråksundervisning för alla barn med annat modersmål än svenska. Liksom till övriga invånare ges även offentligt stöd till etniskt, religiöst, kulturellt eller språkligt enhetliga organisationer. Landet är därmed ofta omnämnt som ett av de mest framträdande exemplen i Europa på en multikulturalistisk metod för invandrarintegration.
1980 - 2014 Permanenta uppehållstillstånd infördes 1985.400px|thumb|Antal beviljade uppehållstillstånd per år i Sverige 1980-2019 för olika ärendeslag staplade på varandra. Flyktinginvandringen (i blått) är uppbruten på ursprungsland respektive asylskäl i nedanstående båda diagram. 400px|thumb|Antal flyktingar och motsvarande per år som beviljades asyl i Sverige 1980-2018 och deras vanligaste medborgarskap staplade på varandra. För perioden 1980–1989 visas konstanta tidsmedelvärden. Annan mätmetod används än i ovanstående och nästa diagram, varför siffrorna skiljer något.
Under andra halvan av 1989 nådde en kortvarig flyktingvåg med 20 000 asylsökande Sverige, främst , vilket var den dittills största flyktingvågen sedan andra världskriget. I december tog Regeringen Carlsson I Luciabeslutet, att stoppa alla som sökte politisk asyl i Sverige utom FN:s kvotflyktingar samt de med "särskilt starka skyddsbehov". Krigsvägran och flyktingliknande skäl, tidigare humanitära skäl, skulle inte godtas. Reglerna skulle gälla retroaktivt för asylsökande som väntade på besked, med undantag för barnfamiljer som vistats i Sverige i minst ett år.
Beslutet upphävdes av regeringen Bildt 1991, varpå Sverige nåddes av en flyktingvåg från Jugoslaviska krigen. Som mest kom 84 018 asylsökande år 1992.