miniatyr|Tre av bröderna 1948: Chico, Harpo och Groucho (sittande). Bröderna Marx (The Marx Brothers) var en amerikansk komeditrupp, verksam under 1900-talets första hälft, vars kärnkonstellation utgjordes av de tre bröderna Julius, Leonard och Adolph Marx – med artistnamnen Groucho, Chico och Harpo – men där även de två bröderna Herbert (Zeppo) och Milton (Gummo) kan inräknas.
Familjen Marx musikvarieté med komediinslag, anförd av modern Minnie, utvecklades under brödernas växande inflytande alltmer till en komedishow med musikinslag – vaudeville. Via framgångar på Broadway fick bröderna möjlighet att överföra sin anarkistiska och verbalt spirituella humor till filmmediet, som stod mitt i övergången till ljudfilm. De första filmerna liknade mer en osorterad samling revysketcher än riktiga filmer och handlingen var av underordnad betydelse. Med tiden blev filmernas intrig mer genomtänkt, särskilt sen bröderna gått från filmbolaget Paramount till MGM, men samtidigt blev deras galna komik mer tillrättalagd och slätstruken. Zeppo medverkade i Paramountfilmerna, men hoppade sedan av; Gummo förekommer inte i någon film, han medverkade endast i de tidiga scenföreställningarna.
Sina välbekanta rollidentiteter återanvände bröderna i nästan alla filmer, fast för olika rollfigurer: Groucho med den breda, påmålade mustaschen och säregna gångstilen; Chico med tyrolerhatt och italiensk brytning och den stumme, krullhårige Harpo i flaxande poplinrock och med en biltuta i byxlinningen. Motspelerska i många av filmerna var Margaret Dumont, som alltid gjorde samma rolltyp: den rika änkan som Groucho försöker skinna på pengar.
Bakgrund miniatyr|Från vänster: Groucho, Gummo, Minnie (mor), Zeppo, Frenchy (far), Chico och Harpo; ca 1913. Bröderna Marx föräldrar var europeiska immigranter i New York. Deras mor, Minnie Schönberg, härstammade från Dornum i Ostfriesland, och deras far Simon Marrix, som ändrade sitt namn till Sam Marx, var ursprungligen från Elsass-Lothringen, numera en del av Frankrike. Han arbetade som skräddare och kallades Frenchie. Familjen bodde i stadsdelen Yorkville på Manhattan, som på 1880-talet hade en stor tysktalande befolkning. Leonard (Chico) föddes 1887 och var äldst, men inte förstfödd – året innan föddes Manfred, som dog innan han uppnått ett års ålder. Därpå följde Adolph (Harpo, 1888), Julius (Groucho, 1890), Milton (Gummo, 1893) och Herbert (Zeppo, 1901). Bröderna hade även en syster, Pauline (1884–1959) kallad Polly, som egentligen var deras kusin. Polly var oäkta dotter till Minnies syster och togs omhand av Minnie och Frenchie.
Tidig scenkarriär Minnie Marx kom från en familj av estradartister; hennes bror Albert Schönberg, med artistnamnet Al Shean, var en etablerad vaudevilleaktör som gjorde succé som del i duon Gallagher and Shean på 1920-talet. Minnie uppmuntrade sina söners musikaliska talang redan från unga år. Harpo var dålig på gitarr och piano, och han skriver i sin självbiografi att han bara kunde två sånger, och att han bara kunde spela dem med ett finger.Marx, H., & Barber, R. (1961). Harpo Speaks! New York: B. Geis Associates. Han kunde däremot spela harpa, vilket gav honom hans smeknamn. Chico var duktig på piano och Groucho spelade gitarr och sjöng. Groucho debuterade år 1905, främst som sångare. År 1907 sjöng han och Gummo tillsammans med Mabel O'Donnell i The Three Nightingales. Följande år blev Harpo den fjärde näktergalen. År 1910, hade gruppen utökats med deras mor och deras moster Hannah, och gruppen bytte namn till The Six Mascots. Enligt vad Groucho berättar i sina memoarer varade denna utökning bara en föreställning, därefter återgick de till att vara The Four Nightingales.
Komedi miniatyr|höger|Bröderna Marx 1931. Uppifrån: Chico, Harpo, Groucho och Zeppo. En kväll 1912 avbröts en föreställning på Operahuset i Nacogdoches, Texas av rop utanför om en förrymd mula. Publiken skyndade ut för att se vad som pågick. När de kom tillbaka blev Groucho förargad över avbrottet och började att fälla spydiga kommentarer om publiken, inklusive kommentarerna "Nacogdoches is full of roaches" och "The jackass is the flower of Tex-ass". Istället för att bli arga, började publiken skratta. Familjen insåg då att de hade en potential som komiker.Stefan Kanfer, Groucho: The Life and Times of Julius Henry Marx (New York: Alfred A. Knopf, 2000), sidorna 35-36
Uppträdandet utvecklades sakta från sång med komediinslag till komedi med musik. Föreställningen Fun in Hi Skule innehöll Groucho som en tysk-brytande lärare som leder en klass som innehåller studenterna Harpo, Gummo och Chico. Deras sista version av skolsketchen, kallad Home Again, skrevs av Al Shean. Gummo lämnade gruppen 1917 för att ta värvning i armén. Zeppo ersatte honom under deras sista vaudeville-år, flytten till Broadway och senare Paramount filmerna.
Under första världskriget var antityska känslor vanliga i USA, och familjen försökte dölja sitt tyska ursprung. För att undvika att bli inkallade till kriget startade bröderna en bondgård nära Countryside i Illinois, men snart fann de att det inte passade dem. Under tiden slutade Groucho med sin tyska scenpersonlighet.
Vid denna tidpunkt hade "De fyra bröderna Marx" börjat införliva sin unika komedistil i sitt framträdande och utveckla sina respektive karaktärer. Både Groucho och Harpos memoarer säger att deras nu välkända scenpersonligheter skapades av Al Shean. Groucho började med sin påmålade mustasch och en framåtlutad gångstil. Harpo slutade tala på scenen, iklädde sig en rödlockig peruk och med en taxituta som förstärkning av sin mimik. Chico talade med falsk italiensk brytning, något han utvecklat då han jobbade som is- och spritleverantör på lönnkrogar och biljardhallar och för att övertyga grannskapens tuffingar om att han inte var jude, medan Zeppo antog rollen som romantisk straight man.
Grouchos, Chicos och Harpos scenpersonligheter sades ha baserats på deras verkliga karaktärsdrag. Zeppo, å andra sidan, ansågs som den roligaste brodern utanför scenen, trots att hans scenroller inte var komiska. Som yngst i skaran hade han iakttagit och studerat sina bröder så han kunde ersätta och imitera vem som helst av de andra när de inte kunde uppträda på grund av sjukdom. "Han var så bra som kapten Spaulding i Muntra musikanter att jag kunde ha låtit honom spela rollen tills vidare, om de hade låtit mig röka i publiken," mindes Groucho.Arthur Marx, My Life with Groucho New Jersey: Barricade Books, 1992. (Zeppo spelade faktiskt Groucho i filmversionen av Muntra musikanter. Groucho var inte tillgänglig för att filma scenen där målningen blir stulen, så manuset justerades för att ha med ett strömavbrott som gjorde det möjligt för Zeppo att spela rollen som Spaulding i nära mörker.)Stefan Kanfer, s. 139-140
På 1920-talet hade bröderna Marx blivit en av de populäraste teatergrupperna i USA. Med sin skarpa och bisarra humor häcklade de bland annat överklassen och samhällets dubbelmoral. De blev också kända för sin improvisationskomedi i friformscenarier. Ett berömt tidigt exempel var när Harpo sade åt en flicka i kören att springa över scenen framför Groucho under hans framträdande med Harpo efter sig för att se om Groucho skulle bringas ur fattningen. Groucho reagerade, till publikens förtjusning, enbart med att lugnt kolla sin klocka och kommentera "First time I ever saw a taxi hail a passenger" ("Första gången jag sett en taxichaufför försöka jaga en kund"). När Harpo jagade flickan tillbaka i andra riktningen improviserade Groucho "You can always set your watch by the 9:20" ("Tåget 9:20, punktligt som vanligt").
Med Chico som manager och Groucho som kreativ ledare hade brödernas vaudevilleframträdanden gjort dem till stjärnor på Broadway, först med en musikalisk revy, I'll Say She Is (1924–1925), åtföljd av två musikkomedier, Miljonärernas paradis (The Cocoanuts) (1925–1926) och Muntra musikanter (Animal Crackers) (1928–1929). Teaterförfattaren George S. Kaufman arbetade på de två senare föreställningarna och bidrog till att vässa brödernas karaktärer ytterligare.
Utan smink, peruker och glasögon hade alla bröderna likartade utseenden. Zeppo kunde tas för en yngre Groucho, och spelade hans son i Fyra farliga friare (Horse Feathers). I Fyra fula fiskar (Duck Soup), där Groucho, Harpo och Chico i en scen alla är utklädda i Grouchos påmålade ögonbryn och mustasch, hans typ av glasögon och med huvudena täckta av nattmössor, såg de tre nästan likadana ut. Därmed kunde de framföra den kända "spegelscenen" på ett övertygande sätt.
Ursprunget till artistnamnen Artistnamnen till fyra av de fem bröderna myntades av ståuppkomikern Art Fisher,Joe Adamson, Groucho, Harpo, Chico and Sometimes Zeppo: A Celebration of the Marx Brothers New York: Simon and Schuster, 1973. under ett pokerparti i Galesburg, Illinois, och baserades både på brödernas personligheter och Gus Magers Sherlocko the Monk, en populär samtida tecknad serie som innehöll en bifigur vid namn "Groucho". Arthur kallades Harpo eftersom han spelade harpa, och Leonard blev Chico (som uttalades och ursprungligen stavades "Chick-o") på grund av sitt tycke för damer ("chicks").
I sin självbiografiHarpo Marx & Rowland Barber, Harpo Speaks, 1961. förklarar Harpo att Milton blev Gummo eftersom han kröp omkring teatern som en "gumshoe", slangord för detektiv. Andra källor anger Gummo var familjens hypokondriker, efter att ha varit den sjukligaste av bröderna i barndomen, och därför bar galoscher, "gumshoes", i alla väder. Även Groucho hävdade att ursprunget till namnet var att Gummo bar galoscher. Namnet syftar på skor med gummisulor.
Anledningen till att Julius fick namnet Groucho är kanske den mest omdiskuterade. Det finns tre förklaringar:
Julius temperament. Maxine, Chicos dotter och Grouchos brorsdotter, sade i dokumentärfilmen The Unknown Marx Brothers att Julius kallades "Groucho" helt enkelt för att han var sur (grouchy) ofta eller alltid. Filmregissören Robert B. Weide som är känd för sina kunskaper om bröderna Marx historia, sade i Remarks On Marx, en dokumentär kortfilm som inkluderas i DVD-utgåvan av Galakväll på Operan, att han uppfattade denna som den mest troliga av de olika förklaringarna. TV-stjärnan Steve Allen säger i sin bok "Funny People" att namnet inte var rättvist. Groucho må ha varit fräck och ohyfsad, men inte sur, åtminstone inte i Allens närvaro.
Påsen grouch bag. Denna förklaring förekommer i Harpos biografi, uttalades av Chico i ett TV-framträdande som är medtaget i The Unknown Marx Brothers, och ges också av George Fenneman, Grouchos bisittare i hans gameshow på TV, You Bet Your Life. En grouch bag var en liten påse som bars runt halsen och som en resenär kunde förvara pengar och andra värdesaker i så att det skulle bli mycket svårt för någon att stjäla dem. De flesta av Grouchos vänner och bekanta hävdade att Groucho var extremt snål, särskilt efter att han hade förlorat alla sina pengar i börskraschen 1929, så att uppkalla honom efter påsen grouch bag kan ha varit en kommentar till detta karaktärsdrag. I kapitel sex av Grouchos första självbiografiGroucho Marx, Groucho and Me. New York: B. Geis Associates, 1959 insisterade han på att detta inte var fallet: Jag hade mina pengar i en 'grouch bag'. Detta var en liten sämskskinnspåse som skådespelare brukade bära runt halsen för att hindra andra hungriga skådespelare från att snatta deras stålar. Naturligtvis kommer du att tro att det var därifrån jag fick mitt namn. Men så är inte fallet. Grouch bags bars på många bröst långt innan det fanns en Groucho.