Goulburn är en stad och huvudort för kommunen Goulburn Mulwaree i New South Wales i Australien, liksom stiftsstad för det anglikanska stiftet Diocese of Canberra and Goulburn. Den var tidigare stiftsstad för motsvarade stift inom katolska kyrkan. Staden ligger vid sammanflödet av floderna Mulwaree och Wollondilly. Vid folkräkningen 2021 uppgick antalet invånare till .

Fynd talar för att Australiens aboriginer har vistats i trakten runt Goulburn i flera tusen år. Flera platser som bebyggts under Goulburns tillväxt hade tidigare använts av aboriginerna som mötesplatser. Platsen där staden kom att byggas på besöktes av européer först 1818, varefter man började anlägga boskaps- och fårstationer under 1820-talet. Den första stadsplanen för Goulburn stadfästes 1829 och staden flyttades till dess nuvarande läge 1833.

Goulburn utvecklades till ett handels- och förvaltningscentrum. Goulburns järnvägshistoria började på 1840-talet och den anslöts till huvudstaden Canberra med järnväg 27 maj 1869. Järnväg kom att bli stadens huvudindustri. Stadens övriga inkomstkällor har varit ullproduktion och turism. Både Goulburns och omnejdens omfattande ullproduktion symboliseras i staden av sevärdheten Big Merino, en betongbagge på ungefär 100 ton. Staden har flera museer och arrangerar olika festivaler.

Etymologi och andra namn Upptäcktsresenärerna Hamilton Hume och James Meehan besökte området för Goulburn 1818. Meehan föreslog att döpa området till Goulburn Plains till ära av Henry Goulburn, som var Storbritanniens Under-Secretary of State for War and the Colonies (ungefär: Ställföreträdande krigs- och koloniminister). Förslaget godkändes av New South Wales guvernör Lachlan Macquarie. Australiens aboriginer kallar området runt Goulburn för Barbing eller Burbong. Namnet ska beteckna ett område som anses ha stor kulturell betydelse för aboriginerna.

Goulburn har smeknamnet Lilac City. Namnet härleds från det stora antalet syrener, på engelska kallade lilacs, som Goulburns nybyggare planterade. Goulburn har tidigare rubricerats som Inland Capital of NSW (sv. New South Wales inlandshuvudstad). Goulburn har även kallats Queen City of the South (sv. Söderns drottningstad).

Historia Aboriginsk och tidig europeisk historia (tiden före 1820) Vid utgrävningar utförda på platser i Goulburn Mulwaree har man påträffat fynd med anknytning till aboriginerna, som daterats till mellan och år före vår tideräkning. Utgrävningar utanför kommunens gränser talar för människoaktivitet för cirka år sedan. Det har föreslagits att det fanns flera aboriginska stammar i trakten. Bland dessa kan nämnas stammarna Mulwaree, Tarlo och Burra Burra. Stammarna ska ha bildats genom släktband och gemensamma trossystem och seder. Andra menar att alla aboriginer i området hörde till stammen Mulwaree. Goulburn låg på gränsen mellan två större aboriginska språkgrupper: Norr om Goulburn fanns gruppen Gandangara, och söder om staden Ngunawal. Områdets geografi gjorde att aboriginerna kunde åka längre avstånd och på så vis ha kontakt med andra stammar. Flera platser som kom att bebyggas under Goulburns tillväxt hade tidigare använts av aboriginerna som mötesplatser. Bland dessa kan nämnas Goulburn Railway Station, East Goulburn Anglican Church och All Saints’ Church i stadsdelen Eastgrove. Ett antal aboriginer begravdes på en kulle öster om Landsowne House Goulburns sydöstra distrikt. Detta område har till viss del bebyggts.

I mars 1798 ledde John Wilson en upptäcktsresa som nådde Mount Towrang, cirka tio kilometer öster om Goulburn. Wilson ska där ha konstaterat att "vi minsann tror att ursprungsbefolkningen har aldrig vistats i den här delen av landet". Möjliga förklaringar till att Wilson inte träffade någon aborigin är deras glesa befolkning, att aboriginerna undvek kontakt av trygghets- eller blyghetsskäl och att de rörde sig över större områden. Den europeiska befolkningens nästa vistelse i trakten skedde 1814. Det året besökte Hamilton Hume, James Meehan och Charles Throsby området för Goulburn. Hume skulle därefter, enligt egen utsago, besöka området varje år fram till 1818.

Hume, Meehan och Throsby tog sig 1818 till trakten runt Marulan, där Throsby skildes från de andra och fortsatte mot kusten. Under den fortsatta resan ska Meehan ha upptäckt vattendraget Mulwaree River. Två år senare var Meehan åter i trakten, denna gång i sällskap med guvernör Lachlan Macquarie. Paret passerade det som senare skulle bli stadsdelen Eastgrove och slog läger nära platsen för Landsdown Bridge. Meehan föreslog att området skulle döpas till Goulburn Plains till ära åt Henry Goulburn. Förslaget godkändes av Macquarie. Platsen för själva Goulburn besöktes för första gången detta år.

Från grundläggning till järnväg (1820–1869) miniatyr|Goulburn Railway Station cirka 1870. Under decenniet efter Meehan och Macquaries besök etablerades minst 20 stationer runtom i trakten, vilka arbetade med såväl får- som boskapsproduktion. Flera drevs av söner till jordägare bosatta i Sydney. De första personer av betydelse för Goulburns grundläggning som bosatte sig i området var Andrew Allan och hans hustru, som kom till trakten cirka 1825. En stadsplan för orten, då benämnd Goulburn Plains, bereddes 1828 och stadfästes året därpå. En lantmätare ditskickad för att staka ut desseinen föreslog en större stad. Detta stadfästes 1 oktober 1829. Båda planerna tros ha sitt ursprung i ett förslag att få före detta soldater att bosätta sig i Goulburn. Utöver detta har det konstaterats att trakten var i behov av en stad som kunde fungera som handels- och förvaltningscentrum. Området kom senare att bli North Goulburn. Ortens läge nära sammanflödet av Wollondilly River och Mulwaree River gjorde den sårbar för översvämningar. Av denna anledning beordrade kolonins guvernör under ett besök i juni 1832 en flyttning mot sydväst. Goulburns invånare yrkade under besöket för en direkt väganslutning till landets huvudstad Canberra.

Under 1830-talet växte Goulburn som serviceort för såväl nybyggarna i trakten som personer som sysslade med godstransport. Under decenniet blev området ett av kolonins bästa för ullproduktion, en produktion som blev allt viktigare för Goulburn. Sekundärindustrier till jordbruket kom igång under 1830- och 1840-talen, dock i begränsat omfattning då varorna inte var prismässigt konkurrenskraftiga på Sydneymarknaden på grund av höga transportkostnader. Stadens befolkning uppgick till 1 171 år 1846, och fem år senare 1 526. Goulburns järnvägshistoria började på 1840-talet, med sammanträden 1846 i både Goulburn och Sydney som syftade till att sammanbinda de två städerna med en järnväg. Under stadsutvidgningarna hade en markremsa mellan Mulwaree River och Sloane Street, där järnvägen kom att anläggas, reserverats som rekreationsområde. Guldrusher i Braidwood och Tuena ledde till att Goulburns befolkning krympte något innan den senare steg till 1 779 år 1856. Bakom tillväxten låg stadens roll som serviceort för folk på väg mot guldfälten. Vid början av 1860-talet var Goulburns befolkning 3 241. Genom ett kungligt brev utfärdat 1863 av Viktoria av Storbritannien bildades ett anglikanskt stift med Goulburn som stiftsstad. Goulburn blev därmed en city, den sista staden i brittiska imperiet att tilldelas statuset city genom ett kungligt brev. Järnvägen från Sydney invigdes 27 maj 1869.

Tillväxt och lågkonjunktur (1869–1910) miniatyr|Goulburns sjukhus cirka 1889. Invånarantalet 1871, två år efter järnvägens invigning, uppgick till 4 453. Goulburn var järnvägens slutstation fram till 9 november 1875 då sträckan mot Gunning togs i bruk. Under denna tid hann staden utvecklas till en plats dit varor forslades för vidare transport med tåg. Med tåg kunde godstransport till Sydney som förr tagit veckor utföras på timmar och till en över 90 procent lägre kostnad. Utöver detta kom järnvägen att utvecklas till Goulburns huvudindustri. År 1881 var Goulburn kolonins tredje största stad, efter Sydney och Newcastle. Goulburn, likaså kolonin i övrigt, expanderade kraftigt under decenniets början och stadsdelarna City View, Eastgrove, Garfield, Ifield och North Goulburn etablerades. Mellan 1881 och 1888 byggdes i snitt nästan 130 hus varje år i Goulburn. Antalet hus uppgick 1888 till .

Goulburn fick sina stadsprivilegier i mars 1885 av kronrådet, i enlighet med lagen Crown Lands Act 1884. Mellan 1891 och 1895 befann sig kolonin i en lågkonjunktur och dess ekonomi krympte med 30 procent. Ekonomin växte igen till följd av ökad veteodling och mejeriproduktion, något som Goulburn på grund av dess läge inte drog nytta av. Stadens befolkning minskade från år 1891 till år 1911. Stadsdelen Kenmore byggdes ut under perioden. Där anlades mentalsjukhuset Kenmore Lunatic Asylum år 1894, följt av en grundskola som öppnades 1906 och ett större katolskt barnhem. Närmare stadskärnan anlades under 1900-talet nya polislokaler, en katolsk prästgård byggdes ut och flera företag antingen flyttade eller byggde ut sina lokaler.

Krig, lågkonjunkturer och huvudstaden (1911–1970-talet) Den ekonomiska återhämtningen som Goulburn upplevde under början av 1900-talet fortsatte under 1910-talet. Under decenniet beviljades bygglov för ungefär 30 hus per år under minst halva decenniet, och stadens första kraftverk och reningsverk togs i bruk. Genom tidskriftsartiklar och filmer marknadsförde sig Goulburn till företag, investerare och turister. Under det påföljande decenniet fortsatte bygget vilket nådde sin höjd mellan 1926 och 1927. Flera bostadsområden anlades och antalet bebodda bostäder i staden steg från år 1911 till år 1933. Under samma tidsperiod växte befolkningen från till .

Den stora depressionen innebar ett hinder för Goulburns tillväxt. Mellan 1928 och sena 1930-talet uppfördes få byggnader i Goulburn. Ett ullverk uppfört 1922 stängdes 1929 och i dess plats kom ett textilföretag. Ullgrossister grundades 1930 och 1934 och innebar nya ekonomiska initiativ. Ullhandeln lockade köpare från utlandet till staden. Byggnader uppförda i samband med ullhandeln var bland de viktigaste för Goulburn under denna tid. Goulburn utsågs år 1939 till ett ullbedömningscentrum av Central Wool Committee.

Mellan 1939 och 1945 befann sig Goulburn i en torrperiod, som ledde till minskad aktivitet ute på landsbygden. Även de reserestriktioner som infördes på grund av andra världskriget påverkade detaljhandeln negativt. Under krigsåren uppfördes bland andra ett ullager och en ammunitionsfabrik (som sedermera blev en textilfabrik), medan få bostäder beviljades bygglov. Efter krigsslutet kom från regeringshåll löften om decentralisering och år 1951 tog kommunen ett nytt slakteri i bruk. Åren 1945–1953 byggde delstaten 135 nya bostäder i Goulburn och två nya grundskolor invigdes 1952. Stadens befolkning ökade från år 1947 till år 1954.

Vid mitten av 1950-talet beräknade kommunen att stadens befolkning skulle växa till . Mellan 1954 och 1971 var befolkningstillväxten i Goulburn bland delstatens lägsta och befolkningen ökade med personer. Landets huvudstad, Canberra, växte kraftigt och det i New South Wales belägna Queanbeyan också växte. Canberra började dominera regionen och lockade unga från Goulburn. Goulburn förblev dock områdets förvaltningscentrum. Den ökande bilismen ledde till flera ansökningar om bygglov för bensinstationer och motell.

Förbifarten och turismen (1970-talet–idag)