miniatyr|300px|Gepidiskt mynt. Sirmium munt. Slaget i Justinius I namn, från cirka 518–526 e.Kr. Obv: D N IVSTINVS P LV (first N retrograde), pearl-diademed and cuirassed bust right. Rev: VINVICTL ROMLNI, large “Theodericus” monogram across fields, cross above.CNG Coins Gepider, en östgermansk, till goterna nära stående folkstam. På samma sätt som de andra goterna, hade de blivit kristnade under kejsare Valens tid och blivit arianer.Gepiderna (latin: Gepidae, Gipedae, forngrekiska: Γήπαιδες) var en östgermansk stam som levde i området i nuvarande Rumänien, Ungern och Serbien, ungefär mellan Tisza, Sava och Karpaterna. De sades dela goternas och vandalernas religion och språk.
De nämns först av romerska källor under det tredje århundradet. Under det fjärde århundradet var de bland de folk som införlivades i det hunniska riket, inom vilket de bildade en viktig del. Efter Attilas död ledde gepiderna under sin ledare, deras mest kända kung Ardarik en allians av andra folk som hade varit i imperiet och besegrade Attilas söner och deras återstående allierade i slaget vid Nedao 454. Gepiderna och deras allierade grundade därefter riken vid mellersta Donau, som gränsade till det romerska riket. Gepidriket var ett av de viktigaste och mest långvariga av dessa, centreratomkring Sirmium och ibland kallat Gepidia. Det täckte en stor del av den tidigare romerska provinsen Dacia, norr om Donau, och jämfört med andra riken vid mellersta Donau förblev det relativt lite engagerat med Rom.
Gepiderna besegrades av lombarderna och avarerna ett sekel senare år 567. Konstantinopel gav inget stöd till gepiderna. Vissa gepider anslöt sig till lombarderna i deras efterföljande erövring av Italien, några flyttade in på romerskt territorium, och andra gepider bodde fortfarande i området iför det gamla riket efter att det erövrades av avarerna.
Namn De vanligaste latinska stavningarna av Gepid-namnet i plural använde ett "p", men varierade när det gäller vokalerna: Gepidae, Gipidae, Gipedae, Gipides. På samma sätt använder Prokopius skrift på grekiska en stam γηπαιδ- som bör translittereras som Giped-. Trots detta har gepiderna setts som samma människor som nämns i fornengelskan Widsith och Beowulf, som Gifðas eller Gefþas. Dessa namn anses vara etymologiskt likvärdiga fornengelska former av Gepidae och har inte uppstått genom lån från bestyrkta latinska former.
Walter Goffart invänder att inga allvarliga argument som styrker identifieringen verkar ha angetts, så tolkar lingvister "p" på latin och grekiska som ett förolämpande gotiskt smeknamn för Gepiderna. Förutom de gamla engelska orden tas ortnamnsbevis i Italien och en enda medeltida latinsk genitiv pluralform "Gebodorum" för att indikera att "p" verkligen var ett frikativt ljud som liknar ett "b". Många lingvister rekonstruerar därför den ursprungliga germanska formen som Gíbidoz, baserat på det germanska verbet "att ge", som fortfarande finns på engelska (tyska geben, holländska geven), vilket tydligen indikerar att de kallade sig de begåvade eller de belönade eller de generösa.Neumann, Günter (1998), "Gepiden §1. Namenkundliches", Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, vol. 11 (2 uppl.)
Den moderna idén att gepidernas namn var en förolämpning kommer från Jordanes, som rapporterade i sin gotiska ursprungshistoria Getica, att gepidernas namn kom från gepanta, en förolämpning i gotisk betydelse "trög" (pigra), eftersom Gepiderna hade släpat efter sin gotiska släktingar när de migrerade mer än tusen år tidigare.Jordanes. "Getica" (på Latin and Engelska). For undoubtedly they too trace their origin from the stock of the Go, but because, as I have said, gepanta means something slow and stolid, the name Giped arose as a spontaneous taunt. I do not believe the name itself is very far from wrong, for they are slow of thought and too sluggish for quick movement of their bodies. på svenska För utan tvekan spårar de också sitt ursprung från goternas stammar, men eftersom, som jag har sagt, gepanta betyder något långsamt och stolid, uppstod namnet Giped som ett spontant hån. Jag tror inte att själva namnet är långt ifrån fel, för de är långsamma i tanken och för tröga för snabb rörelse av sina kroppar.
Däremot tolkade Isidore av Sevilla i sina etymologier den andra delen av Gepid-namnet som "fötter" (latinska pedes) och förklarade att Gepiderna var kända för att gå i strid till fots (pedestri), snarare än till häst. Den mycket senare bysantinska Etymologicum Magnum från 1200-talet tolkar namnet med det grekiska ordet för barn, vilket gör att Gepids Gētípaides (Γητίπαιδες) betyder "goternas barn (likställda med Getae)". Alla dessa tre texter följer en tradition av att se gepiderna som utlöpare eller nära släktingar till goterna.Pohl, Walter (1998), "Gepiden §3. Historisches", Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, vol. 11 (2 uppl.)Goffart 2009, s. 199–200
Språk Det finns få direkta bevis för gepidernas originalspråk, men de var tydligt gotiska i kulturen under den period då romarna rapporterade om dem. Den bysantinska författaren Prokopius från 500-talet listade gepiderna bland de gotiska nationerna tillsammans med vandalerna, visigoterna och ostrogoterna, i sitt verk Justiniska kriget. Han skrev "som delar samma språk, vita kroppar, blont hår och ariansk form av kristendom".Goffart, Walter (2009). Barbariska tidvatten: Migrationsåldern och det senare romerska riket sidorna 199–200
Historia
Ursprungsmyten Enligt Jordanes berättelse var den norra ön "Scandza", som är associerad med Sverige av moderna forskare, det ursprungliga hemlandet för goternas och gepidernas förfäder.
Enligt Jordanes Getica lämnade goterna Scandza med tre skepp under Berig, och då anlände gepiderna anlände med det tredje, försenade skeppet till Gothiscandza. Goterna och Gepiderna bosatte sig sedan längs Östersjöns södra strand på en ö vid mynningen av floden Wisla, kallad "Gepedoius", eller Gepidernas fruktbara ängar, av Jordanes. Denna mytiska utvandring daterar Jordanes till 1490 f. Kr.
Enligt Jordanes (avsnitt XVII) beslutade Gepiderna att lämna "Gepedoius" under en kung som heter Fastida. Han hävdar att gepiderna flyttade söderut långt efter att goterna redan hade flyttat och besegrade burgunderna och andra folk och provocerade goterna i processen. Fastida krävde mark från Ostrogotha, kung av visigoterna, eftersom Gepids territorium var "instängt av robusta berg och täta skogar". Ostrogotha vägrade gå med på Fastidas krav och Gepiderna gick i strid med goterna "vid staden Galtis, nära vilken floden Auha rinner". De kämpade tills mörkret föll, när Fastida och hans Gepids drog sig tillbaka från slagfältet och återvände till sitt land. Denna episod kan ligga i tidsintervallet från 200 till 400. Tidigare antog man att dessa berättelser gick tillbaka på stamsagor, men numera ifrågasätter flera om inte Jordanes eller Cassiodorus hittade på. Moderna historiker debatterar om den del av Jordanes arbete som beskrev migrationen från Scandza skrevs åtminstone delvis på grundval av gotisk muntlig historia eller om det var en ahistorisk fabrikation.
Jordanes avsnitt i hans Getica lyder: Om du frågar hur goterna och Gepiderna är släkt kan jag berätta med några ord. Du kommer säkert ihåg att i början sa jag att goterna utgick från ön Scandza med Berig, deras kung, som seglade i endast tre fartyg mot oceanens kust på denna sidan, nämligen till Gothiscandza. Ett av dessa tre skepp visade sig vara långsammare än de andra, vilket vanligtvis är fallet, och sägs därför ha gett stammen sitt namn, för på deras språk betyder gepanta långsam. Därför hände det sig att så småningom och så myntades namnet Gepidae för dem som en förebråelse. Ty utan tvekan spårar de också sitt ursprung från goternas stam, men eftersom, som jag har sagt, gepanta betyder något långsam (stolid), uppstod ordet Gepidae som ett namn på förolämpning.
Före hunnernas ankomst miniatyr|right|300px|Det romerska imperiet under Hadrianus (regerade 117–138), som visar var gepidernas östgermanska stam bodde vid Vislas mynning i Polen. Det romerska riket under Hadrianus (styrde 117–138), som visar platsen för Gepidae (Gepids) östgermanska stammen, som sedan bodde i regionen runt mynningen av floden Visula (Vistula), Polen.
Gepiderna var det minst omskrivna av alla de stora germanska folken under migrationsperioden, enligt historikern Malcolm Todd. Varken Tacitus eller Ptolemaios nämnde dem i sina detaljerade listor över barbarerna under första och andra århundradet e.Kr. Det skrivs om dem först i slutet av 300-talet e.Kr., och vid den här tiden bor de redan i eller nära det område där de stannade under resten av sin kända historia.
Enligt den opålitliga historia augusta om kejsaren Claudius Gothicus (VI.2) var gepiderna inblandade i den skytiska invasionen av de romerska provinserna på Balkanhalvön året 269. Andra uppräknade var greuthungi, Ostrogoter, tervingi, veser, peucini, heruler och kelter. Samma källanåmner också att kejsaren Probus, som styrde mellan 276 och 282, lät krigsfångar av gepider, vandaler och Greuthungi bosätta sig i romarriket på Balkan.
I den 11:e panegyriken (hyllningsskriften) till kejsaren Maximianus som gavs ut i Trier 291, nämns för första gången Tervingi och Taifali. Skriften beskrev en strid utanför imperiet där gepiderna var på vandalernas sida, och attackerade av Taifali och en del av goterna. Den andra delen av goterna hade besegrat burgunderna som stöddes av Tervingi och Alemannerna. De bodde dock tillräckligt avlägsna från den kejserliga gränsen för att de inte skulle omnämnas i Verona-listan eller i Ammianus eller Orosius historier.
Moderna historiker som skriver om gepidernas tidiga historia tillämpar ibland en blandad argumentation och kombinerar Jordanes berättelse med resultat av arkeologisk forskning. Historikern István Bóna säger att slaget som nämns i panegyriken ägde rum cirka 290 i den tidigare provinsen Dacia, vilket motsvarar det slaget som Jordanes nämnde, som involverade Fastida. Arkeologen Kurdt Horedt likställer det också med striden med Fastida men föreslog att slaget ägde rum öster om Karpaterna efter 248 och innan romarna drog sig tillbaka från provinsen Dacia i början av 270-talet. Walter Pohl säger bara att striden måste ha varit mellan 248 och 291, och kan ha varit i eller utanför Karpaterna. Han anser att det är uppenbart att det måste ha stått i regionen inom den tidigare romerska provinsen Dacia i Transsylvanien.
Gepidernas historia på trehundratalet är okänd, eftersom ingen skriftlig källa nämner dem under denna period. Tystnaden från de romerska källorna tyder på att deras hemland inte gränsade till det romerska riket. På grundval av Jordanes hänvisning till de robusta bergen i gepidernas land lokaliserar historiker dem nära Karpaterna, längs det övreloppet av antingen Tisza eller Dnestr i slutet av 200-talet. Den exakta tidpunkten för gepidernas bosättning i Karpaterna kan inte bestämmas. Arkeologen István Bóna säger att de var närvarande i den nordöstra regionen redan på 260-talet. Enligt Coriolan H. Opreanu anlände de senare omkring 300. Arkeologerna Eszter Istvánovits och Valéria Kulcsár skriver att inga arkeologiska bevis styrker gepidernas närvaro före cirka 350.