Norrlands nation är en studentnation i Uppsala med omkring 9 000 medlemmar. Nationen riktar sig främst till studerande vid Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet som kommer från Norrland, men numera kan alla eftergymnasiala studerande beviljas medlemskap.Inskrivningsregler för Norrlands nation Vid Uppsala universitet var medlemskap i en nation före den 1 juli 2010 obligatoriskt, det så kallade nationsobligatoriet.
Nationen är religiöst och partipolitiskt obunden och ger sina medlemmar tillgång till bibliotek, studieplatser, bostäder, stipendier samt möjligheter att delta i många olika idrotts-, kultur- och nöjesaktiviteter. Trots namnet omfattar nationen historiskt sett inte studenter från hela Norrland, utan endast de landskap som tillhör Härnösands stift och det år 1904 bildade Luleå stift. Nationen bildades 1827 genom en sammanslagning av några mindre nationer med rötter tillbaka till 1600-talets mitt.
Historia miniatyr|Norrlands nations sigill från 1830. miniatyr|Norrlands nationsgrav, från 1845, på Uppsala gamla kyrkogård. Nationens uppkomst När studentnationerna i Uppsala bildades i mitten av 1600-talet var Härnösands gymnasium, förutom gymnasiet i Gävle, det enda i hela Norrland. Det skulle dröja 200 år innan ytterligare gymnasier etablerades i regionen. Så gott som alla norrländska studenter hade därför vid denna tid studerat i Härnösand, liksom de studenter som kom från de till Sverige nyss införlivade landskapen Jämtland och Härjedalen. Det var därför naturligt för dessa studenter att sluta sig samman och 1646 bildades så den Ångermanländska nationen. De västerbottniska studenterna valde dock att stå utanför. De bildade istället året därpå, 1647, den Västerbottniska nationen. Efter hand bestämdes av universitetet att nationerna från och med år 1663 skulle ställas under överinseende av en inspektor.Andree, s. 16–19 Under perioden 1663 till 1667 var ångermanlänningar, medelpadingar, västerbottningar och österbottningar sammanförda till en grupp, men med tre inspectores: Sidenius, Gavelius och Buskagrius.Blix, m.fl., s. 244Samzelius, m.fl., s. 57
Den förste egne inspektorn för den Ångermanländska nationen blev Johannes Petri Buskagrius 1667. Han var dock tvungen att några år senare avgå på grund av en djup depression, s.k. melankoli. Den Västerbottniska nationens förste inspektor blev Erik Benzelius d.ä. som senare blev Sveriges ärkebiskop. Han var inspektor mellan åren 1667 och 1687. Inom den Ångermanländska nationen visade det sig att det fanns en rivalitet redan från allra första början mellan å ena sidan ångermanlänningarna och andra sidan medelpadingarna och jämtarna. Denna rivalitet skulle komma att trappas upp under åren som följde och slutligen skulle dessa meningsskiljaktigheter få sin yttersta prövning i samband med ett kuratorsval den 7 december 1685. I detta val misslyckades de medelpadska och jämtska studenterna att få sin kandidat vald, vilket ledde till bråk och senare till att dessa studenter skriftligen begärde en separation och bildade den Medelpado-Jämtländska nationen i januari 1686.Andree, s. 20–21
Under 1700-talet sjönk antalet medlemmar i de tre nationerna och man fick svårt att underhålla verksamheten. Det berättas att, vid ett tillfälle under 1780-talet, kuratorn Jöns Svanberg själv utgjorde hela den Västerbottniska nationen. Mot slutet av seklet väcktes tanken att återförena de Ångermanländska och Medelpado-Jämtländska nationerna. Bland jämtarna fanns, framför allt hos Carl Zetterström, en inflytelserik senior vid nationen, ett starkt motstånd mot tanken på en nationssammanslagning. Istället gick ångermanlänningarna år 1800 ihop med västerbottningarna i en ny nation, den så kallade Bottniska nationen.Andree, s. 24-28
Freden med Ryssland år 1809 innebar att Sverige under förödmjukande former hade förlorat hela Finland. Detta nationella trauma fick återverkningar hos den svenska opinionen och i synnerhet bland studenterna. Den framväxande göticismen och romantiken bland studenterna i Uppsala ersatte den provinsialism, som tidigare präglat nationerna med en gryende nationalism och var en av orsakerna till att flera av de mindre nationerna i Uppsala vid denna tid sammanslogs. De norrländska studenterna utgjorde därvidlag inget undantag. Diskussioner fördes om en sammanslagning av de Bottniska och den Medelpado-Jämtländska nationerna till en gemensam norrländsk nation.Andree, s. 33
miniatyr|Professor Johan Bredman. Nationens förste inspektor 1827–1841. Sammanslagningen blev slutligen ett faktum 1827 efter en omröstning och mot löfte att inspektorn för den Medelpado-Jämtländska nationen, professor Johan Bredman, även skulle bli inspektor för den nya förenade nationen. Bredman som själv kom från Jämtland, uppvuxen under enkla förhållanden, var mån om nationsmedlemmarna och vann på så sätt deras uppskattning och respekt. Det berättas hur han ur egen ficka kunde bistå fattiga studenter som råkat i ekonomiska svårigheter. Den som vid omröstningen förde ordet för den Bottniska nationen var Christopher Jacob Boström, som senare själv skulle komma att bli inspektor för Norrlands nation. De nya stadgarna för nationen antogs den 10 november 1827. Medlemsantalet uppgick vid denna tid till endast 56 personer.Andree, s. 16–35
Nationshuset Redan innan sammanslagningen hade de norrländska nationerna fört en ambulerande tillvaro. Nationskassan, den så kallade fiscus nationalis, samt nationens inventarier förvarades i en kista, vilken även den kom att benämnas fiscus. De norrländska nationerna hade haft tillfälliga lokaler på ett flertal olika platser i Uppsala. Det berättas till exempel om en episod i november 1724 då den Ångermanländska nationen hyrde en sal hos en viss rådman Jonszon vid Vaksalagatan. Efter ett kuratorsval med efterföljande musik, dans och dryck så råkade de hemvändande ångermanlänningarna i bråk med en hop östgötar. Värjor drogs och den nyvalde kuratorn blev illa tilltygad.Andree, s. 68miniatyr|Drottninggatan i Uppsala sedd från Carolina Rediviva omkring 1865. Norrlands nations lokaler låg vid denna tid i det främre huset i bildens mitt.
Den Medelpado-Jämtländska nationen hyrde lokaler hos en Madame Ubmann, där de bland annat firade kronprins Adolf Fredriks val till universitetskansler 1747 med "illumination, deviser och skjutning". Därefter hyrde de från och med 1790-talet och framåt olika lokaler, både i och i anslutning till Domtrapphuset vid Uppsala domkyrka. Den Västerbottniska nationen var för det mesta samlad hemma hos sin kurator. Den Bottniska nationen satt vid tiden för sammanslagningen i nuvarande Upplands nations hus.Andree, s.68
Den nya sammanslagna nationen hyrde sina första lokaler hos hovmarskalk Rappe på Vaksalagatan. Åren 1831–39 hyrde den lokaler på nedre botten i Aurivilliska gården på Sankt Larsgatan 2. Under koleraåret 1834 hade nationen blivit kraftigt decimerad till medlemsantalet och den försökte då förgäves få hyran sänkt. Mellan åren 1839 och 1848 hyrde nationen lokaler i Mesches gård vid Stora torget.
År 1848 flyttade nationen till det Gillbergska huset i S:t Eriks gränd och från 1858 hyrde nationen en sal och fyra rum i ett hus vid hörnet Nedre Slottsgatan och Drottninggatan, där Hantverksföreningen har sitt hus idag. Hösten 1869 flyttade nationen till lokaler på andra våningen i huset vid hörnet Drottninggatan och Östra Ågatan. På bottenvåningen låg den populära restaurangen "Taddis" och i våningen ovanför huserade Södermanlands-Nerikes nation.Andree, s. 70 miniatyr|Norrlands nations lokaler 1869–1889. Tanken att själv äga ett nationshus började efterhand att växa sig stark och 1843 bildades en byggnadsfond.Bergman och Montelius s. 324 Medlemmarna skrev till domkapitlet i Härnösand för ett bidrag till kassan, en insamling kom till stånd men resultatet blev tämligen skralt. En ny insamling startades 1873 på inspektor Olof Glas initiativ genom ett upprop i lokaltidningarna vilket inte heller det gav något större resultat. Sommaren 1882 skulle det bli en stor utställning i Sundsvall och nationen beslutade då att sända sin manskör, Sångföreningen, på en sångarfärd till staden, vilket blev en stor succé. Sammanlagt företog kören fem omfattande sångarfärder för byggnadsfonden till alla de stora norrlandsstäderna under åren 1882–1912.
Insamlingen började därmed bli känd i hembygden, och gåvor strömmade in. År 1883 köpte nationen en tomt för 22 500 kr vid Västra Ågatan. En byggnadskommitté tillsattes och 1886 fick arkitekten Carl August Kihlberg uppdraget att rita huset. Han hade två år tidigare även ritat Östgöta nations byggnad. Allt var klart för genomförande när byggnadskommittén i ett sammanträde 1887 förkastade Kihlbergs förslag, och istället lät uppdra åt stadsarkitekten Carl Axel Ekholm att göra en ritning för byggnaden. Byggnadskommittén var emellertid inte nöjd med fasaden. Genom träpatronen Fredrik Bünsow – vars son var nationsmedlem – fick man upp ögonen för arkitekten Isak Gustaf Clason som hade ritat Bünsowska huset på Strandvägen i Stockholm. Clason åtog sig uppdraget att rita fasaden i holländsk nyrenässansstil, till vad han kallade ”Villa mot Tibern”. Den första grundstenen lades 1888 och ett år senare, 1889 stod huset färdigbyggt.Lindh, m.fl., s. 15–19 miniatyr|Sångarfärd till Norrland 1882.
Under 1880- och 1890-talet blev studenterna mer radikala. Man bildade studentförbundet Verdandi och engagerade sig i rösträttsfrågan. År 1899 hade några av nationsmedlemmarna bidragit med en mindre summa till en insamling till förmån för strejkande sågverksarbetare. När detta hade blivit känt i hembygden så hotade sågverksägarna att dra tillbaka sina utlovade bidrag till den alltjämt pågående insamlingen för att finansiera det nybyggda nationshuset. Nationens färgstarke inspektor, professor Harald Hjärne reagerade med att i protest avgå vilket fick till följd att insamlingen räddades och med den, nationshuset.Andree, s. 212–214
Kvinnliga medlemmar
År 1882 skrevs Eva Ekberg som första kvinna in vid nationen. Ytterligare sju kvinnor skulle skrivas in innan seklet var slut.
Nationslivet under 1920-talet var tämligen stillsamt, vanligtvis anordnades kulturella nationsaftnar. Gasker förekom, men då utan dans. Dans förekom med regelbundenhet endast vid balerna. Mer sällan förekom så kallade "kavajskutt", vilket var enklare danstillställningar. Under trettiotalets början, präglades nationslivet av depressionen och resurserna var knappa. En annan händelse var att andelen kvinnor på nationen ökade och nationslivet demokratiserades.
Under en period från första världskrigets slut och fram till slutet på fyrtiotalet så förekom på nationen så kallade skändningar av recentiorer. De nya medlemmarna fick utföra olika prov och genomföra uppläsningar för äldre medlemmar, de skulle på så sätt upplysas om deras litenhet och obetydlighet. En opposition inom nationen började så småningom höja sina röster mot denna tradition. Vid ett landskap 1947 beslutade man slutligen att avskaffa skändningarna vid nationen.Blix, m.fl., s.37–39
År 1949 började nationen med grammofondans, dåtidens diskotek. Under 1950-talet utökades programverksamheten med bland annat tedanser och nationsaftnar.
Delnationerna