Marie Louise av Österrike

Marie Louise av Österrike (Maria Ludovica Leopoldina Franziska Therese Josepha Lucia), född 12 december 1791 i Wien, död 17 december 1847 i Parma, fransk kejsarinna, gift med kejsar Napoleon I. Mor till Napoleon II, även kallad "kungen av Rom". Hon var Frankrikes ställföreträdande regent under Napoleons frånvaro år 1813 och 1814, och regerande hertiginna av Parma 1815–1847.de Bertier de Sauvigny, Guillaume (1998). Metternich. Paris: Fayard. .

Tidigt liv Marie Louise var dotter till kejsar Frans I av Österrike och Maria Teresia av Neapel.

Hennes mor ska inte ha visat intresse för henne, men hon var sin fars favorit och hade en idyllisk barndom delad mellan Wien och sommarpalatsen Schönbrunn och Laxenburg. Hon kunde ses på promenad med sin far på Wiens gator under sin uppväxt. Kejsarfamiljen levde ett mycket tillbakadraget liv under hennes mors tid, och Marie Louise fick en mycket skyddad och isolerad uppväxt.

Hennes uppfostran koncentrerades mest på språk – hon talade franska, spanska, engelska, latin och italienska utöver tyska – och dynastisk genealogi samt religionsundervisning för att göra henne till en lydig och foglig hustru. Marie-Louise tyckte om trädgårdsskötsel, matlagning, broderi och musik – hennes favoritinstrument var piano – var en elev till Ferdinando Paër, och stod nära sin guvernant Victoire de Folliot de Crenneville, vars dotter blev hennes lekkamrat och senare hennes långvariga brevvän.

Efter hennes mors död 1807 gifte fadern om sig, och hon blev en nära vän till sin styvmor, som var en av Napoleons mest övertygade kritiker. Hennes styvmor älskade sällskapslivet, och Marie Louise debuterade i det vuxna sällskapslivet vid en av de regelbundna kejsarbaler som hennes styvmor införde som en ny sed vid hovet.

Marie-Louise evakuerades med sin familj undan Napoleons anfall på Wien både 1805 och 1809, då de vid båda tillfällen flydde till Budapest, och kände en stark antipati för Napoleon. Hon hade redan efter Österrikes första nederlag mot det revolutionära Frankrike 1796 uttryckt ogillande mot honom.

Giftermål

Efter skilsmässan från sin första hustru, Joséphine de Beauharnais, som ägde rum 1809, hade Napoleon önskemål om att gifta om sig; dels för att få arvingar, dels för att bli släkt med någon av Europas gamla dynastier. Han hade två huvudkandidater; antingen en medlem av det ryska eller det österrikiska kejsarhuset; i det ena fallet Anna Pavlovna av Ryssland och i det andra fallet Marie-Louise.

Det ryska partiet ansågs politiskt klokast, då Österrike redan var besegrat och helt under fransk dominans, medan Ryssland var en jämbördig stormakt till Frankrike. I Österrike rådde en rädsla för en fransk-rysk allians som kunde skada Österrike, och giftermålet mellan Napoleon och Marie Louise kom därför att ses som politiskt nödvändigt av Österrikes Klemens von Metternich. Det ryska tsarhuset kom med en rad undanflykter; änkekejsarinnan var emot giftermålet, och Anna själv ville inte konvertera till katolicismen, och diskussionen sköts ideligen upp. Napoleon tröttande till slut på tsarens undanflykter och lät därför i januari 1810 göra klart för Österrikes sändebud i Paris Karl zu Schwarzenberg att han hade bestämt sig för en allians med Österrike.

Kejsar Frans var inte glad över alliansen, men vågade inte sätta sig upp mot Napoleon. Marie Louise, som avskydde Napoleon, blev förtvivlad då hon meddelades beslutet, men gick till slut med på att "offra sig för staten". Som prinsessa skulle hon i vilket fall som helst så småningom ingå ett arrangerat äktenskap av politiska skäl, och det var ett öde hon hade blivit uppfostrad till att acceptera.

Napoleon hade beslutat att bröllopet skulle ske enligt samma ceremoniel som då Marie-Antoinette hade gift sig med Ludvig XVI. Napoleon sade med anledning av äktenskapet, att även om Ludvig XVI hade förtjänat sin avrättning, hade det varit onödigt att avrätta Marie Antoinette, som i egenskap av kvinna endast hade delat tronens ära men inte dess ansvar. Äktenskapskontraktet var en kopia av Marie Antoinettes, och signerades 7 februari 1810 i Tuilerierna i Paris.

Marie Louise blev gift via ombud i Wien 11 mars med Karl av Österrike-Teschen som Napoleons representant, lämnade Wien två dagar därpå och överlämnades till Frankrike i Braunau am Inn vid gränsen till Bayern, som var en fransk lydstat och därför räknades som fransk mark. Hon fick där passera genom ett för tillfället byggt hus med tre rum, varav ett rum representerade Österrike, ett Frankrike och ett neutralt territorium; i det österrikiska rummet fick hon ta av sig sina österrikiska kläder, för att i det franska ta på sig franska kläder och därefter ta farväl av sitt österrikiska följe och välkomnas av sitt franska hushåll och Napoleons syster Caroline Bonaparte. Den 23 mars nådde hon det egentliga Frankrike i Strasbourg. Napoleon bröt dock sedan planen och mötte henne 27 mars i Compiègne, där han fullbordade äktenskapet sedan han konsulterat kyrkan och fått veta att ett äktenskap per ombud räknades som en legal vigsel.

En civil vigsel ägde rum i 1 april i Compiègne. Det kyrkliga bröllopet ägde rum med stor pompa och ståt i Louvren i Paris den 2 april 1810, och smekmånaden firades i Franska Nederländerna. Bröllopet firades ända fram till maj med en rad festligheter, så som baler, maskerader, ett sjöslag på Seine och fyrverkerier av Claude-Fortuné Ruggieri för 4000 personer. En incident svår olycka inträffade dock när en eldsvåda bröt ut på en bal som hölls till brudparets ära av Österrikes ambassadör furst Schwarzenberg, med flera dödsoffer som följd.

Äktenskapet möttes med opposition inom skilda kretsar. Republikanerna misstyckte eftersom bruden var brorsonsdotter till Marie-Antoinette; adeln misstyckte för att Napoleon nu blev orättmätigt släkt med Habsburg, som de såg saken; bonapartisterna föredrog hans förra fru; och kyrkan misstyckte för att han inte hade fått påvens godkännande till skilsmässan, ansåg därför vigseln ogiltig.

Kejsarinna

Napoleon var mycket nöjd med Marie Louise, som hade uppfostrats till att vara tillgiven, underkasta sig och lyda och avstå från all inblandning i politik. Hon beskrivs som lugn och gladlynt till humöret och foglig och fridsam till sin läggning. Hon hade alltid varit förutbestämd att ingå ett arrangerat äktenskap av politiska skäl, och hade därför blivit uppfostrad till att "inte ha någon egen vilja", utan att lyda och underkasta sig först sin far och sedan sin make, och hon anpassade sig till detta ideal.Cuthell, Edith E: Vol 1: An imperial victim : Marie Louise, Archduchess of Austria, Empress of the French, Duchess of Parma, 1911

Metternich försökte förgäves få henne att påverka maken i politiska frågor. Napoleon respekterade hennes status, och betraktade henne som en idealisk och sveklös oskuld. Han kommenterade att han hade "gift sig med en livmoder", men också att han var lyckligare med Marie Louise än Josephine, trots att han hade älskat den senare mer, eftersom han aldrig kunnat respektera Josephine som han respekterade Marie Louise, som han betraktade som en anständig och respektabel hustru. Napoleon gjorde allt han kunde för att hon skulle trivas och uppfyllde alla hennes önskningar. Hennes syn på honom kom därför att förbättras, och äktenskapet beskrivs som lyckligt. I sina brev uttryckte hon sig ofta om honom med stor uppskattning. Hon skapade ingen nära relation till sin makes syskon. Napoleon ansåg att hans systrar var sedeslösa och ett olämpligt umgänge och att hans hustru i allmänhet inte skulle umgås med män, och hon träffade därför vanligen bara sina svågrar och svägerskor vid officiella tillfällen. Hennes makes svägerska och före detta styvdotter Hortense besökte henne dock ofta, och hon gjorde ansträngningar att bli sams med sin svärmor, som behandlade henne vänligt men reserverat. Den ur sin nya familj hon uppges ha tyckt bäst om var sin svågers hustru drottningen av Westfalen.

Marie Louise tyckte illa om Tuilerierna, där hon blev påmind om den avrättade drottning Marie-Antoinette, som var hennes fars faster. Hon gjorde ingen succé i sällskapslivet, där hennes reserverade personlighet jämfördes till hennes nackdel med hennes företrädare Joséphine de Beauharnais. Hon tillbringade sin mesta tid isolerad på sina privata rum, där hon fortsatte att ägna sig åt samma saker som hon hade sysselsatt sig med under sin uppväxt; hon sydde, broderade, läste och fortsatte med sina musiklektioner för Ferdinando Paer. Napoleon hade utnämnt en stor hovstab åt henne. Hon blev vän med sin premiere dame d'honneur Louise de Montebello och tillbringade ofta sina vardagar med att umgås i enrum med denna, medan dame d'atour Jeanne Charlotte du Luçay fick utföra de faktiska arbetsuppgifterna, och de övriga hovdamerna fick kvarbli i de yttre rummen, något som väckte avund. Hennes övriga hovdamer hade titeln dame d'annonce, medan hovdamerna med titeln dame du palais endast närvarade vid officiella tillfällen. På Napoleons order kom hovdamerna till henne så snart hon vaknade och stannade med henne hela dagen i hennes rum fram till att hon somnade, och under nätterna sov en hovdam utanför hennes sovrumsdörr, vilket innebar att hon aldrig hade fysisk möjlighet att träffa någon utan hans vetskap och godkännande. An Imperial Victim: Marie Louise, Archduchess of Austria, Empress of the French, Duchess of Parma, Volym 1. Edith E. Cuthell. Brentano's, 1912. s. 123 Napoleon förklarade att hon likt Caesars hustru måste stå över varje misstanke och att ingen man skulle kunna säga att han hade varit ensam med kejsarinnan, och därför förbjöd han henne att träffa män utan hans tillstånd, och nekade tillstånd till nästan alla manliga besökare.

Marie Louise uppträdde vid offentliga sammanhang vid makens sida, och utförde en del noggrant planerade välgörenhetsuppgifter. När hon år 1811 blev gravid lät Napoleon grunda en välgörenhetsförening, Société maternelle, till förmån för fattiga mödrar och utnämna henne till dess ordförande och hennes hovdamer till medlemmar. Hon var reserverad och skygg och tystlåten offentligt, vilket sågs som högfärd, men hon betraktades som dygdig och respektabel. Hon ansågs däremot inte vara särskilt intelligent, och det påpekades till exempel av Laure Junot hur Marie Louise var både ovetande och ointresserad av alla politiska händelser och aldrig företog sig särskilt mycket alls utom ett händelselöst vardagsliv med Madam de Montebello. Den 20 mars 1811 föddes den efterlängtade arvingen, Napoleon II. Marie Louise fick inte ha något som helst ansvar för sonens uppfostran, som överläts på guvernanten Louise Charlotte Françoise de Montesquiou. Hon träffade honom regelbundet och berömde honom ofta då hon beskrev honom för andra i sina brev, men hennes möten med honom var oftast mycket korta.

I maj 1812 närvarade hon på mötet mellan Napoleon och hennes far och styvmor i Dresden inför Napoleons fälttåg mot Ryssland. Vid detta tillfälle mötte hon Adam Albert von Neipperg för första gången. När Napoleon fortsatte mot Ryssland tillbringade hon en tid med sin familj i Prag innan hon återvände till Frankrike i juli. Hon utsågs till Frankrikes ställföreträdande regent under sin sons minderårighet ifall maken skulle dö i strid, och hans officiella representant under hans frånvaro. Hon utsågs dock inte formellt till regent, då Napoleon inte önskade ha någon regent alls utan regera på plats från slagfältet. Hon gjorde offentliga framträdanden, mottog ambassadörer och sändebud i tronsalen i Tuilerierna och höll de audienser Napoleon annars brukade hålla, men själva politiken sköttes av andra och hon tillbringade sin mesta tid på Saint-Cloud, där hon umgicks med de personer Napoleon hade valt ut för att hålla henne sällskap unde rhans frånvaro.An Imperial Victim: Marie Louise, Archduchess of Austria, Empress of the French, Duchess of Parma, Volym 1. Edith E. Cuthell. Brentano's, 1912. s. 196