Anna av Kleve (; ), född 28 juni eller 22 september 1515 i Düsseldorf, Hertigdömet Berg, död 16 juli 1557 i Chelsea Manor, England, var drottning av England under 1540 som Henrik VIII:s fjärde fru. Hon var dotter till hertig Johan III av Kleve, som härskade över ett hertigdöme vid Rhens nedre lopp, i nuvarande Tyskland, och Maria av Jülich-Berg. Tolv år gammal trolovades hon med den blivande Frans I av Lothringen, men trolovningen upphävdes 1535. Sedan Jane Seymour hade dött 1537, sökte Henrik VIII en ny hustru. Thomas Cromwell, kungens rådgivare, föreslog Anna för att kunna sluta ett förbund med Annas bror Vilhelm V av Kleve och därigenom skapa ett nätverk mot påven, Paulus III.
År 1539 sändes Hans Holbein den yngre för att avporträttera Anna för Henriks räkning, och det ledde till att Henrik friade. Äktenskapsfördraget undertecknades den 4 oktober samma år. Resan till England blev lång och mödosam, och försenad eftersom Annas far dött kort före, och detta föranlett att varken hennes mor eller bror kunde följa henne. När Henrik, vars tålamod på grund av förseningen brustit, slutligen fick träffa Anna var han inte alls nöjd med hennes utseende och uttryckte att det inte stämde med hans förväntningar.
Den 6 januari vigdes de ändå i Greenwich, men äktenskapet fullbordades aldrig. Hon förblev oskuld, trots att de ofta delade säng. Den besvikna konungen fick dock upp ögonen för en annan person: Katarina Howard. Hon tilldelades mark i april och fick ytterligare gåvor i maj. Omkring pingst framkom misstankar om att Katarina var gravid, vilket innebar att kungen fick bråttom att avsluta äktenskapet med Anna.
Cromwell arresterades den 10 juni. Den 24 juni transporterades Anna till Richmond Palace, förmodligen i tron att hon skulle få en semester, men den 25 juni anlände en delegation som förklarade att äktenskapet var ogiltigt. Den 6 juli hade äktenskapet upplösts, och den 9 juli antog parlamentet ett beslut som sade att äktenskapet mellan Henrik och Anna var ogiltigt. När Anna själv underrättat Vilhelm V om detta, betraktades äktenskapet som formellt upplöst, och Anna tilldelades ett antal egendomar på vilka hon bodde resten av sitt liv, tills hon dog den 16 juli 1557.
Tidig levnad Anna föddes i närheten av Düsseldorf år 1515. Hon var andra dotter till Johan III av Kleve som dog 1538, och Maria av Jülich-Berg (1491–1543). De religiösa preferenserna i Annas familj visar samtidens splittring i fråga om religionen: Annas far var en moderat reformivrare som influerats av Erasmus av Rotterdam. Annas bror Vilhelm, som senare blev hertig av Kleve, var lutheran, medan Annas mor, hertiginnan Maria, ansågs vara en hängiven katolik. Hennes härstamning skulle ha betydelse då hon senare var påtänkt som Englands drottning. Hon var på sin fars sida släkt med Eleonora av Kastilien, gift med Edvard I, och på sin mors sida släkt med Edvard III:s drottning Filippa av Hainaut.
När Anna var tolv år, 1527, förlovades hon med Frans, den tioårige tronföljaren till hertigdömet Lothringen. Då kontrahenterna var mycket unga betraktades förlovningen som inofficiell, som de futura och inte de praesenti, och den upphävdes år 1535. Det faktum att hertigen av Kleve var i konflikt med kejsar Karl V innebar att man i England betraktade honom som en lämplig allierad efter freden i Nice. Förslaget att kungen efter Jane Seymours oväntade död 1537 skulle gifta sig med Anna för att ingå detta lämpliga politiska förbund påskyndades av kungens rådgivare Thomas Cromwell, när Henrik VIII 1538 på allvar började söka efter en ny hustru. 1539 hade en återförening mellan Karl V och Frans I, såväl som en förnyelse av Paulus III:s suspenderade avrättningsbulla mot Henrik, isolerat England. För att skapa ett nätverk mot påven bestämde han sig för att alliera sig med Vilhelm av Kleve.
Henrik VIII:s frieri
miniatyr|Ett samtida porträtt av Anna av Kleve förmodligen gjort av Barthel Bruyn i Köln. Av en röntgenundersökning har det framgått att det döljer sig en längre näsa under färgen.
Henrik VIII lät sig alltså övertalas av Thomas Cromwell att äktenskapet denna gång borde bygga på politiska skäl, för att få en allierad utomlands, samt för att kunna få ytterligare en arvinge. Ytterligare en anledning till att Henrik valde en utländsk gemål kan ha varit att han under de skilsmässokriser han genomgått efter tidigare äktenskap inte hade haft tid att söka sig utomlands. Efter Jane Seymours död var han för första gången sedan 1509 ensamstående på grund av naturliga orsaker, vilket kan ha gett honom anledning till att söka sig utanför sitt rike. Hovet var mycket angeläget om att Henrik VIII skulle få en ny drottning. Efter Janes död hade många av de 200 hovanställda fått gå från sina arbeten, och hovdamen Anne Basset uttryckte att "jag hoppas vid Gud att vi får en härskarinna inom kort".
En av de tilltänkta var Kristina av Oldenburg, änka efter hertigen av Milano och yngsta dotter till Kristian II, men hon tackade nej. Sökandet gick vidare, och bland de andra tänkbara kandidaterna fanns den franska kungens dotter Marguerite, systrarna Marie, Louise och Renée av Guise och deras kusiner Marie av Vendôme och Anne av Lorraine. Dessa föll igenom av olika anledningar. Marguerite blev trolovad med en annan, Louise och Marie av Guise gifte sig på annat håll, Renée blev nunna och Marie av Vendôme avled. Slutligen föll, i början av 1539, valet på Anna av Kleve. Henriks tidigare hustrur hade alla varit bildade (även om Jane Seymour i detta hänseende var underlägsen de två andra) med en förfinad förmåga att konversera, musicera och underhålla på det sätt som ansågs tilltalande vid ett renässanshov.
Anna kunde däremot varken läsa eller skriva på något annat språk än det hon talade, en plattysk dialekt som de själva kallade dietsch, och engelsmännen kallade dutch. Hon hade fått en ytlig utbildning med fokus på hushållssysslor, och saknade fullständigt de sociala och sofistikerade talanger som de tidigare drottningarna besuttit. Anna talade när äktenskapet ingicks inte heller engelska, vilket ytterligare försvårade för henne att göra ett gott intryck på Henrik. Trots Annas låga utbildningsgrad och brist på underhållande sällskapstalanger var det ingen vid Kleves hov som såg några problem, bortsett från att hennes mor Maria i några delar av korrespondensen uttryckte visst motstånd mot äktenskapet, och att det var med "motvilja som hon såg henne avresa". Från Henriks sida var det glädjande att Karl V irriterades över det planerade giftermålet.
Förhandlingarna fortgick, och Cromwell fick veta att "hon överglänser hertiginnan så som den gyllene solen överglänser den silverne månen" samt att "alla prisar de goda dygderna och ärbarheten, och blygsamheten som tydligt framgår av det allvarsamma i hennes ansikte". Henrik skickade 1539 iväg sin hovmålare, Hans Holbein d.y., på sin tredje resa för det fjärde äktenskapet, till Kleve. Han målade två porträtt av den 24-åriga prinsessan, och även av hennes syster Amalia som också hon var påtänkt som en möjlig kandidat. Henrik godkände porträttet av Anna och friade till henne. Giftermålet var en offensiv mot kejsaren, genom alliansen med Kleve. Den 4 oktober undertecknades äktenskapsfördraget.
Färd till England
Annas färd till England diskuterades häftigt, med en otålig kung väntande i England. Eftersom hennes far hade dött kort före kunde varken hennes mor eller bror följa med på grund av hovsorgen, och hon tvingades därför resa ensam med sin svit. Färden gick från Düsseldorf via Kleve och Antwerpen, där 50 engelska köpmän mottog henne i "sammetsrockar och guldkedjor", trots det faktum att människorna i hennes svit fortfarande var sorgklädda. Hon färdades därefter till Gravelines för att nå engelsk mark den 11 december i Calais, där hon formellt mottogs av Arthur Plantagenet, 1:e viscount av Lisle. Hon träffade även Gregory Cromwell, Edward Seymour, 1:e earl av Hertford och Thomas Seymour samt Thomas Culpeper, som alla stod nära Henrik VIII.
Under tiden i Calais lärde hon sig att spela olika kortspel, framför allt piquet. Earlen av Southampton rapporterade att "hon spelade lika behagfullt och med så gott humör och sätt som jag någonsin sett hos någon adelsdam", vilket sågs som ett gott tecken. Vidare rapporterade han att hennes manér var såsom "en prinsessas". Färden från Calais blev dock försenad, och de avreste inte förrän 27 december till Deal i Kent, och Henrik, som hade väntat i Greenwich hela julen, började tappa tålamodet. Hon anlände till slut i Deal vid 5 på eftermiddagen den 27 december, eskorterad av 50 skepp. Hon fördes därifrån till Dover Castle, och vidare till Barham Downs, strax norr om Barham, Canterbury. Hon träffade där ärkebiskopen, som förde henne till Saint Augustine's Abbey, ett kloster som gjorts om till kungligt palats efter klosterupplösningen. Nästa anhalt blev Rochester där hon fördes till slottet.
Första mötet med Henrik
Henriks tålamod hade vid det här laget brustit, och han for iväg mot Rochester för att träffa sin trolovade, och anlände på nyårsdagen. Anthony Browne skickades för att tala om för Anna att en gäst hade kommit för att överlämna en nyårsgåva. Tanken var att Henrik skulle möta henne förklädd, innan hon visste vem han var, för att sedan avslöja att han var kungen och hennes trolovade. Eustace Chapuys har beskrivit den scen som följde. Anna och hennes hushåll stod och såg på tjurfäktningen på borggården genom fönstren i hennes våning. Kungen kom sedan in i förklädnad och omfamnade och kysste henne och överlämnade sin nyårsgåva. Anna, som inte visste vem han var, sade inte många ord till honom utan vände sig ifrån honom för att fortsätta se på underhållningen genom fönstret. Då kungen märkte att hon ignorerade honom lämnade han rummet. Han tog sedan av sig sin förklädnad. När han återvände till rummet hälsades han av alla personer i rummet som en kung (hovfolket visste när det var meningen att de skulle känna igen kungen), och avslöjade sin identitet för Anna, något som gjorde henne "förbluffad". De ska sedan ha talat stillsamt en stund, innan Henrik avslutade mötet. Även Charles Wriothesley vittnade om Annas bristande intresse för Henrik.
Kungen uppgav senare att han så fort han såg henne greps av avsmak, och direkt efter mötet försökte han få giftermålet inställt. Lord Russell sa att "han aldrig hade sett Hans Höghet så förunderligt häpen och förbluffad som den gången". Henrik var inte heller behagad av Annas utseende när han såg henne i verkligheten. Anna å sin sida var uppenbart förvirrad. Hon talade inte ett ord engelska vid tillfället, men märkte av känslorna hos dem hon mötte. Henrik skall ha sagt till Cromwell när han lämnade Annas rum att "jag tycker inte om henne". Samtida har beskrivit henne som tämligen attraktiv snarare än ful,"de corps haute et gresle, de beaulté moyenne et de contenance fort asseurée et résolue." och historien om att Henrik skulle ha kallat henne en "flandrisk märr" har numera avvisats som apokryfisk. Henrik beklagade sig och sade att hon "...är inte alls så vacker som det har sagts". ("She is nothing so fair as she hath been reported.")
Det finns få skildringar av hur hon verkligen såg ut. Det porträtt som målades av henne inför det engelska giftermålet framställer henne inte som ful, och det målades av Holbein, som var anställd av Henrik VIII för att måla en sanningsenlig framställning av hans potentiella bruds utseende, och inte för att måla ett smickrande porträtt. Den franska ambassadören Charles de Marillac, som kan betraktas som en neutral källa eftersom Frankrike varken var för eller emot giftermålet, skrev att hon såg ut att vara omkring 30 (hon var 24), att hon var lång och mager, att hon hade ett "medelgott utseende med ett bestämt och resolut ansiktsuttryck", samt att det fanns "en karaktärsfasthet i hennes utseende som motvägde hennes brist på skönhet", något som stämmer med utsagan att "det allvarsamma i hennes ansikte" passade ihop med hennes blygsamhet.