miniatyr|Eliel Saarinens Munksnäs-Haga-plan miniatyr|En förenklad skiss av Eliel Saarinens Munksnäs-Haga-plan jämfört med Helsingfors vägnätverk år 2008 (med rött) Munksnäs-Haga () var en stadsplan för västra Helsingfors skapad av Eliel Saarinen under början av 1910-talet. Planen publicerades i en bok år 1915 vars hela titel lyder Munksnäs-Haga och Stor-Helsingfors. Stadsplansstudier och förslag av Eliel Saarinen. Planen gjordes i samarbete med Helsingfors stadsplanearkitekt Bertel Jung, speciellt gällande kommunikationerna mot staden, och de båda arkitekterna kom senare att göra planen Pro Helsingfors tillsammans.

Aktiebolaget M.G. Stenius bad Saarinen göra upp en stadsplan för de områden företaget ägde i Munksnäs och Haga väster om Helsingfors. Den första versionen presenterades år 1911 och dominerades av monumentalism. Den kritik som Saarinen fick för sitt förslag till stadsplan för Canberra samma år gjorde att han minskade de formalistiska elementen i sitt följande förslag. I sitt slutgiltiga förslag presenterade Saarinen avenyer i Haussmannstil, intima bostadsområden inspirerade av Raymond Unwin och stora bostadsblock inspirerade av Otto Wagner.Norri et al. (2000), s. 45

Planen presenterades för allmänheten på hösten 1915 genom en utställning med en skalenlig modell på 4×2½ meter och illustrationer, samt en bok som trycktes på svenska och finska i 3 000 exemplar vardera. Den stora upplagan var tänkt att göra reklam för det nya området. Dessutom rönte planerna ett stort intresse i bland annat pressen. Kritiken var mestadels positiv. Bertel Jung tyckte att planen kunde innehålla ett större antal parker, men var i övrigt mycket entusiastisk. Enligt vad Saarinens närstående berättade var han mycket ivrig över projektet och arbetade nästan dag och natt på det i sin ateljé i Hvitträsk. Paret Saarinen jobbade tillsammans och modellen gjordes av hans fru Loja Saarinen.Nyström (1945)

Munksnäs-Haga stadsplan förverkligades i liten skala. Gatunätet i Munksnäs härstammar från planen, men själva stadsdelen är byggd på 1930-talet då funktionalismens ideal inte längre motsvarade Saarinens idéer. Några få byggnader av Saarinen byggdes i Munksnäs. Planen användes dock av finländska arkitekter som en lärobok över stadsplanering.

Bakgrundsutredningar miniatyr|vänster|stående|Västercirkeln planerades där nuvarande Haga rondell finns. Kustbanan syns i bakgrunden. Fotografi av modellen. miniatyr|"Centralbärget" ungefär vid nuvarande Munkshöjden. Fotografi av modellen. Munksnäs-Haga-planen börjar med en introduktion om arkitekturens utveckling från forntid till nutid (det vill säga 1900-talets början). Genomgången tar sin början i det forna Egypten och går vidare via antikens arkitektur till renässans, barock och rokoko. Samtidigt jämförs äldre stadsplaner med stadsplaner över finska städer, till exempel Jakobstads rutplan med antiken, Borgås slingrande gator med medeltida tyska städer och Fredrikshamns stjärnmönster med barocken. Historiedelen fokuserar mycket på trädgårdsstadsidealet från sekelskiftet 1800/1900 och på Georges-Eugène Haussmanns ombyggnad av Paris i mitten av 1800-talet. Dessa ideal syns tydligt i själva planens utförande. Vidare följer en historisk översikt över hur Helsingfors utvecklats och vilka stadsplaner som uppgjorts. Historieavsnittet skrevs av arkitekten Gustaf Strengell.Saarinen (1915), s. 1–32

Ett mycket omfattande statistikmaterial presenteras som motivering varför Munksnäs-Haga-planen är befogad. Europas befolkning hade ökat från 130 miljoner år 1700 till 400 miljoner år 1900 och enligt den presenterade statistiken skulle befolkningstillväxten fortsätta in på 1900-talet, men tecken på avmattning kunde redan skönjas i Frankrike. Finlands födelseöverskott 1903–1913 var Västeuropas högsta, 14,9 promille och Saarinen argumenterade att Finlands befolkning skulle komma att fortsätta växa med samma takt. Vidare presenterar han statistik om hur antalet storstäder ökat kraftigt i Europa och att denna utveckling också berör Finland. Storstäder i Europa med över 100 000 invånare hade ökat från 22 stycken år 1800 till 158 år 1900 och var tredje europé var stadsbo år 1900 – en tjugofaldig ökning på 100 år. År 1910 bodde endast 15 procent av Finlands befolkning i städer jämfört med Englands 66 procent och Sveriges 25 procent. Saarinen förutspådde att Helsingfors skulle komma att växa raskt och utvecklas under ”de närmast kommande decennierna”.Saarinen (1915), s. 33–48

Saarinen kritiserade Helsingfors dåvarande stadsplanering och beskyllde staden för att inte lösa tomtbristen och försöka få ner de skyhöga tomtpriserna. De höga priserna orsakade ett tätt och osunt byggande på de existerande tomterna och han klagade mycket på det nya området Helsingnäs (nuvarande Eira) som var menat för enfamiljshus, men som bebyggts med, som han kallade det, ”maskerade [hyres]kaserner”.Saarinen (1915), s. 47

I Munksnäs-Haga-planen presenteras en beräkning hur Helsingfors befolkning skulle komma att öka de närmaste 30 åren, 1915–1945. Saarinen presenterar tre antaganden om befolkningsutvecklingen, som för Helsingfors del antingen skulle innebära en årlig tillväxt på mellan 42 och 35 promille 1915–1945 i antagande I eller mellan 42 och 16 promille i antagande III. Enligt Saarinen och Bertel Jung fanns det ännu plats för cirka 38 000 personer i Helsingfors existerande stadsdelar, innan man inte längre kunde bygga mera. Saarinen räknade att nya bostadsområden kunde byggas i Vik, Hertonäs, Brändö, Drumsö och Munksnäs-Haga både på stadens och privat mark. På tre kartor presenteras tre alternativa scenarier hur Helsingfors befolkning kunde placeras fram till 1945. Antagande ett innehåller den snabbaste ökningen från 167 000 invånare år 1915 till 550 000 år 1945. Antagande två förutspådde en ökning till 449 000 invånare på främst stadens mark. Antagande tre spådde en befolkningsökning till 373 000 invånare år 1945 på främst privat mark. Saarinen och Jung presenterar siffrorna stadsdelsvis per årtionde.Saarinen (1915), s. 49–58 Med facit i hand kan man konstatera att det år 1945 bodde knappt under 300 000 invånare på de områden Saarinen syftade på.

Saarinen undersökte också Helsingfors sociala struktur och delade in invånarna i de välsituerade, medelklassen och arbetarklassen. Enligt honom borde arbetarklassen söka sig mot nordost där också industrierna fanns, medan de borgerliga borde söka sig mot nordväst, med medelklassen mera mot norr och de välsituerade mot söder vid stränderna i Munksnäs och Mejlans. Arbetarklassen utgjorde 55–60 procent av stadens befolkning, medelklassen 27–30 procent och de välsituerade 12–15 procent. Både Stockholm och Köpenhamn, samt tyska städer hade en liknande fördelning. Saarinen hade räknat ut i vilka stadsdelar och i vilken proportion de olika befolkningsgrupperna skulle placera sig 1915–1945 enligt de tre scenarierna. Till exempel år 1925 skulle 25 procent välsituerade, 40 procent medelklass och 35 procent arbetare flytta till Munksnäs, medan Böle skulle få 2 procent välsituerade, 18 procent medelklass och 80 procent arbetare enligt antagande I.Saarinen (1915), s. 59–62

Stor-Helsingfors miniatyr|stående|Centralallén motsvaras av dagens Hoplaksvägen. I förgrunden Munksnäsplatsen. Fotografi av modellen. Tillsammans med Bertel Jung hade Eliel Saarinen utarbetat en översiktsplan över hela Helsingforsregionen. Den omfattade hela Helsingforsudden från Munksnäs i väster till Gammelstadsviken i öster och Åggelby i norr.

Trafik Helsingfors utveckling mot en storstad hade börjat på 1880-talet. På grund av Helsingfors läge på en udde var de enda möjliga utvidgningsriktningarna mot nordväst och nordost, då största delen av udden var bebyggd år 1915. Saarinen ansåg att Helsingfors dåvarande gatunät inte var optimalt. Ändamålsenliga trafikleder från centrum till bland annat de södra stadsdelarna, samt Gräsviken och Kronohagen saknades. Den nya Kajsaniemigatan och Västra Chauséen (nuvarande Mannerheimvägen) fick beröm, men Saarinen förutspådde att Västra Chauséen borde breddas för att klara av den ökande trafiken, vilket aldrig gjordes och Mannerheimvägen lider av stockningar än i dag. Östra Chauséen (nuvarande Tavastvägen) var alltför krokig och backig.Saarinen (1915), s. 66

Saarinen ansåg att trafiksystemet (vägar och spårvägar) i staden borde utvecklas mot nordväst och nordost. Broar till Drumsö och Brändö var inte att föredra, då de skulle hindra fartygstrafiken norr om dessa broar. Klaffbroar ansåg han vara opraktiska och föredrog färjetrafik. Höga broar skulle inte vara värda de höga kostnaderna. Till exempel Degerö ansåg Saarinen att var helt olämplig för boende året runt.Saarinen (1915), s. 66–67

För ”automobil- och körtrafiken” i Stor-Helsingfors skulle Västra Chausséen med förgreningar utgöra huvudleden mellan city och Munksnäs. Östra Chausséen skulle vara den östra motsvarigheten. Dessutom behövdes en ”automobilutfallsväg” norr om Böle,Saarinen (1915), s. 67–68 en sträcka som idag ungefär motsvarar Skogsbackavägen som byggdes först 60 år efter Saarinens planer och som byggdes om till stadsmotorväg åren 2006–2009.

Helsingfors spårvägstrafik inleddes med hästdragna vagnar år 1890. Driften elektrifierades år 1900 och dubbelspår byggdes 1908–1909. Trafiken ökade från 3,1 miljoner passagerare 1902 till 11,6 miljoner år 1914. Saarinen jämförde med övriga nordiska städer, där Stockholm hade flest passagerare, 200 resor per år per invånare, jämfört med Helsingfors på sista plats med 73 resor. I Stor-Helsingforsplanerna presenterade Saarinen följande nya spårvägar: nya banor med flera förgreningar mot Munksnäs-Haga, nya banor mot Vik, Kottby och Åggelby, en ny förlängning av Brändöbanan mot Hertonäs och en linje till Drumsö med eventuell förlängning mot Björnviken.Saarinen (1915), s. 68–70

Förutom de existerande järnvägarna för persontrafik, Stambanan och Kustbanan Åbo-Helsingfors, skulle godsbanor byggas till en ny hamn vid Munksnäs och möjligen till nya industrianläggningar på Drumsö och längs med Gammelstadsviken. Saarinen och Jung föreslog också en möjlighet att bygga förstadsbanor, antingen under eller ovanför gatorna. Banorna skulle börja vid Skillnaden och gå till Sockenbacka station, respektive Åggelby station med en förgrening mot Vik. Åggelbybanan skulle förgrena sig från Sockenbackabanan vid nuvarande operan.Saarinen (1915), s. 70–72

Bosättning Helsingfors hade ännu under slutet av 1800-talet sett ut som de flesta städer i Finland med en till två våningar höga trähus med trädgårdar. En ny bostadsform, hyreskasernen, hade sedan undanträngt den gamla bebyggelsen under 1800-talets slut och 1900-talets början. Under 1900-talet var också egnahemsrörelsen en företeelse i bland annat England under devisen ”en familj, ett hus”. En debatt om vilket bostadssystem som var bättre hade pågått under Saarinens tid och själv ansåg han att båda formerna kunde blandas – ”båda äro nyttiga och behövliga”. Hyreskasernerna var det billigare bostadssättet och erbjöd en större flexibilitet jämfört med dem som var bundna till sitt eget hus.Saarinen (1915), s. 72–73

Stadens centrum förutspåddes växa med hyreskaserner och omfatta även Tölö. En arbetarstadsdel höll på att uppstå kring Hagnäs torg. Enligt Saarinen skulle det vara ett stort misstag att planera endast en villastad i Munksnäs-Haga, utan han ville ha ett sekundärt centrum. Först skulle villabebyggelse byggas vid Munksnäs strand och Hoplax station, men denna bebyggelse skulle kompletteras med höga hus mellan de båda villastäderna. Industrier planerades vid Gammelstadsviken, västra Munksnäs och kring Sockenbacka station.Saarinen (1915), s. 73–74

Bertel Jung hade kastat fram ett förslag om skapandet en parkring år 1911 enligt modell i flera storstäder såsom Chicago, Boston och Wien och denna togs upp i planen för Stor-Helsingfors och Munksnäs-Haga.Saarinen (1915), s. 74 Helsingfors centralpark är ett resultat av Jungs förslag.

Munksnäs-Haga