Visby

Visby är en tätort som är centralort i Region Gotland samt residensstad i Gotlands län. Visby är även stiftsstad i Visby stift. Visby har 26 000 invånare (7 feb 2024). Den medeltida hansestaden Visby är en av de bäst bevarade medeltida städerna i Skandinavien och är sedan 1995 med på Unescos världsarvslista.

Visby kallas ”rosornas och ruinernas stad”.

Etymologi Namnet kommer av vi: "(hednisk) offerplats", och by: "stad" (den ursprungliga betydelsen av det sistnämnda ordet har gått förlorad i svenskan men finns kvar på danska, norska och gutniska). I Gutasagan (omkring 1230) benämns orten endast Wi och ordet betyder alltså 'helig plats, kultplats'.

Historia De äldsta fynden på platsen för dagens Visby är vad som tolkats som "strandbodar", med C14-metoden daterade till 700–900-talen e.Kr. Längs vikingatidens gotländska kust fanns en rad hamnar med gravfält och viss bebyggelse. I Visbys omgivning fanns en vid Kopparsvik ("köpvik") en kilometer söder om Visby, en annan vid Gustavsvik två kilometer norr om Visby. En sådan fanns troligen även vid Visby. Vid Donners plats har man påträffat rester efter ett vikingatida gravfält. Vid mitten av 1000-talet upphörde gravfältet att användas, ungefär samtidigt kan man skönja de första spåren av permanent bebyggelse i Visby.

Enligt Gutasagan skall Gotlands första kyrka, Allhelgonakyrkan, ha uppförts här på den plats där senare S:t Pers kyrka byggdes. Allhelgonakyrkans byggande kan troligen kopplas till att man velat skapa en plats på ön där man kunnat garantera fred för utländska köpmän, på samma sätt som gotlänningar fick beskydd på utländska orter. Till en början var Visby bara en av många sådana platser, men Visby blev snart den dominerande platsen. Ett uttryck för Visbys växande betydelse är de gotländska penningarna, som börjar präglas i staden omkring 1140. Någon gång mellan 1158 och 1161 uppfördes den äldsta kända byggnaden i Visby, Kruttornet, vid den gamla hamnen. Årtalet har kunnat dateras efter så kallade årsringsdateringar av en träbjälke i tornets tredje våning.

Visbys framväxt hänger starkt samman med handelsavtal med svenska, danska, och ryska härskare under 1100-talet. 1161 fick de gotländska köpmännen genom ett fördrag med Henrik Lejonet av Sachsen sina omfattande fri- och handelsrättigheter i hela det sachsiska området bekräftade. I dokumentet, det så kallade Artlenburgfördraget uttrycks en förhoppning att gutarna flitigare skulle besöka Lübeck nu när freden var återställd. Dokumentet antyder att någon form av konflikt uppstått mellan gutar och tyskar, och det ligger nära till hands att anta att de ökade tyska intressena i Novgorodmarknaden sågs som ett allvarligt hot mot gotlänningarnas intressen. Enligt arkeologiska resultat verkar det så kallade Rolandstorget, det ekonomiska handelscentret i staden, ha lagts ut kort före cirka 1200.

Först 1203 omtalas Visby för första gången i bevarat skriftligt källmaterial. Det är Henrik av Lettland som i sin krönika nämner "Wysby" i samband med att pilgrimer på resa till Livland kom dit. Namnet måste emellertid ha betydligt längre relevans bakåt, vilket inte minst syns av att "Wysby" i samma källa nämns som en "civitas", det vill säga en stor stad. Det bekräftas också av att Visbyrådet, med ett tyskt och ett gutniskt råd kan beläggas omkring år 1231. Det visar också att Visby var enastående jämfört med andra nordiska städer, där rådsorganisationen införs betydligt senare.

Hansatiden miniatyr|vänster|Skråväsensigill över tyska köpmän i Visby.

Redan på 1200-talet var Visby ett viktigt säte för den framväxande Hansan. Stadens befolkning var då till viss del tysk, men det tyska befolkningselementets makt har kraftigt överdrivits i historieskrivningen. Senare tids forskning visar att gotlänningarna i staden, medeltiden igenom, var det tongivande befolkningsskiktet och under hela 1200-talet var det företrädare för dessa som hade avgörandet i sin hand när det till exempel gällde den viktiga Rysslandshandeln. Däremot kan tydligt skönjas hur gotlänningarna i Visby "kulturinfluerades" söderifrån och förtyskades såväl till språk som till namn. Det var också de gutniska Visbyköpmännen som kraftigt dominerade handeln på Västerhavet under detta århundrade, och ännu i slutet av 1300-talet var Visbygotlänningar hälften av de Visbyköpmän som bedrev handel i Nederländerna och Flandern. De bägge nationaliteterna ledde också till kyrkliga förhållanden som är unika i den kristna världen. I de tre församlingarna under klinten fanns nämligen två församlingskyrkor i vardera, en för gotlänningar och en för tyskar (S:t Clemens, S:t Lars och S:t Hans för gotlänningar, S:t Olof, Drotten och S:t Per för tyskar, i klintförsamlingen däremot byggdes bara S:t Mikael), vilket också visar sig i den församlingskyrka som 1225 inrättades i den före detta tyska faktorikyrkan, "Vår kära frus kyrka" (nuvarande Domkyrkan). Vid denna fanns två kyrkoherdar och två församlingar, en tysk (som var den största) och en gutnisk.

Ny forskning visar också, att inbördeskriget mellan stad och land 1288, inte handlade om motsättningar i handeln. Farmannahandeln (böndernas handel) hade nämligen, visar källorna, i stort sett upphört redan före 1200-talet. När därför ringmuren uppfördes, senast omkring 1270, skedde det av skyddshänsyn och med "landets" (böndernas) godkännande. Inbördeskriget i sig berodde snarast på att Visbyborna av realpolitiska skäl år 1285 måste anpassa sig till kung Magnus Ladulås krav på en skattehöjning, mot "landets" vilja, vilket föranledde bönderna att stationera en kontrollman i staden, vilken omtalas 1286. Då borgarna inte ansåg sig kunna acceptera detta införde de 1287, efter att de 1285 börjat bygga porttorn i den befintliga muren, tullar mot böndernas handel i staden – och eftersom all gotländsk fjärrhandel vid denna tid utgick från Visbys hamn, till exempel nämns flera gånger "Gotlands hamn" som om det bara existerade en enda hamn på ön, blev det ett hårt slag mot bönderna. Det fick "landet" att gå till attack. Kriget avslutades med att Magnus Ladulås gick in och i Nyköping tog stadens parti, så att denna för framtiden blev självständig gentemot "landet". Visserligen fick staden böta 2 000 mark för att man utan kungens tillstånd fört krig och dessutom låtit uppföra en mur runt staden. Men detta måste snarast ses som en självklar avgift för att kungen ställde sig på stadens sida och även formellt godkände uppförandet av muren. Detta är också det äldsta omnämnandet av Visby ringmur.

miniatyr|S:t Mariakyrkans kor invigdes 1225.

Det nya läget i sin tur fick till följd att bönderna som hämnd tycks ha stängt den stora gutniska handelsgården i Novgorod, "Gutagård" (eller "Gotenhof", som den nämns på tyska), vilket fick till följd att Visbys auktoritet som den ledande staden i handelsgemenskapen ifrågasattes, och 1294 attackerades Visbys ledande ställning av Lübeck, som successivt kunde rycka till sig ledarpositionen. Den 27 juli 1225 invigdes S:t Mariakyrkans kor. Biskop Bengt av Linköping utfärdade då ett privilegiebrev för "burgenses" i staden. Tyska gästande köpmän, som byggt kyrkan, överlämnade nu kyrkan till de i Visby boende tyskarna som vid kyrkan inrättade två församlingar, en tysk och en gutnisk. Efter denna tidpunkt är det alltså inte längre relevant att kalla kyrkan för "tyskarnas" kyrka. De tyska handelsskepp som ankom till staden skulle dock fortfarande ha skyldighet att erlägga "elemosina" till kyrkans byggnadsfond. Vid denna tid omtalas också en av stadens skolor, vid S:t Jacobs kapell. Som handelsstad hade Visby också stor betydelse för de baltiska länderna. 1229 får det så kallade "Köpmanssällskapet" i Visby ta ställning till det så kallade Smolenskfördraget som slutits mellan staden Riga och fursten i Smolensk. Man ville att fördraget även skulle innefatta den gotländska kusten. Resultatet blev en Visbyvariant av samma fördrag, accepterat av Visbys tyska och gutniska invånare och en rad tyska städer.

miniatyr|vänster|Det medeltida Visby.

Runt 1228 bildade tiggarmunkar ur Dominikanorden det dåtida Sveriges första dominikanerkloster i Visby. Den äldsta stenhusbebyggelsen med sina karakteristiska trappgavelhus uppfördes utmed Strandgatan. 1263 stod enligt dendrodatering det så kallade "Liljehornska huset" på Strandgatan färdigbyggt. Byggnaden är med sina sju våningar det högsta medeltidshuset i det nuvarande Visby och kan möjligen vara identiskt med det "mycket stora" hus som den till Lübeck utflyttade Visbyrådmannen Henrik Gildehusen 1393 överlät till sina i Visby kvarstannade barn. En annan fortfarande existerande medeltida byggnad vid gatan är det Gamla apoteket. Husets bottenvåning är närmast oförändrad sedan medeltiden. Två bjälkar i taket har dendrodaterats till 1287–1291. Såväl Liljehornska huset som Gamla apoteket tillhör den "andra generationens" medeltida stenhus, byggda över såväl ursprunglig träbebyggelse som den första stenbebyggelse som började uppföras i slutet av 1100-talet. 1280 slöts ett fördrag på tio år mellan det tyska borgerskapet i Visby och dess "speciella vänner", det vill säga borgarna och köpmännen i Lübeck. Fem år senare mötte på Kalmar slott Magnus Ladulås representanter för kung Erik Magnusson av Norge och tjugotre hansastäder. Då bekräftades att Gotland ska tillhöra Sverige.

miniatyr|Brandskattningen av Visby 1361.

1361 attackerades Gotland av den danske kungen Valdemar Atterdag. Enligt en legend skall denna erövring ha följts av brandskattningen av Visby, men historiska fakta är osäkra. Det sannolika scenariot är, att Visbyborna frångått en överenskommelse med bönderna om gemensamt försvar mot inkräktaren. Legenden förtäljer ursprungligen att "Nils Guldsmed" (en köpman Claus Goltsmit kan beläggas i staden något senare) dragit till kungen och tubbat honom att skona staden för att istället plundra bönderna. Vid den avgörande drabbningen på Korsbetningen, öster om muren, mellan danskar och gutniska bönder, förblev staden passiv och åsåg hur bönderna, som förmodligen förlitat sig på hjälp och stöd från staden, slaktades av de danska knektarna. Efter slaget förhandlade Visbys invånare med kung Valdemar och överlämnade staden utan strid mot att i gengäld få sin ställning som hansestad bekräftad genom nya privilegier. Striden, och den efterföljande skatt som stadsborna utan tvekan erlagt (påståendet om "brandskatt" kan vara ett taktiskt försök att urskulda stadsborna som svikit en överenskommelse med bönderna), förändrade emellertid inte Gotlands statsrättsliga position på annat sätt än att den blev osäker. Valdemars brandskatt bestående av tre fyllda bryggkar med silver sägs ha gått förlorad vid Karlsöarna. Kung Valdemar kallade sig själv inte "kung över Gotland" förrän 1362, då det första kriget mot hanseaterna stod för dörren, och hade förmodligen ursprungligen inga andra avsikter med attacken mot ön än att berika sig själv, och finansiera erövringen av Skånelandskapen. Hansedagen 1364 deklarerade också att Visby var en fri hansestad, undersåte varken under Danmark eller Sverige. Men inte förrän efter att Tyska orden 1408, efter 10 års av gotlänningarna mycket uppskattat innehav av ön återlämnat den till unionsriket, kan man räkna Gotland och Visby som danskt.

miniatyr|vänster|Ett offer från Valdemar Atterdags invasion 1361.

Danskarnas erövring av ön hade alltså inte några omedelbara konsekvenser för Visby. Men handeln hade dock redan börjat ta andra vägar, framförallt över Lübeck i Tyskland. Konjunkturen hade planat ut och började från 1300-talets slut gå nedåt.