Tadeusz Kantor, född 6 april 1915 i Wielopole Skrzyńskie, död 8 december 1990 i Kraków, var en polsk teaterregissör, målare, scenograf, grafiker, konst- och teaterteoretiker. Han blev under 1970- och 80-talen internationellt känd för sina märkliga teaterföreställningar med motiv från hans eget liv och Polens stormiga historia. Kantor räknas som en av Polens mest betydelsefulla bildkonstnärer under 1900-talet och han är en viktig del av den moderna teaterhistorien.
Biografi Tidiga år Kantor föddes 1915 i den lilla staden Wielopole Skrzyńskie i den galiziska delen av Österrike-Ungern (dagens Nedre Karpaternas vojvodskap i sydöstra Polen). Under sina sex första år bodde Kantor tillsammans med flera släktingar i prästgården i Wielopole, där hans mors morbror var präst. Den judiska kulturen spelade stor roll i Wielopole före andra världskriget, eftersom ungefär hälften av stadens invånare var judar. Gammelmorbror prästen var bland annat god vän med stadens rabbin och Tadeusz har senare beskrivit vilket stort intryck den judiska kulturen gjorde på honom som barn, något som var tydligt i hans teater.
Fadern Marian var soldat under första världskriget, och som barn träffade Tadeusz honom bara när han ibland var hemma på permission. Efter kriget lämnade fadern familjen och återkom därefter aldrig. När gammelmorbror prästen dog 1921 kunde släktingarna inte längre bo kvar i prästgården. Tadeusz Kantors mor Helena flyttade med sina två barn till den större staden Tarnów. Tadeusz blev elev vid läroverket i staden och 1933 tog han studenten. Året efter började han studera vid konstakademin i Kraków, där han läste kurser i både måleri och scenografi.
Under andra världskriget var det polska kulturlivet på grund av den tyska ockupationsmakten starkt begränsat. Kantor försörjde sig då som målerihantverkare, men delvis även som dekorationsmålare för den tyska teatern i Kraków. Dessutom startade han tillsammans med några unga konstnärskollegor (varav många sedermera blev välkända konstnärer och konstteoretiker) gruppen Teatr Niezależny ('Oberoende teatern'). Teatern var tvungen att verka helt och hållet dolt för myndigheterna och visade sina föreställningar i liten skala i privatpersoners lägenheter. Perioden fick stor betydelse för Kantors konstnärliga utveckling, och han återvände senare ofta till den i olika konstnärliga och sceniska sammanhang.
Åren efter andra världskriget Efter kriget började Kantor arbeta som scenograf. Han deltog 1946 i en internationell konstutställning i Paris och kunde året efter, tack vare ett stipendium, tillbringa ett halvår i Paris. Parisvistelsen gjorde Kantor till en övertygad anhängare av modernismen och motståndare till det traditionella måleriet. Under några år deltog han i flera utställningar i Polen och fick arbete som lärare på konstakademin. Dessutom var han medgrundare av vad som sedermera skulle få namnet Grupa Krakowska, en konstnärsgrupp med fokus på modern avantgardistisk konst. Denna period fick ett slut 1949 när den nya kommunistiska regimen, enligt mönster från Sovjetunionen proklamerade den socialistiska realismen som enda tillåtna konstriktning. På grund av detta kunde Kantor inte verka öppet som konstnär, något som höll i sig ända fram till 1955 när politiken liberaliserades. Under denna periode arbetade han i stället som scenograf på Krakóws teatrar.
År 1955 grundade Kantor sin nya teatergrupp, Cricot 2, som sedan utgjorde det viktigaste forumet för Kantors teaterverksamhet under resten av hans liv. Namnet hämtades från den avantgardistiska teatergruppen Cricot som verkade i Krakóws konstnärskretsar på 1930-talet. Kantor ville fortsätta i samma tradition, och Maria Jarema, en av Teatr Cricots ledande medlemmar, var också i början medlem i Cricot 2.
Kantor fortsatte också att verka som konstnär och scenograf. Han blev känd för sina originella konstnärliga scenografier. Hans bilder ställdes ut i Polen och övriga Europa. 1957 var han med och anordnade den andra modernistiska konstutställningen i Warszawa, och året därpå reste han till Sverige och Paris, och ställde bland annat ut på Konstsalongen Samlaren i Stockholm. 1959 deltog han på Documenta 2 i Kassel och året därpå ställde han ut på Saidenberg Gallery i New York, Galleri 54 i Göteborg och på Venedigbiennalen.<ref name="Chrobak">Jozef Chrobak Tadeusz Kantor - chronology , Centre for the Documentation of the Art of Tadeusz Kantor "Cricoteka", <[http://www.cricoteka.pl/pl/ www.cricoteka.pl/pl/></ref> Allt detta gjorde han samtidigt som han var en ledande figur i Grupa Krakowska.
Senare års teaterverksamhet Under 1960-talet var både bildkonst och teater viktiga element i Kantors verksamhet. Under en USA-resa 1965 kom han bland annat i kontakt med Allan Kaprow, en av förgrundsgestalterna inom happeningen, och Kantor insåg de stora likheterna med det han själv gjorde. När han återvände till Polen inledde han en intensiv happeningverksamhet och började även kalla det han sysslade med i Teatr Cricot 2 för happeningteater. I början av 1970-talet blev två av hans teaterföreställningar, Sumphönan och Sötnosar och markattor, mycket uppmärksammade på Edinburghfestivalen.
1975 hade föreställningen Umarła klasa ('Den döda klassen') premiär, något som blev inledningen till Kantors stora internationella framgångar. Den döda klassen turnerade i Europa och USA under flera års tid, blev mycket omskriven och belönades med ett flertal priser. Även de följande föreställningarna fick stor internationell uppmärksamhet och turnerade flitigt. De tillkom delvis i Italien och Tyskland, efter att Kantor inbjudits att verka där. Två av hans föreställningar visades också i Sverige – Den döda klassen (1979) och Wielopole Wielopole (1984), båda på Kulturhuset i Stockholm.
Kantors konstnärskap miniatyr|Tadeusz Kantor framför ett antal av sina målningar med paraplyer. miniatyr|stående|Kantors stolskulptur i Hucisko. miniatyr|stående|Assemblage/emballage med paraply. Verk av Tadeusz Kantor i Cricotekas samling.
Konst och teater hängde nära ihop hos Kantor. Kantorforskaren Krystyna Czerni har uttryckt det som att han var en målare som tänkte i bilder och använde skådespelare och rekvisita i stället för färg. Själv har han sagt: ”Det är totalkonst. Man kan inte säga: här slutar teatern, här börjar måleriet. För det är samma sak för mig.” Han har också författat många teoretiska skrifter om sin syn på konst och teater, skrifter som finns utgivna på polska och flera andra språk.
Tidigt konstnärskap Under de första åren efter kriget låg hans konst nära surrealismen. I slutet av 1950-talet gjorde han tavlor där han spred färg över duken så att abstrakta, dynamiska mönster bildades. Detta sätt att måla kan kallas tachism, action painting, informell konst eller abstrakt expressionism – konstriktningar från olika länder med stora inbördes likheter. Kantor själv föredrog termen informell konst.
1963 var ett viktigt år i Kantors praktik, eftersom han då började avlägsna sig från den informella konsten och samtidigt slutade att verka som scenograf på institutionsteatrar. Istället för måleri övergick han till att skapa assemblage, emballage och happeningar. Emballage innebar att något eller någon, en människa eller ett föremål, placerades inuti någonting annat som ett kuvert, väska, säck etc, eller packades in i filtar eller tygstycken. Emballagen förekom även i hans happeningar och teaterföreställningar. I bildkonsten kombinerades de ofta med assemblage, genom att föremål som kuvert eller paraplyer sattes fast på målarduken så att en reliefbild uppstod. Vissa föremål, som paraplyer och stolar, återkommer ofta i hans konst. Ett annat typiskt drag för Kantor är citat eller referenser till klassiska konstverk av exempelvis Diego Velázquez och Francisco de Goya.
Happening och stolar Inspirerad av amerikansk modern konst införde Kantor begreppet happening i Polen. I till exempel Panoramisk havshappening stod en man i frack och ”dirigerade vågorna” från en dirigentpult i vattnet vid en populär turiststrand, medan ett antal åskådare bjudits in att försöka rekonstruera Géricaults målning Medusas flotte i form av ett slags levande skulptur. I Brevet (1968) transporterades ett fjorton meter långt kuvert av sju brevbärare genom Warszawas gator.
Ett annat intresse var stolar. En stapel med hopfällbara stolar spelade en framträdande roll i en av hans teaterföreställningar, och han gjorde ritningar till en flera meter hög skulptur i form av en uppfälld sådan stol som skulle placeras ut i stadsmiljö. Den första uppfördes i trä 1971 framför museet Henie-Onstad Kunstsenter nära Oslo i Norge. Men skulpturen förstördes snabbt av väder och vind och fick plockas ned.Karolina Czerska (2014) Chair - Tadeusz Kantor, <culture.pl>, läst 2016-12-05 Idag finns två av Kantors stolskulpturer i verkligheten, en vid Kantors sommarhus i byn Hucisko utanför Kraków och en i Wrocław.
Under Teatr Cricot 2:s mest framgångsrika år ägnade Kantor inte mycket tid åt måleri, men han återvände till konstformen under sina sista år i livet i en serie målningar med den gemensamma titeln Dalej już nic ('Ingenting mer'). Då var motivet ofta en eller flera deformerade människofigurer i teatrala poser som påminde om figurer från Goyas och Velásquez tavlor.
Betydelse som bildkonstnär Åsikterna går isär bland konstkritiker om Kantors ställning som konstnär i Polen. Vissa pekar på att det han skapade sällan var helt eget eller originellt, utan snarare innebar att han aktivt introducerade internationella konstriktningar i Polen. Under den tidigare delen av sin karriär tycks Kantor ha varit mer erkänd som konstnär utomlands än i Polen, och exempelvis nämndes han 1962 i den prestigefyllda tidskriften Art International som kandidat till ett hypotetiskt Nobelpris i konst. Curatorn för en utställning av Kantors verk, Jarosław Suchan, skriver så här: "För den polska konsten är han vad Joseph Beuys är för den tyska konsten och Andy Warhol för den amerikanska. (…) Hans storhet kommer inte bara ur hans verk, utan framför allt ur honom själv som helhet, som ett slags allkonstverk bestående av hans konst, hans teori och hans liv."
Kantors teater Grundtankar i Kantors teater Kantors teater utvecklades och förändrades, både praktiskt och teoretiskt, under de cirka 50 år han var verksam. Han delade in Teatr Cricot 2:s verksamhet i olika konstnärliga etapper eller inriktningar med olika namn. För varje ny etapp skrev han ett nytt konstnärligt manifest som förklarade grundtankarna. Detta påminner om hur 1900-talets bildkonstnärer lanserade olika ”ismer” som teoretisk ram eller förklaring kring sin konst. De skiftande etapperna behövde inte innebära att Kantors uppsättningar var totalt olika varandra; det handlade snarare om en gradvis utveckling och en önskan att lägga tonvikten vid olika aspekter. thumb|Föreställning av Kantor. Odaterat fotografi. Kantorforskaren Jan Kłossowicz menar att den bästa övergripande beteckningen på Kantors olika teaterinriktningar är autonom teater. I en av sina många teoretiska texter skrev Kantor: ”Autonom teater kallar jag teater som inte är en apparat för reproduktion eller så kallad scenisk tolkning av litteratur, utan i stället äger sin egen oberoende verklighet”. I likhet med andra stora teaterpersonligheter under 1900-talet ville han alltså poängtera teatern som självständig konstform. Ett annat grundläggande drag, åtminstone fram till 1975, var motviljan mot ”illusionen”, vilken för Kantor var ungefär detsamma som fiktion. Traditionellt ska ett konstverk, oavsett genre, berätta en historia, skapa en fiktion. Mot detta satte Kantor ”verkligheten”. Föremål och händelser på scenen skulle vara verkliga, de skulle inte representera något annat än det sceniska här och nu som publiken såg framför sig. Ett led i detta var att sträva efter publikmedverkan i föreställningarna.