The Rolling Stones är ett brittiskt rockband som bildades den 25 maj 1962 i London. De är ett av världens mest framgångsrika rockband och har inspirerat många andra artister och grupper. Rolling Stones musik har i stort sett alltid byggts upp på amerikansk bluesmusik. Bluesen har följt gruppen ända sedan starten, och återfinns ofta någonstans i bakgrunden av deras musik. Detta kan tydligt höras i de flesta låtar, men allra tydligast på albumet Exile on Main Street från 1972. Gruppens frontfigur var i början multiinstrumentalisten Brian Jones, men i mitten av 1960-talet tog duon Keith Richards och Mick Jagger över och har sedan dess varit tongivande inom gruppen.

Under 1960-talet var de tillsammans med The Beatles bland de absolut populäraste brittiska musikgrupperna. Där den förra, trots vissa kontroverser sågs som mer "oskyldiga", sågs Rolling Stones under 1960-talet som rent farliga och oanständiga. Rolling Stones uppnådde höjden av sin popularitet 1965–1981, men har sedan dess fortsatt dragit stor publik under sitt regelbundna turnerande runt om i världen. Gruppen invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 1989.

Historia Tidig historia Historien bakom Rolling Stones börjar 1960. Då träffades skolkamraterna Mick Jagger, Keith Richards och gitarristen Brian Jones. De hade alla gemensamt att de gillade och inspirerades av amerikansk blues och rhythm and blues-musik. De startade en egen grupp som bestod av Mick Jagger (sång), Keith Richards (gitarr), Brian Jones (gitarr), Ian Stewart (piano), Dick Taylor (bas) och Tony Chapman (trummor).

1962–1964

Efter en demoinspelning som nobbades lämnade Taylor gruppen, och i samma veva tog gruppen namnet The Rollin' Stones. Namnet kommer från en blueslåt gjord av Muddy Waters. Idén kom av att Brian Jones satt i ett telefonsamtal med tidningen "Jazz News" för att lägga in en annons om att de var lediga för arbete och då personen på Jazz News frågade efter namnet på bandet, utbröt panik i gruppen, som ännu inte hade något namn. De tog därför det första de såg, nämligen låten "Rollin' Stone Blues" som var öppningsspåret på skivan "The Best of Muddy Waters". Jones fungerade som bandets manager. Taylor kom 1962 tillfälligt tillbaka till gruppen inför deras första uppträdande i London, men lämnade sedan Stones för gott och ersattes av Bill Wyman. Taylor startade senare rockgruppen the Pretty Things. Trummisen Tony Chapman kom inte överens med de övriga i gruppen, och han ersattes därför snart av en bekant till gruppen, Charlie Watts. I denna uppsättning gjorde sedan gruppen olika klubbframträdanden.

I mitten av 1963 kontaktade Andrew Loog Oldham gruppen efter att ha följt dem ett tag. Han blev deras manager på Brian Jones initiativ, och ordnade ett skivkontrakt åt gruppen på Decca. Ian Stewart blev sparkad då Oldham inte tyckte han passade in ”estetiskt” i gruppen. Stewart blev ändå kvar och har verkat och betytt mycket för gruppen under de flesta officiella skivinspelningarna och konsertframträdanden ända fram till sin död 1985. Senare år 1963 släppte gruppen sin debutsingel, en cover på Chuck Berrys "Come On", som blev en mindre hit. Paradoxalt nog fick de sedan en hit med Lennon/McCartney-kompositionen "I Wanna Be Your Man", trots att Oldhams tanke var att Rolling Stones skulle konkurrera med Beatles.

Gruppen fortsatte med coverlåtar. Tidigt 1964 fick Stones en framgång med Buddy Holly-låten "Not Fade Away". I april släpptes gruppens debutalbum, The Rolling Stones som nästan enbart bestod av R&B-covers från deras amerikanska inspirationskällor. Undantaget var "Tell Me" som blev gruppens första originalsingel (skriven av Jagger/Richards). Låten blev även deras första hit i USA. I USA fick debutalbumet undertiteln "England’s Newest Hitmakers". Jaggers och Richards tidigare egenkompositioner brukar dock med undantag för "Tell Me" räknas som oslipade och lite okaraktäristiska. Till soundet var de inte heller så blues-inspirerade, utan drog mer åt popmusik.

Deras cover på Bobby Womacks "It's All Over Now" som kom senare 1964 blev deras första listetta i Storbritannien. Den följdes av två framgångsrika coverversioner av Howlin’ Wolfs "Little Red Rooster" och Irma Thomas "Time Is on My Side". I samma veva kom topp-20-hiten "Heart of Stone" som brukar räknas som en av de första riktigt bra kompositionerna från Jagger/Richards.

1965–1967

Det var dock inte förrän 1965 då Stones släppte albumet Out of Our Heads som gruppen uppmärksammades på riktigt. Här fanns "(I Can't Get No) Satisfaction" och "The Last Time" som båda blev riktiga rockklassiker vilka nådde högt på listorna i både Storbritannien och USA, samt flera europeiska länder. Båda låtarna var exempelvis singelettor på svenska Kvällstoppen. Richards och Jagger, som även ibland kallades The Glimmer Twins, hade nu bevisat att de kunde skriva egna låtar och de fortsatte som gruppens ledande kompositörer. Fortfarande spelades en hel del covers in, men det skulle inte dröja länge förrän Stones hade nästan uteslutande egenproducerat material. The Rolling Stones höll sin första konsert i Sverige den 31 mars European Tour 1965, The Rolling Stones konserthistorik, s10 /setlist.fm (läst 2 september 2025) 1965 med 2 konserter på Mässhallen i Göteborg och 1-2 april med 3 konserter på Kungliga tennishallen i Stockholm.

Gruppen började lämna sina starka bluesrötter för en mer hårt rockig, men ändå starkt bluesinspirerad ljudbild. Framgångarna med "Satisfaction" följdes av en serie egenskrivna rocklåtar som "Play with Fire", "19th Nervous Breakdown", "Get Off of My Cloud", och "Have You Seen Your Mother Baby, Standing in the Shadow?", men även ballader som "As Tears Go By". Denna låt skrevs först för Marianne Faithfull, men de gav sedermera ut den själva också.

På albumen som följde kom nu mycket material att komma från Richards/Jagger. På Aftermath (släppt 1966) bestod materialet enbart av sånger från duon. Här gavs även Brian Jones intresse för utländsk musik en del utrymme, och han hanterar en rad olika instrument på skivan. Han spelar till exempel sitar i den mellanösternfärgade listettan "Paint It Black", och marimba i "Under My Thumb". Albumet Aftermath släpptes som många andra Stones-album från perioden i olika versioner i USA och Storbritannien. "Paint It Black" var hiten på den amerikanska utgåvan, i Storbritannien var där istället "Mother's Little Helper" som handlade om en stressad pillermissbrukande mor.

Aftermath följdes upp 1967 av albumet Between the Buttons, en skiva där gruppen hämtat inspiration från brittiska band som The Kinks, och resultatet blev gruppens hittills mest poporienterade album. Hits blev det ändå med balladen "Ruby Tuesday" som skrevs av Keith Richards och Brian Jones, och den utmanande "Let's Spend the Night Together". I februari det året blev både Keith Richards och Mick Jagger arresterade för bruk av marijuana och kort därefter även Brian Jones.

När uppståndelsen lagt sig började också Stones med Richards i spetsen sikta in sig på mer psykedeliskt material, främst som ett svar på Beatles Sgt Pepper. De släppte sin första psykedeliska singel "Dandelion/We Love You" på hösten 1967. "We Love You" var starkt färgad av tiden i fångenskap efter drogarresteringen. Till exempel hörs i början av låten hur en celldörr slås igen. På den låten medverkade också Paul McCartney och John Lennon som bakgrundssångare. Det var ett slags tack för att Jagger medverkat på deras "All You Need Is Love" tidigare samma år.

I november 1967 kom albumet Their Satanic Majesties Request. Albumet innehöll låtar med afrikanska rytmer och hela orkestrar. Mycket av materialet var trippigt och lätt, absolut inte troget deras råa blues-rocksound. De kom aldrig att göra något liknande igen. Även om mottagandet var svalt, fick Stones några hits med albumet, däribland "She’s a Rainbow" och "2000 Light Years From Home". Gruppen har senare tagit avstånd från albumet som ett snedsteg i en tid med mycket drogmissbruk. "2000 Light Years From Home" är dock en av sångerna som gruppen fortfarande framför ibland, och den brukar räknas som en av de bättre låtarna från albumet. Efter detta psykedeliska äventyr ersattes managern Andrew Loog Oldham med Allen Klein. På grund av pressen från publiken och inre problem turnerade Rolling Stones inte över huvud taget mellan april 1967 och november 1969.

1968–1972 thumb|Mick Taylor är delvis ansvarig för Stones nya ljud i början av 1970-talet. Taylor ersatte Brian Jones 1969 och debuterade på scen med bandet i Hyde Park, London, den 5 juli 1969, två dagar efter Jones död. thumb|upright|Rolling Stones logotyp, designad av John Pasche och modifierad av Craig Braun, introducerad 1971 thumb|upright=0.8|right|Keith Richards, 1972 Redan 1968 var gruppen tillbaka på det gamla spåret igen med det hyllade albumet Beggars Banquet som innehöll rocklåtar som "Street Fighting Man" och "Sympathy for the Devil". Mick Jaggers och Keith Richards ökade dominans över gruppen gillades inte av Brian Jones. Hans drogmissbruk gjorde honom dessutom svår att arbeta med. Brian Jones sparkades från bandet i maj 1969 efter att knappt ha medverkat på albumet Beggars Banquet. Endast två månader senare, när Jones just ersatts med Mick Taylor hittades den forne bandledaren drunknad i sin egen swimmingpool på Cotchford Farm, Jones hem sedan november 1968. Det har spekulerats i att han blev mördad. Hans dåvarande svenska flickvän Anna tror att han blev dränkt i poolen av en bekant som han fajtades med. Hon själv blev förbjuden att tala med pressen av bandets manager.

Hösten 1969 gav sig gruppen, stärkta av nye virtuosen Taylor och de senaste skivframgångarna (inte minst senaste singeln "Honky Tonk Women", som släpptes i juli), ut på den första Amerikaturnén sedan 1966 — en triumfartad comeback som även gav upphov till det numera klassiska epitetet The Greatest Rock ’n’ Roll Band in the World. Avslutningen blev en tidstypisk gratisfestival på racingbanan i Altamont utanför San Francisco, tillsammans med bl.a. grupperna Jefferson Airplane och Santana. Evenemanget slutade dock i tragedi när Hells Angels, som var inhyrda vakter, knivdödade en man i publiken och misshandlade festivalbesökare och artister. Från denna turné släppte gruppen 1970 livealbumet Get Yer Ya Ya’s Out som anses vara gruppens bästa livealbum. Det albumet blev det sista gruppen gav ut på skivbolaget Decca. Gruppen startade sedan sitt eget bolag Rolling Stones Records med den kända ”lipande munnen”-logon skapad av John Pasche. Samma år gjordes också en framgångsrik Europaturné med premiär i Malmö i Sverige.

Gruppens, omgivningens och framförallt Keith Richards tilltagande drogmissbruk färgade av sig på låtarna som skulle komma tiden efter detta, inte minst på klassiska albumet Sticky Fingers 1971 med "Brown Sugar" och "Wild Horses" som största låtar. Samma år flyttade gruppen, efter en kort avskedsturné i England, till södra Frankrike för att undkomma skattetrycket i hemlandet, och fortsatte i Keith Richards villa, inspelningarna av vad som skulle bli bandets nästa skiva Exile on Main St.. En av de mest kända besökarna var amerikanske countrylegenden Gram Parsons som var en av Keith Richards bästa vänner.

1972–1977