Finlandssvenskar () är finländare med svenska som modersmål, som i Finland ofta benämns svenskspråkiga. 2023 fanns omkring 286 000 finlandssvenskar i Finland, eller omkring 5,1 % av Finlands befolkning.
Benämningen finnar omfattar i sin tur finskspråkiga medborgare i Finland. Finländare är ett samlande namn (hyperonym) för medborgare i och personer från Finland, oavsett vilken språkgrupp och/eller etnisk grupp. Till denna grupp räknas således förutom finlandssvenskar och finnar även bl.a. samer, romer och invandrare.
Översikt
Svenska är ett av Finlands två nationalspråk och är officiellt jämställd med finskan. Finlandssvenskarna är en nationell minoritet i Finland och är företrädesvis bosatta längs kusten i Österbotten, längs Finlands södra kust samt i så kallade svenska språköar i vissa finskspråkiga städer. De svenskspråkiga utgör en minoritet om drygt 5 % av Finlands befolkning (inklusive Ålands befolkning).
Andelen finlandssvenskar i Finland har minskat stadigt under efterkrigstiden. Den variant av svenska som talas öster om Åland har åtminstone sedan början av 1900-talet benämnts finlandssvenska.Olof Mustelin. "‘Finlandssvensk’ - kring ett begrepps historia", Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet, vol. 511, 1983. Det språk alla finlandssvenskar kommunicerar med varandra och med rikssvenskar på, och som även utgör skriftspråket, är det finlandssvenska riksspråket, standardfinlandssvenska.Forskningscentralen för de inhemska språken: Hur hon, han, he blivit den och de i Nyland (2006, 2007) av Caroline Sandström. (Sidan senast kontrollerad 2017-04-19.); Sandström, Caroline (2004) Från tre genus till två i östra och mellersta Nyland. Licentiatavhandling. Helsingfors: Humanistiska fakulteten. Vid sidan av standardfinlandssvenskan finns en stor mängd svenska dialekter på landsbygden (som är mer bevarade än i Sverige) i kustlandet och skärgården i Österbotten, i sydvästra Finland och i Nyland. Dessa dialekter tillhör gruppen östsvenska mål. Det är när en finlandssvensk uppfattar sig själv som etnisk svensk, eller upplever en sådan arkaisk och svårförståelig dialekt som sitt verkliga modersmål – ett språk som gynnat byasammanhållning, identitet och som fört gamla traditioner vidare – som definitionen av "finlandssvensk" blir något djupare än blott en finländare som talar svenska, på samma sätt som när en finländsk same ser sig själv som etnisk same.Helda.helsinki: Genös i östra Nyland. Från dialektutjämning till dialektmarkör (2010) av Caroline Sandström. Doktorsavhandling. Helsingfors universitet, Institutionen för finska, finskugriska och nordiska språk. Volym nr 20 i publikationsserien Nordica Helsingiensia, (Sidan senast kontrollerad 2011-01-11..)
Det finns divergerande uppgifter om hur många finlandssvenskar som har emigrerat från Finland till Sverige. En källa uppger att cirka 400 000 finländare emigrerat till Sverige under 1945 till 1976 och att cirka 200 000 av dessa stannade och bosatte sig i Sverige permanent. Av migrationsströmmen beräknades en tredjedel vara finlandssvenskar.Hedberg, Charlotta (2005) The Finland-Swedish Wheel of Migration. Doktorsavhandling. Uppsala universitet: Institutionen för kulturgeografi Docent Eric De Geer (Uppsala universitet) gjorde, i sin tur, år 2004 en grundligt genomförd statistisk studie över de finsktalande i Sverige. Han uppskattade då att omkring 20 procent (cirka=60 000 personer) av invandrarna från Finland härstammade från den svenskspråkiga språkgruppen i Finland, det vill säga finlandssvenskarna.Docent Eric de Geer, ”Den finska närvaron i Mälarregionen”, 2004 Läst 29 mars 2011 Även i Sverige betraktar de sig som finlandssvenskar (eller närmare bestämt: sverigefinlandssvenskar) och har i Bergslagens gruv- och stålverkskommuner, och i övriga orter i Sverige där de bosatt sig i större utsträckning, etablerat finlandssvenska föreningar på samma sätt som de finskspråkiga har sina finska föreningar. Vidare har antalet finlandssvenskar som emigrerat till USA och Kanada varit stort; för perioden 1871–1929 har det uppskattats till omkring 73 000 individer."Finlandssvenskar i Amerika" av Anders Myhrman.
De två begreppen (minoriteten och språket) infördes i det allmänna medvetandet 1912 av språkvetare Rolf Pipping. I det allmänna språkbruket vid tidpunkten för myntandet av begreppet var det vanligt att man till exempel sade amerikasvenskar i stället för svenskamerikaner om dem som emigrerat från Sverige till USA.
År 2016 fanns det ungefär 290 000 personer i Finland som talade svenska som modersmål, varav 26 000 på Åland och 264 000 i övriga Finland. Sammanlagt hade ungefär 5,3 % av hela befolkningen svenska som modersmål, eller 4,8 % om man bortser från Åland. Andelen finländare som bor i enspråkigt svenska kommuner är cirka 0,8 %. Nuförtiden befinner sig de enda enspråkigt svenska kommunerna på Åland. Andelen finländare som talar eller förstår svenska mer eller mindre bra är dock betydligt större, eftersom båda språken är officiella språk och obligatoriska ämnen i skolan ("det andra inhemska språket") och svenskan alltid har varit en grundläggande del av Finlands kulturliv. Likaså förstår de flesta finlandssvenskar finska och många finländare är funktionellt helt tvåspråkiga. Den svenska befolkningen i Finland har, liksom i Estland, funnits där sedan åtminstone medeltiden, men har även förstärkts av nybyggare från nuvarande Sverige.
Definitioner Ur folkrättsligt perspektiv utgör finlandssvenskarna en minoritet, men enligt den finländska lagstiftningen är båda nationalspråken jämställda (de jure). I verkligheten finns det stora brister i den språkliga jämställdheten och i den praktiska tillämpningen av språklagstiftningen.
Finlandssvenskarna uppfyller kriterierna för en etnisk gruppAllardt and Starck, 1981: Finland has a Swedish-speaking minority that meets the four major criteria of ethnicity, i.e. self-identification of ethnicity, language, social structure and ancestry men vanligen diskuteras identiteten inte i de termerna."I den offentliga debatten har man undvikit att tala om grupp och nationalitet och istället fört en diskussion om språket". Höckerstedt, Leif 2000; Fuskfinnar eller östsvenskar De flesta finlandssvenskar anser att de är finländare bland andra, samtidigt som de har en egen finlandssvensk identitet. Vissa uppfattar inte enbart finlandssvenskarna som en etnisk minoritet utan som en nationalitet."In Finland this question (Swedish nationality) has been subjected to much discussion. The Finnish majority tries to deny the existence of a Swedish nationality. An example of this is the fact that the statutes always use the concept 'Swedish-speaking' instead of 'Swedish'", "It is not correct to call a nationality a linguistic group or minority, if it has developed culture of its own. If there is not only a community of language, but also of other characteristics such as folklore, poetry and literature, folk music, theater, behavior, etc". " Tore Modeen, The cultural rights of the Swedish ethnic group in Finland (Europa Ethnica, 3-4 1999,jg.56)
Identitet debatteras flitigt bland forskare och allmänhet; vad identiteten innehåller och vilka den omfattar är en omdiskuterad fråga.Nationalspråkens historiska, kulturella och sociologiska bakgrund Kap. 6 Den finlandssvenska kulturen. Arbetsgruppspromemoria, Språklagskommittén 2000. "Den finlandssvenska kulturens djupa integration i det finländska samhället återspeglas också av det faktum att finlandssvenskarna som folkgrupp i hög grad identifierar sig som en språklig minoritet och inte som en folkgrupp med särskilda karakteristika, som till exempel samer och romer". (s. 31)"Hur uttrycks finlandssvensk etnicitet i finlandssvenska kvinnors livshistorier? Finlandssvensk etnicitet Det finlandssvenska syns på många sätt i kvinnors livshistorier Meddelanden från Åbo Akademi, 3/2002. "Livets vändpunkter: Många av skribenterna problematiserar inte sin etniska tillhörighet, det finlandssvenska uppfattas kanske som så naturligt att det inte ses som något speciellt i livet". Ett prov på att ordet finlandssvensk har en konnotation av etnicitet är att det helst används för personer födda och uppvuxna i Finland, med finlandssvenska föräldrar, men sällan för svenskspråkiga som själva flyttat till Finland (från Sverige).
Ålänningar ser sig själva främst som ålänningar, och finlandssvenskar bara i så måtto att de är finländare (Åland är enligt lag enspråkigt svenskt, i motsats till resten av landet). Den åländska dialekten, åländska, ligger närmast uppländska av de östsvenska målen.
Finlandssvenskarnas ursprung Under 1100-talet började trakten kring Åbo (det så kallade Egentliga Finland) integreras i sveakungens maktsfär – på samma villkor som övriga landskap som sedan blev Sverige. Många svenskar flyttade från främst östra Svealand till de västra och sydvästra delarna av den del av Sverige som kallades Österland (södra Finland) under 1200-talet. Åland bör ha varit en svenskspråkig region tidigare, senast under järnåldern, även om själva termen finlandssvensk började användas först i början av 1900-talet.
Fornkontakter Det verkar sannolikt att stora delar av befolkningen i nutida Finland har talat finsk-ugriska språk sedan sten- eller bronsåldern, eller senast sedan tidiga järnåldern – samt också att befolkningen överhuvudtaget då var liten och gles. Arkeologin avslöjar att det redan under bronsåldern funnits handelskontakter, kulturutbyte och sannolikt även folkutbyte mellan dessa finnugrier och östskandinaver från Sverige. Frågan om när och hur svenskar och det svenska språket kom till Finland är svår, eftersom arkeologiska rön inte meddelar något om språket (utöver att föremål vittnar om handel och kulturutbyte). Det kan emellertid antas att det har funnits östnordiska talare i Finlands kusttrakter före år 1000.
Det finns överlag flera nordiska lånord i finskan som kan beläggas till urnordiskan (talad runt 300–800 e.Kr.), exempelvis (”öl”), joulu (”jul”), och karvas (”liten fiskebåt” → ”karve”), med mera. Likaså finns det flera nordiska ord som antas vara lånord från fornfinska, exempelvis ”piga” () och ”sölja” (). Det finns runfynd från tidigt 1000-tal i både Finland och Sverige som anger att det funnits finnugrier som hört den fornnordiska kulturen. Runstenarna U467 och U722 i Uppland är resta av en man som hette ”Tavaster” (tafaistr), vilket betyder ”invånare av Tavastland” i Finland, och Hitisstenen som hittats i vattnet utanför en gammal brygga i Kimitoöns kommun i Finland uppvisar likheter med de två tidigare nämnda stenarna resta av Tavaster. Vörårunorna från Vörå i Österbotten har ej kunnat dateras bestämt och antas tills vidare vara moderna fabriceringar men skulle om annars kunna påpeka en vikingatida finlandssvensk bosättning i Österbottenområdet.
Nordisk-finsk tvåspråkighet inom särskilda sociala sfärer, särskilt inom den militära sfären, var förmodligen vanligt förekommande bland östersjöfinnarna i områdena runt finska viken under vikingatiden. Arkeologiska fynd visar tydligt att det fanns en relativt enig krigarkultur med samhöriga handelsrutter som omfattade alla kustområden runt norra halvan av Östersjön under vikingatiden och det har påpekats att detta knappast kan ha utvecklats utan någon form av lingua franca (gemensamt språk). Den skandinaviska artefaktkulturen som uttrycker den kulturella enheten antyder att det gemensamma språket torde ha varit någon form av östnordisk dialekt eller möjligen en slags pidgin-nordiska kompletterad med östersjöfinska. I vikingasagorna omnämns sällan språkbarriärer i varken österled eller västerled vilket delvis påvisar att de nord- och västgermanska språken vid denna tid ännu låg mycket nära varandra och lär varit mycket praktiska universalspråk i Europa. I Gunnlaug Ormstungas saga berättas att språken i England (fornengelska) och Danmark (fornöstnordiska) på 1000-talet var desamma.