Deep Purple är ett hårdrocksband som bildades 1968 i Hertford, England, Storbritannien. Gruppen har vid sidan av Black Sabbath och Led Zeppelin räknats som en av de tre stora 1970-talsgrupperna inom hårdrocken; dessa grupper lade grunden för stilen, inspirerade av kanske främst Jimi Hendrix och Cream. Bandet har varit med om många medlemsbyten och ett åtta år långt uppehåll (1976–1984). Medlemsuppsättningarna mellan 1968 och 1976 är kända som Mark I, II, III och IV.
Originalsättningen, som bestod av Jon Lord (orgel), Ian Paice (trummor), Ritchie Blackmore (gitarr), Rod Evans (sång) och Nick Simper (bas) spelade progressiv rock och gav ut tre studioalbum. Mark II, som är den kommersiellt mest framgångsfulla uppsättningen, var aktiv mellan 1969 och 1973. Evans och Simper hade då ersatts av sångaren Ian Gillan och basisten Roger Glover. Mark II gav bland annat ut albumen Deep Purple in Rock (1970), samt Machine Head och livealbumet Made in Japan (båda 1972). Gillan och Glover lämnade bandet 1973 och ersattes av David Coverdale (sång) och Glenn Hughes (bas och sång). Denna konstellation gav 1974 ut både Burn och Stormbringer, innan Blackmore ersattes av Tommy Bolin året därpå.
Gruppen upplöstes 1976 men återförenades 1984 med Mark II-sättningen. Rainbowsångaren Joe Lynn Turner var sångare i gruppen mellan 1989 och 1992 och medverkar på studioalbumet Slaves & Masters (1990), som innehöll singlarna King of Dreams (1990) och Love Conquers All (1991). Gillan återvände 1992, året därpå lämnade Blackmore Deep Purple. Sedan gitarristen Steve Morse 1994 rekryterats till bandet har gruppen varit stadigare. Lord lämnade Deep Purple 2002 och bandet bestod fram till 2022 av Gillan, Glover, Morse, Paice och Don Airey (orgel). Morse ersattes 2022 av Simon McBride.
1975 listades gruppen i Guinness Rekordbok som "världens mest högljudda band", efter en konsert på Rainbow Theatre i London 1972. Gruppen har sålt över 150 miljoner album över hela världenBerner Zeitung: Die Bern-Connection des Rock-KlassikersRP.online: Deep Purple Jon Lord ist tot varav över 17,5 miljoner i USA. 2016 blev Deep Purple invalda i Rock and Roll Hall of Fame and Museum, efter att ha varit nominerade tre gånger – 2012, 2013 och 2015. Ett särdrag i Deep Purples musik, som skiljer dem från Led Zeppelin eller Black Sabbaths stil och som går igen i senare hårdrock, är influenserna från barockens musik, uttryckt som långa dueller mellan gitarr och orgel. Tydliga exempel på detta hörs i låtarna "Speed King", "Highway Star", "Lazy" och "Burn".
Historik Första eran 1967–1970: De första åren 1967 kontaktade trumslagaren Chris Curtis, som tidigare spelat med The Searchers, affärsmannen Tony Edwards i hopp om att han skulle kunna vara manager åt det nya bandet Roundabout som han höll på att bilda. Curtis vision var en supergrupp där bandmedlemmarna kom och gick, som en musikalisk rondell (Roundabout). Edwards tyckte att det hela lät som en bra idé och finansierade satsningen tillsammans med John Coletta och Ron Hire. Först rekryterades den klassiskt skolade organisten Jon Lord, som tidigare spelat med Artwoods. Kort därefter anslöt sig gitarristen Ritchie Blackmore, som blivit övertalad att åka från Hamburg för att göra en audition, till gruppen. Blackmore började vid den här tiden bli en känd studiomusiker och hade tidigare spelat med The Outlaws, Screaming Lord Sutch och Neil Christian. Curtis fick till slut, på grund av sitt oberäkneliga beteende, lämna gruppen, men Lord och Blackmore var entusiastiska och värvade fler bandmedlemmar samtidigt som Tony Edwards fortsatte som manager.Thompson, Dave. Chris Curtis Biography Allmusic. Retrieved 12 December 2011 Som basist, föreslog Lord Nick Simper, med vilken han hade spelat i ett band som hette The Flower Pot Men. Simper hade tidigare spelat i Johnny Kidd and the Pirates och överlevde en bilkrasch som dödade Kidd. Simper hade känt Blackmore sedan början av 1960-talet då hans första band, The Renegades, debuterat ungefär samtidigt som ett av Blackmores tidiga band, The Dominators.Thompson, Dave (2004). "Smoke on the Water: The Deep Purple Story" p.5. ECW Press Bobby Woodman var förstahandsvalet som trummis, men under auditionerna för en sångare, kom Rod Evans med sin trummis, Ian Paice. Blackmore hade tidigare sett Paice live i Tyskland 1966 och var imponerad av 18-åringens trummande. Medan Woodman var ute och köpte cigaretter, ordnade Blackmore snabbt en audition för Paice. Både Paice och Evans fick sina respektive jobb, och bandet var nu fullständigt.Welch, Chris. "The Story of Deep Purple." In Deep Purple: HM Photo Book, copyright 1983, Omnibus Press. miniatyr|Originalsättningen av Deep Purple. Stående: Nick Simper, Ian Paice och Rod Evans. Sittande: Ritchie Blackmore, Jon Lord Bandet började på allvar i mars 1968 i Deeves Hall, ett hus på landet i South Mimms, Hertfordshire.Dafydd Rees, Luke Crampton (1999). "Rock stars encyclopedia" p.279. DK Publishing.Frame, Pete (2000). "Pete Frame's Rocking Around Britain" p.54. Music Sales Group, 2000 Bandet bodde, skrev låtar och övade i Deeves Hall, som var utrustat med de senaste Marshall-förstärkarna. Efter en kort turné i Danmark och Sverige i april, där de fortfarande var bokade under namnet Roundabout,Rock dag för dag : Alla stora rockhändelser från 1954 och framåt, Steve Smith och The Diagram Group, svensk översättning och bearbetning av Leif Wivatt, Forum Förlag 1988 s. 121 föreslog Blackmore ett nytt namn; Deep Purple, efter sin mormors favoritlåt. Gruppen hade beslutat att välja ett namn efter att alla hade skrivit varsitt förslag på en anslagstavla. Näst efter Deep Purple var "Concrete God", som bandet dock tyckte var för hårt.Rock Formations: Categorical Answers to How Band Names Were Formed p.53. Cidermill Books. Retrieved 29 April 2011Tyler, Kieron On The Roundabout With Deep Purple Retrieved 29 April 2011
I maj 1968 började gruppen spela in sitt debutalbum Shades of Deep Purple i Marble Arch, London. Albumet släpptes i juli och bandet gav ut låten "Hush" som singel.Thompson, Dave (2004). "Smoke on the Water: The Deep Purple Story" pp.41-42. ECW Press. Retrieved 19 February 2012 I september nådde låten plats fyra på Billboard Hot 100Wivatt (1988), s. 122 och plats två i Kanada, och albumet nådde som bäst plats 24 på Billboard 200.Miles, Barry (2009) The British Invasion: The Music, the Times, the Era p.264. Sterling Publishing Company, Inc., 2009The RPM 100: Deep Purple Library and Archives Canada. Retrieved 12 November 2011 Den efterföljande månaden bokades Deep Purple som förband till Creams Goodbye-turné. Samtidigt som gruppen turnerade gavs bandets andra studioalbum The Book of Taliesyn ut. I Storbritannien släpptes albumet dock året därpå. I USA nådde albumet som bäst plats 38 och i Kanada plats 21. 1969 släpptes gruppens tredje studioalbum, Deep Purple. På låten "April" återfinns stråkar och träblås vilket visade Lords klassiska influenser. Bandet spelade också in en singel, "Emmaretta", uppkallad efter Emmaretta Marks som just då ingick i musikalen Hair och som Evans försökte förföra. Detta skulle också bli den sista inspelningen av Mark I.Thompson, Dave (2004). "Smoke on the Water: The Deep Purple Story" p.324. ECW Press Efter en turné i USA gick gruppens amerikanska skivbolag, Tetragrammaton, i konkurs. På grund av detta och dålig promotion sålde albumet mindre bra och hamnade utanför topp-100 i USA. Under turnén hade Lord, Blackmore och Paice ett möte där de diskuterade om att styra gruppen mot en tyngre inriktning. De tre kände att Evans och Simper inte skulle passa bra i den nya riktningen och de båda blev ersatta under sommaren.Joel Whitburn (2007). "The Billboard Albums: Includes Every Album That Made the Billboard 200 Chart". p.227. Record Research Inc., 2007 Paice konstaterade, "En förändring var tvungen att komma. Om de inte hade lämnat, skulle bandet ha fallit ihop.""
Sångaren Terry Reid erbjöds en plats i bandet av Blackmore, men tackade nej på grund av kontraktskyldigheter. Bandet hittade senare Ian Gillan som sjöng i Episode Six, ett band som redan givit ut ett flertal singlar i Storbritannien utan att ha lyckats slå igenom. Gillan hade tidigare, när Deep Purple först bildades, blivit tillfrågad av Simper. Gillan hade dock vid den tidpunkten sagt att han trodde mer på Episode Six. Trummisen i Epidsode Six, Mick Underwood, introducerade bandet för Gillan och basisten Roger Glover. Detta innebar slutet för Episode Six och Underwood kände samvetskval i nästan ett helt årtionde. Gillan rekryterade honom dock till sitt nya projekt Gillan i slutet av 1970-talet. Mark II var nu komplett och gav ut en första singel, "Hallelujah", skriven av Roger Greenway och Roger Cook. Singeln floppade dock och Blackmore sade till tidningen Record Mirror att gruppen behövde ha ett "kommersiellt album i Storbritannien" och beskrev låten som "mitt emellan" vad bandet normalt skulle göra, men med en lite mer kommersiell riktning.Bloom, Jerry (2008). "Black Knight: Ritchie Blackmore" p.128. Omnibus Press, 2008
Bandet fick välbehövlig publicitet i september 1969, med Concerto for Group and Orchestra, en tre satser lång epos skriven av Lord som ett soloprojekt av och med bandet på Royal Albert Hall med Royal Philharmonic Orchestra, under ledning av Malcolm Arnold. Tillsammans med Five Bridges av The Nice, var det en av de första samarbetena mellan ett rockband och en orkester. Detta livealbum blev bandets första album som lyckades ta sig in på listorna i Storbritannien. Gillan och Blackmore var emellertid inte speciellt glada över att bandet vid den tiden var känt som "en grupp som spelade med orkestrar". Trots detta, skrev Lord Gemini Suite, ett nytt orkester/gruppsamarbete i samma anda, för Deep Purple i slutet av 1970. 1975 sade Blackmore att han inte tyckte att Concerto for Group and Orchestra var dålig men att Gemini Suite var hemsk och väldigt osammanhängande. Glover hävdade senare att Lord hade visat sig som en ledare för bandet under de första åren.
1970–1973: Genombrott Kort efter konserten med Royal Philharmonic Orchestra började Deep Purple vad som skulle komma att bli ett hektiskt turnerande och inspelande under de kommande tre åren. Deras första studioalbum under denna period var Deep Purple in Rock, som gavs ut i mitten av 1970. Titeln stöds av albumets Mount Rushmore-inspirerade omslag, och innehöll konsertfavoriter som "Speed King", "Into the Fire" och "Child in Time". Bandet gav också ut singeln "Black Night", som slutligen gav Deep Purple en topp-10 hit i Storbritannien. Samspelet mellan Blackmores gitarr och Lords distade orgel, tillsammans med Gillan skrikiga sång och rytmsektion bestående av Glover och Paice, gjorde att bandet nu började få en unik identitet som ytterligare separerade dem från sina tidigare album. Tillsammans med Zeppelins Led Zeppelin II och Sabbaths Paranoid, kodifierades genren heavy metal med In Rock.