Fumimaro Konoe, , även Ayamaro Konoe, född 12 oktober 1891 i Tokyo, död 16 december 1945 i Tokyo, var japansk hertig, premiärminister i flera omgångar, och den sista i det militaristiska Japan. Fumimaro Konoe tillhörde den adliga Konoe-ätten.
Ungdomsår Uppväxt Fumimaro Konoe var hertig Atsumaro Konoes förstfödde, dotterson till länsherren Maeda Yoshiyasu. Modern gick bort i sjukdom medan Fumimaro ännu var i späd ålder, och han uppfostrades istället av sin styvmor, tillika moderns lillasyster.
Fadern bekände sig till den pan-asiatiska rörelsen och förestod skolan Tōadōbunkai för Kina-japaner. Då Fumimaro hade nått tolv års ålder (1904) avled också fadern, och Fumimaro blev därmed familjeöverhuvud med ansvar för det tungt belånade huset Konoe.
Den som skulle komma att förlösa familjen ur dessa svåra omständigheter var politikern och adelsmannen Kinmochi Saionji. Saionji hade varit politisk motståndare till Atsumaro Konoe, men satte sig över denna fiendskap när det gällde arvtagaren. Ur detta växte en frändskap mellan de två, som sedermera fick Fumimaro att avsäga sig faderns pan-asianism till förmån för det europeisktinspirerade tänkande som Saionji stod för.
Efter att ha gått ut högstadiet på prestigeskolan Gakushūin var tanken att Fumimaro, såsom var brukligt för adelns söner, skulle gå vidare till samma Gakushūins gymnasium. Dock övertalades han av rektorn för dåvarande Dai-ichi kōtōgakkō att istället avlägga antagningsprovet till hans skola, varifrån han gick vidare till Tokyos kejserliga universitet. På universitetet studerade Fumimaro till en början filosofi, men nöjde sig inte med det. Han sökte vidare till Kyotos kejserliga universitets juridiska fakultet där han studerade hos den marxistiskt influerade ekonomiprofessorn Hajime Kawakami. Under sin studietid i Kyoto framlade Fumimaro Konoe i den litterära tidskriften Shinshichō (Nya tankar) en översättning av Oscar Wildes Människans själ under socialismen. Skriften belades med utgivningsförbud och Konoe själv kallades till kejserliga hovministeriet för att bli tillrättavisad.
Under studietiden förälskade sig Konoe i vicomte Takanori Mōris dotter Chiyoko. Giftermålet avvek från dåtidens norm, i synnerhet i de övre samhällsskikten, genom att inte vara arrangerat. Paret fick två söner och två döttrar. Döttrarna giftes bort med andra adliga familjer. Äldste sonen Fumitaka blev yrkesmilitär och dog år 1956 i sovjetisk fångenskap, hans yngre bror Michitaka (1922–2012) var professor i historia vid Tokyouniversitetet.
Politisk karriär År 1916, vid 25 års ålder, blev Konoe invald i överhuset. 1918 författade han skriften Förkasta den engelsk-amerikanska pacifismen. Under fredskonferensen i Paris 1919 (då bland annat Versaillesfördraget undertecknades) ingick Konoe i Saionjis delegation, vilket för den unge adelsmannen blev en upplevelse som vidgade hans vyer. 1927 lämnade han den konservativa falangen inom överhuset och bildade tillsammans med Kōichi Kido och Iesato Tokugawa en ny arbetsgrupp, den så kallade "tisdagsklubben". Detta gav Konoe en politisk position inom överhuset, men ökade samtidigt avståndet till hans forne välgörare Saionji, som vid det laget inte längre var premiärminister, men likväl bland de mäktigaste i Japans politiska liv. Tillsammans med sina bundsförvanter kom Konoe att utgöra kärnan i den reformistiska rörelsen inom parlamentet. Som överhuvud för en av Fujiwara-klanens fem mäktiga familjer, och även för sitt fördelaktiga utseende (han var, för en dåtida japan, ovanligt lång), uppskattades han av massan – också för sin inställning mot Japans Amerika- och Englandsvänliga politik. 1933 blev han utnämnd till ordförande i överhuset och fick därmed även en plats i kabinettet.
År 1936 utsågs Konoe i följderna efter kuppförsöket 26 februari från högsta ort till premiärminister, men avböjde ”av hälsoskäl”. Det har spekulerats om Konoes egentliga motiv, och en anledning som framförts är hans förbindelser med den kejsartrogna falangen inom militären. Efter mordet på den kejsartrogne överstelöjtnanten Saburō Aizawa och det därpå följande upproret skulle Konoes maktbas ha varit osäker. Känt är i varje fall att oligarken Saionji genom såväl Konoe som Shigeru Yoshida förde fram Kōki Hirota till posten.
Premiärministern Första ministären thumb|left|upright|Fumimaro Konoe anlade en liten mustasch, inte helt olik Hitlers. Vid sin dotters bröllop väckte han munterhet genom att imitera den tyske diktatorn. 1937 tillträdde Konoe, på Saionjis anmodan, posten som premiärminister. Redan från början väckte han uppmärksamhet genom att arrestera såväl kommunister som de inblandade i 26/2-incidenten för brott mot lagen om offentlig säkerhet. Även deras anhängare förföljdes och utpekades som folkfiender. Denna ideologi hade formulerats av arméministern (och senare utbildningsministern) Sadao Araki, vars egensinniga nationalism var en viktig inspirationskälla för de unga kejsartrogna officerarna. Konoe hade sedan tidigare verkat för frikännandet av Sadamotos kamrat, den höge officeren och upprorsmannen Jinzaburō Masaki, som hade befunnits inblandad i 26/2-upproret. Saionji stod emot denna ultranationalism och den utropade politiken fullföljdes aldrig.
Den 7 juli samma år utbröt det andra sino-japanska kriget (med dåvarande språkbruk: Kinaincidenten). I ett regeringssammanträde två dagar senare beslöts att konflikten inte skulle trappas upp. Trots detta och vapenstilleståndsförhandlingar i Kina, utfärdades den 11 juli en deklaration om förstärkningar omfattande tre divisioner till styrkorna i norra Kina. I riksdagen höll däremot Konoe fast vid att konflikten skulle begränsas. Den 17/7 beslutades vid ytterligare ett regeringssammanträde om finansiella anslag på knappt 10 miljoner yen till Nordkinaarmén, vilket nio dagar senare utan att armén ens begärt det höjdes till 97 miljoner, för att den 31 juli ytterligare eskaleras till ett bidrag på över 400 miljoner.
I början av augusti 1937 fortlöpte fredsförhandlingarna (genom T.V. Soong), och Konoe nådde till sist enighet med Chiang Kai-shek om att en särskild envoyé skulle sändas till Nanjing. Via kontakter inom flottan snappade emellertid några ur arméns hårda kärna upp telegrammet, och sändebudet, som avreste med båt från Kobe till Shanghai, gensköts av militärpolis och återfördes till Tokyo. På så vis misslyckades fredsansträngningarna. Konoe misstänkte arméministern Hajime Sugiyama för att ha satt käppar i hjulen för förhandlingarna, direkt eller indirekt.
8 augusti drogs riktlinjer upp för en japansk-kinesisk antikommunistisk pakt, men någon fred var inte inom synhåll – dagen efter dödades två japanska officerare i Shanghai. Som svar avdelades ytterligare två armédivisioner till Kina, och den 15 augusti flygbombade flottan Nanking. Samma dag förkunnade premiärminister Konoe: ”I en tid som denna måste vi vara beslutsamma”. Vid regeringssammanträdet två dagar senare drogs också beslutet om att inte trappa upp konflikten tillbaka.
Vid sammanträdet den 2 september utvidgades språkbruket från att handla om ”den nordkinesiska incidenten” till ”Kinaincidenten” kort och gott. Veckan därpå framlades en ny lag om extraordinära militära utgifter med motiveringen att ”Kinaincidenten är att likställa med det kinesiska, det ryska och första världskriget.” Den 13 december anfölls Nanking.
Året därpå, den 11 januari 1938 fastlades en grundläggande plan för att lösa Kinafrågan. Den tyska diplomaten Oskar Trautmann, som tidigare varit ambassadör i Tokyo och vid denna tidpunkt var stationerad i Nanking, utsågs till medlare. Den 16 januari, två dagar efter överläggningar inom kabinettet, lät Konoe förklara att ”vi hädanefter inte kan ha Nationalistregeringen som motpart”, vilket markerade det slutgiltiga sammanbrottet för förhandlingarna, trots separata ansträngningar från generalmajor Kanji Ishiwaras sida. Spiken i kistan blev upprättandet av Wang Jingweis marionettregim. Den 5 maj infördes, med hänvisning till Kinaincidenten, två nya lagar: Generalfullmakt över rikets tillgångar (jämför med Tysklands Ermächtigungsgesetz) och en lag om statlig elektricitetsransonering. På detta vis togs de första stegen mot att införa en krigsekonomi i landet, och samtidigt mot en japansk statssocialism.
Konoe lyckades vid den här tiden, genom att förankra sitt beslut bland annat hos generalstabschefen Kan'in-no-miya, utmanövrera arméministern Sugiyama. Sugiyama skulle efterträdas av Toshirō Obata, men den gruppering inom armén som var mot en upptrappad konflikt förordade istället Seishirō Itagaki. Det civila sändebudet Inosuke Furuno skickades till fronten i Shāndōngprovinsen för att hämta hem Itagaki. I samband med omorganisationen av kabinettet hade den moderata falangen inom militären, däribland Kanji Ishiwara, hoppats få Itagakis hjälp att från högsta ort betvinga den mer hårdföra delen av officerskåren, men Itagaki kom istället att bli en marionett för de sistnämnda. Samtidigt tillträdde f d generalguvernören i Korea, Kazushige Ugaki, posten som utrikesminister. Ugaki, som saknade premiärministerns stöd i sina fredsansträngningar och motsatte sig upprättandet av Fjärran östern-ministeriet, avträdde redan i september samma år.
I augusti planerade Konoe att bilda ett nytt parti, Storjapanska partiet (Dai-Nippon-tō), kring det nationalistiskt sinnade vänsterpartiet Socialistiska masspartiet (Shakaiminshū-tō) och dess generalsekreterare Hisashi Asō, men insåg snabbt att tiden inte var den rätta. Detta initiativ pekade samtidigt framåt mot upprättandet av utompartipolitiska organisationen Taiseiyokusankai (Tvärpolitiska storförbundet) och den därpå följande de facto-diktaturen. Sitt sista offentliga utspel gjorde Konoe den 3 november, i och med uttalandet om systemskifte i Ostasien, där tanken om "Storasiatiska samväldet" först etablerades. Den 5 januari 1939 avgick Fumimaro Konoe som premiärminister.
Året därpå, den 26 maj 1940, utgav Konoe tillsammans med Kōichi Kido och Yoriyasu Arima, ett PM som skulle lägga grunden till ett nytt politiskt parti med Sovjetunionens kommunistiska parti och Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet som främsta förebilder. Den 24 juni gjorde de ett uttalande om "en ny politisk regim". Den 19 juli, strax före regeringsbildningen, uppnådde de en överenskommelse med ministerkandidaterna Hideki Tojo, Zengo Yoshida och Matsuoka Yōsuke om genomförandet av ovannämnda systemskifte i Ostasien.
Andra ministären thumb|Konoes andra kabinett efter sitt första sammanträde.
Den 22 juli 1940 bildades Konoes andra kabinett. Vid regeringssammanträde den 26 juli fastställdes en generalplan för rikets styre, vilken innefattade upprättandet av Storasiatiska samväldet, omfattande Japan-Kina-Manchuriet. Som ett led i utvecklingen av den nya politik som även Tōjō m.fl. hade godkänt, upplöstes i snabb takt alla politiska partier. Då det sista partiet hade upplösts den 15 augusti, var den representativa demokratin effektivt avskaffad i Japan.
Detta tilltag mötte stor kritik, då envälde av många inte ansågs passa den japanska staten – jämförelser drogs med det drygt 70 år tidigare avskaffade shogunväldet. Något enda statsparti kunde därför inte bildas och de totalitaristiska krafterna fick finna sig i viss marginalisering. Istället bildades det Tvärpolitiska storförbundet (Taiseiyokusankai), vilket förvisso inte var parlamentaristiskt, men inte heller tillät någon regelrätt diktatur.