Thomas Thorild, fram till 1785 Jönsson Thorén,Litteraturbanken född 18 april 1759 i Svarteborgs socken i Bohuslän, död 1 oktober 1808 i Greifswald, var en svensk författare, poet och filosof samt från 1795 professor och bibliotekarie vid Greifswalds universitet.Focus, 1970
Thorild var inblandad i en långvarig litterär polemik med Johan Henric Kellgren om kritikers rätt till kritik och om författarens rätt, att sätta sig över formen. Striden kom att stå mellan de förromantiska idéerna och klassicismens uppfattning om den goda smaken. Thorild skrev en slags programförklaring 1791, En kritik över kritiker. Thorild väckte också uppmärksamhet genom sin skrift Om kvinnokönets naturliga höghet, 1793, där han för fram sin idé om jämlikhet mellan könen; han uppmärksammade, att män betraktades som personer först och främst, och som sexuella varelser i andra hand, medan kvinnor sågs som enbart kön och sällan som personer. Ett citat av Thorild är fäst på Uppsala universitets huvudbyggnad.
1793 blev Thorild åtalad och dömd till fyra års landsförvisning då han pläderade för tryckfrihet och mot ståndsuppdelningen av riksdagen.
Biografi
Tidiga år Thorild var son till en kronolänsmannen Jöns Olsson och Börta Thomasdotter, blev redan vid två års ålder föräldralös och vårdades först av morföräldrarna och sedan hos en äldre bror i Kungälv. I broderns skola visade han en sådan begåvning att han togs om hand av dess rektor Anders Tranchell i Kungälv och dennes bror, kassören, sedan direktören i Ostindiska kompaniet Jonas Tranchell i Göteborg, vilken förblev hans välgörare. Redan som gymnasist i Göteborg utmärkte Thorild sig framför sina skolkamrater; han torde där ha fått impulser av Gottfried Wilhelm von Leibniz och Emanuel Swedenborgs filosofi.
Studier i Lund miniatyr|Thomas Thorild 1775 blev han student vid Lunds universitet, men lämnade universitetet på ett år och kom som informator till Rånnum vid Vänersborg. 1777 återvände han till Lund och höll där 1778 inför Göteborgs nation ett tal om "Det ädla och sköna i vetenskaperna", det tidigaste provet på hans filosofisk-estetiska studier. Hans vistelse vid universitetet, där han inte avlade någon examen, blev i hög grad avgörande för hans framtid genom de vänskapsförbindelser han knöt, bland annat med göteborgaren Bengt Lidner, och det anseende han skaffade sig bland studenterna. Goethe blev hans älsklingsförfattare, medan han ägnade sig åt spekulationer under Spinozas inflytande och så leddes in på en egen art av panteism, vilken sedan fortsatte att prägla hans åskådning.
Stockholmstiden miniatyr|Originalutgåva av Passionerna, 1785. Känslan av överflödande kraft och bristande utrymme för dess användning drev honom att i december 1780 lämna Lund och fara till Stockholm, dit han anlände i februari 1781. Det första året sysselsatte Thorild sig där med filosofiska studier, författande av skaldestycket Passionerna, brevväxling med vännerna Heurlin och Hylander (i utdrag utgiven av P.D.A. Atterbom i Siare och skalder, del 4) samt privatundervisning.
Poesitävling och polemik miniatyr|Thorilds meningsmotståndare, Johan Henric Kellgren. Lärodikten Passionerna, som skrevs till en poesitävling 1780 av sällskapet Utile Dulci, sammanfattar Thorilds spekulativa system och är ett skaldestycke i helt ny form och anda. Edward Young, Friedrich Gottlieb Klopstock, Salomon Gessner, men framför allt Ossians sånger – skrivna av James Macphersons påhittade skotske bard Ossian – var hans inspirationskällor. Till förebilderna hörde även William Shakespeare, Francis Bacon, Isaac Newton, Montesquieu, Alexander Pope, Claude Adrien Helvétius och Jean-Jacques Rousseau.Lars Lönnroth och Sven Delblanc, Den svenska litteraturen, Bonnier Alba, 1988 Dikten inlämnades i slutet av 1781, jämte ett Ode till jordbrukaren, och Thorild själv skildrar den som "innehållande kraften av hans filosofi och glansen av hans inbillning; orimmat, hänryckt, förunderligt". I februari 1782 belönades Passionerna av sällskapet, men endast med ett mindre pris. Detta domslut motiverades utförligt av Johan Henric Kellgren, sällskapets sekreterare, som beskrev verkets fel och svagheter, jämte dess betydande förtjänster, men i synnerhet klandrade han det "orimmade daktyliska" versslaget, hexametern, vilket ansågs innebära "en likaså vådlig som onödig nyhet". Strax därefter offentliggjorde Thorild att han avsade sig priset. Det ledde till en tvist, som å ena sidan visade Thorilds naiva övermod, men å andra sidan också blottade åtskilliga svagheter hos det traditionella sättet att se på poesi. Striden återupptogs 1783 och rörde sig då huvudsakligen kring den orimmade versens berättigande. Kellgren angrep då Thorild i stycket Nytt försök till orimmad vers. Denne svarade med den sedermera offentliggjorda beryktade Straffsången och fann sig därjämte föranlåten att uppsätta ett eget tidningsorgan, Den nya granskaren (1784), dels för att sprida sina nya åsikter i stats- och samhällsläran, dels för att angripa Kellgren. Tidningen fick dock inte någon större spridning och lades ner i augusti samma år, efter fyra månaders tillvaro. Strax innan hade Thorild utgivit Fragment av 1783 års vitterhet (även kallat Straffsången eller Nyaste försök til orimmad vers), som med en mosaik av grova skällsord överöste Kellgren och verkligen lär ha sårat Kellgren. Allmänheten verkar dock snarast ha fattat sympati för Kellgren snarare än Thorild, och det ledde till att Thorild i november 1784 skrev texten Inbillningens nöjen, prosaisk ode för att smickra Kellgren, "behagens skald". Effekten uteblev och Thorild själv tycks snarast än en gång velat visa sin överlägsenhet.
Motion till kungen Under en period i mitten på 1780-talet inträdde ett längre stillestånd. Thorild utgav sin redan omtalade lärodikt Passionerna 1785, men förhöll sig för övrigt tämligen tyst. Han ansågs dock redan då som "ett rang-geni med anhang, tillbedjare, fiender", såsom han själv yttrar. Han försökte närma sig Carl Gustaf af Leopold, som 1786 blev kungens sekreterare, men det ledde inte till något. Riksdagen 1786 gav honom anledning att uppträda som politisk författare. Bland annat hade kung Gustav III valt in Kellgren i den nygrundade Svenska Akademien. Thorild hade vänt sig mot hela idén med en akademi som en slags smakdomstol och menade att snillet skapar sina egna vägar. Han betraktas ibland som Svenska Akademiens första opponent.
I en motion till kungen strax efter riksdagskallelsen till Kanslikollegium (som dock ej befordrades till kungen), och i en till motion som lämnades till ridderskapet och adeln, yrkade Thorild på införandet av oinskränkt tryckfrihet och bifogade till det första ett "ideal af en tryckfrihetslag", där avskaffandet av all censur föreslogs. Dessa motioner (tryckta 1792) är "skrivna med glödande entusiasm och i stilistiskt hänseende, men ledde inte till något praktiskt resultat". För Thorild var den förnämsta vinsten av denna riksdag den att han då gjorde bekantskap med den originelle mecenaten Pehr Tham på Dagsnäs, som sedan under en följd av år förblev hans outtröttlige välgörare och beskyddare, såsom man kan se av den betydande samling brev, som växlats mellan dem (i utdrag hos Atterbom). Under riksdagens lopp utfärdade Thorild en prenumerationsanmälan på översättningar av Tacitus och Ossian. Dessa arbeten sysselsatte honom en kort tid, men de färdigställdes eller utkom aldrig.
År 1787, två år före franska revolutionen, utvecklade han i ett brev till en själsfrände sina planer på att genom skrifter på latin verka för bildandet av en världsrepublik, "vars osynliga regering äro genierna". Uppgiften var nu "att störta dårar och slå skälmar" – med detta syftade han på kungar och ministrar samt deras medhjälpare. Så småningom skulle man också "bränna städerne, dessa nästen för galenskapen och tyranniet, dessa yppighetens och eländets skolor, där man efter systemer förvandlar jordens härlighet och välsignelse till en stenhop". I stället skulle nya, fria samhällen bildas "på öar, i bergstrakter, hos vildar, köpta öde ställen etc.". En ny religion och nya lagar skulle här råda. Den kung, "den blodsdåre" som sedan ställde till krig, borde genast slås till marken. "Konungakältringarne få slåss med varandra, om de vilja."
Studier i Uppsala och resa till England Under tiden mognade hos honom alltmer beslutet att bege sig till England, där han trodde sig kunna finna större gehör än i Sverige för sina storartade planer på att förbättra världen. Innan dess ansåg han likväl nödvändigt att skaffa sig en examen och begav sig därför i februari 1787 till Uppsala. Där ägnade han sig åt juridik, men ämnade även ta medicinsk grad, vilken plan han dock snart övergav. Efter ett år tryckte han såsom disputation sin Critik öfver Montesquieu, vilken han under presidium av professor Anders Hernbergh försvarade den 22 mars 1788. Åhörarkretsen, med kungen och hans förnämsta hovherrar, var lysande, Thorilds försvar och hälsningstal likaså. Bland andra opponenter uppträdde på kungens befallning Elis Schröderheim, överste Berndt Johan Hastfer och Carl Gustaf af Leopold ("Allt herrligt och applauderadt. Kungen liksom utom sig", berättar Thorild själv). Denna personliga triumf fick dock inga verkliga fördelar. Han avlade juris kandidat-examen, men avbröt de fortsatta studierna på grund av en tvist med examinatorn, som skulle lett till hans underkännande i licentiatexamen, lämnade Uppsala och for, antagligen understödd av Tranchell samt med ett fördubblat huitfeldtskt stipendium, hösten 1788 till London. miniatyr|Emanuel Swedenborg, som var en av Thorilds förebilder och ämnen. England behagade honom mycket till en början. Men i samma mån hans överdrivna förhoppningar om att där vinna anseende och ära som författare sjönk, avkyldes även hans entusiasm, och denna förbyttes omsider i köld och förakt för det brittiska folket och England. Under den tid av ett och ett halvt år han tillbragte i London sysselsatte han sig med författarskap på engelska och utgav ett par skrifter: The Sermon of Sermons (1789) och True Heavenly Religion Restored (1790), den senare starkt påverkad av Swedenborgs läror. Han författade även flera andra engelska småskrifter och påbörjade poemet Cromwell med mera.
Reskassan tog efter ett tag slut, och Thorilds värd lät bysätta honom. Filantropen Carl Bernard Wadström löste dock ut honom ur bysättningshäktet på våren 1790 och såg till att han kunde återvända hem på en svensk båt.
Återkomst till Sverige Thorild återvände med en helt annan uppskattning av Sverige än förut. Sommaren tillbringade han vid Medevi och kom på hösten till Stockholm. Där sökte han till en början genom Nils von Rosensteins förmedling kunglig fullmakt som professor i Uppsala, med survivans (förtur) på filosofiska professuren samt rättighet att disputera och ge enskilda lektioner, men av det förslaget blev intet. Under hans frånvaro hade Kellgrens och Stockholms-Postens anseende vuxit alltmer, medan Thorild själv fann sig halvt bortglömd. Dessutom trodde han sig fortfarande i Kellgrens uppträdande spåra det översitteri och den skoningslöshet, som förut så starkt stött honom.
Återupptagande av polemik med Kellgren samt Leopold miniatyr|Carl Gustaf af Leopold, Thorilds andra store meningsmotståndare.