Den här artikeln handlar om konstens historia i Frankrike.
Forntiden Den franska konsthistorien börjar med grottmålningarna i Lascaux i Dordogne från den äldre stenåldern för omkring 15 000 år sedan.Bra Böckers lexikon, band 8, tredje upplagan. Dessa målningar hade förmodligen magiska funktioner och avbildar djur som hästar och bisonoxar mycket naturtroget och kan fortfarande ses som oöverträffade rörelsestudier.
Antiken miniatyr|300px|Akvedukten vid Pont du Gard Grekerna grundade en koloni på den franska medelhavskusten omkring 600-talet f.Kr. vilket blev grunden till staden Marseille. Det återstår dock inga spår av någon grekisk kultur i Frankrike.
Kelterna etablerade sig i Frankrike från omkring 400 f.Kr. och deras konst liknar på alla vis den keltiska konst som vid denna tid producerades över hela den europeiska kontinenten (fastän fransmännen gärna talar om den som l'art gaulois). Denna keltiska konst, dessin curviligne, som huvudsakligen består av redskap och smycken, är dekorerad med abstrakta, runda och roterande former gjorda efter grekiska och romerska förebilder. Det har ofta sagts att denna konst är otypisk för den saklighet och balans som kom att utmärka den franska konsten under historisk tid.
När romarna inlemmade Gallien i det romerska riket 57–52 f.Kr. var det ett outvecklat land som snabbt upptog den romerska konsten och formades efter de romerska imperieidealen. Många av den bäst bevarade romerska arkitekturens verk återfinns i Provence i södra Frankrike: templet Maison Carrée i Nîmes Akvedukten Pont du Gard utanför Nîmes Teatern och triumfbågen i Orange
Relieferna på triumfbågen i Orange är ett exempel på den gallisk-romerska konsten, en konst där keltiska slingrande ornament och en klassisk struktur samexisterar utan att egentligen hitta varandra.
Den romerska konsten i Frankrike kom att bli utomordentligt viktig för landets framtida konstliv. Den klassiska grunden återkommer klarare i Frankrike än i något annat land utanför Italien direkt efter det romerska rikets upplösning utgjorde romerska förebilder en naturlig utgångspunkt för den första egentligt franska konst som följde.
Merovinger Den gallisk-romerska konsten gick under när visigoter, burgunder och franker började strömma in i landet. Ett visst mått av konsolidering kom då den förste kristne, frankiske kungen Klodvig I erövrat större delen av det som idag är Frankrike omkring 500. De därpå följande 250 åren utmärkte sig dock framför allt av släktfejder inom merovingerna, den styrande släkten.
Nästan ingen konst har överlevt från denna tid, baptisteriet Saint-Jean i Poitiers är ett av undantagen, och det största intresset tilldrar sig bokmåleriet som kan sägas vara typisk för keltisk konst. Alla figurativa element är hårt stiliserade och målade med bjärta färger. Motiven är ofta kristna och utgår från romerska eller orientaliska förebilder. Särskiljande är dock de många bokstäver som byggts upp med djurformer. Detta kan ses som den första egentligt franska konsten.
Karolinger Karl den store skapade Västeuropas första stora rike omkring 800. Karl såg sig själv som en arvtagare till det romerska riket och lät kröna sig i Rom år 800.
Idag brukar hans strävanden att samla lärda omkring sig och höja den kulturella nivån i Europa i största allmänhet, betraktas som den första renässansen i Europas konsthistoria. Det är genom denna s.k. karolingiska renässans som vi idag har kvar avskrifter av Vitruvius' De architectura libri decem och de många palats och kloster som Karl lät uppföra kom att bli en viktig grund för de renässanser som följde.
Karl bytte också ut den svårlästa merovingiska uncialskriften mot den karolingiska minuskeln som kom att utvecklas till antikvan.
Arkitektur Den bäst bevarade arkitekturen från den karolingiska tiden är Karls palatskapell i Aachen (idag i Tyskland).
På fransk mark finns Teodulf av Orléans privata palatskapell i Germigny-des-Prés från 806 bevarat i form av en rekonstruktion från 1800-talet. Den består av en kupol som vilar på fyra kolonner och var försedd med absider och ett stort torn.
Av större betydelse för arkitekturen under de följande epokerna var förmodligen klosterkyrkan Saint-Riquier nära Abbeville från 799 som blev stilbildande för den romanska arkitekturen. Saint-Riquier har rekonstruerats efter tillgängliga beskrivningar.
Bildkonst De karolingiska kyrkorna var invändigt dekorerade med mosaiker och fresker. Dessa hade framför allt en pedagogisk uppgift: de skulle undervisa den icke läskunniga befolkningen. Nästan ingenting av denna utsmyckning finns bevarad, ett undantag är mosaiken i Saint-Germain i Auxerre från omkring 850. Då freskerna var billiga att uppföra blev de äldre bilderna ofta överkalkade och ersatta med nya bilder.
Bokkonst Det karolingiska bokmåleriet överträffade all annan konst från denna tid. Dyrbara färger, juveler och guld förgyller dessa praktverk som endast ett fåtal stormän hade råd att beställa. En stor del av denna konstart har bevarats och bokverken kan ibland knytas till tillverkningsorter som Reims och Tours. Några kända Biblar är Eboevangeliet, tillverkat i Reims omkring 823, och de illustrerade Biblarna från skolan från Martin den heliges kloster i Tours.
Romansk konst Det frankiska riket delades 843, och det egentliga Frankrike kan sägas ha sett dagens ljus med Karl den skalliges rike i det som i dag är västra Frankrike. Hotet från framför allt vikingarna gjorde dock att ingen politisk stabilitet kunde uppnås under de följande 150 åren då feodalismen förhindrade varje strävan efter framsteg. Denna tid brukar kallas för "den mörka tiden" och inte mycket finns att säga om dess konst.
Med Capetingernas bestigning av den franska tronen 987 kom ljusningen, och under seklet som följde började olika skolor och verkstäder i Frankrike att utveckla flera estetiska och konstruktiva nyheter. Till skillnad från den arkitektoniska enhetlighet som det tyska kejsardömet kunde uppvisa vid denna tid uppfördes i Frankrike kyrkobyggnader av vitt skilda slag i olika delar av landet. Tillsammans bidrog de på var sitt sätt till det som kom att bli gotiken.
Arkitektur De romanska kyrkorna innebar att kyrkornas kapacitet ökade dramatiskt. En viktig orsak till detta var de pilgrimsvägar genom västra Frankrike som ledde till Santiago de Compostela i spanska Galicien. Pilgrimsfärderna utgick från de religiösa centralorterna Chartres, Paris, Vézélay och Arles, och mellan dessa och den spanska vallfartkyrkan uppfördes en rad kyrkor med kapacitet att ta emot pilgrimerna. Dessa kyrkor hade många gemensamma drag och innebar att nya konstruktionslösningar och konstnärliga bedrifter fick snabbt genomslag i hela området.
I Normandie uppfördes omkring 1050 flera treskeppiga kyrkor med många av de kännemärken som kom att utmärka den romanska arkitekturen. Den massiva murverkan från tidigare epoker ersattes av ett mittskepp som försetts med klerestorium och arkader vilket skapade vertikaltet och släppte in ljus i kyrkorummet. En annan nyhet var den västra tvåtornsfasaden. Vidare använde man så kallas stödväxling i långhuset med halvkolonner som övergick i knektar och sträckte sig ända upp till taket avlösta av kolonner i arkaden i den första våningen. Resultatet blev att en mittskeppstravé motsvarades av två i sidoskeppen. Tillsammans med fönstren och läktaren ovanför pekar detta tydligt mot den genomsläpplighet som kom att utmärka gotiken. Saint-Étienne, Caen, efter 1050. Sainte-Trinité, Caen, efter 1060. Notre-Dame, Jumièges, ca 1040–1070. (extern bild)
I Poitou (gammal provins vid dagens Poitiers) skapades ett annorlunda kyrkorum. Mittskeppet kröntes av tunnvalv och sidoskeppen av kryssvalv vilket gav en snarast horisontell verkan. Korsmitten kröntes av ett torn, och västfasaden saknade torn men var rikt dekorerad av skulpturer placerade i arkader. Det senare kom att bli utmärkande för gotiken. Saint-Savin-sur-Garetempe, Poitou, ca 1070 Notre-Dame-la-Grande, Poitiers, ca 1100.
I Auvergne liknade kyrkorna de i Poitou men tunnvalvet höjdes "en halv våning" av en låg emporvåning, och trycket från mittskeppets valv upptogs av transversalbågar. Ett viktigt bidrag till gotiken var sidoskeppen som drogs runt koret och möttes i en koromgång. Notre-Dame-du-Port, Clermont-Ferrand, ca 1100.
Kyrkorna i Akvitanien uppfördes istället i en italiensk-bysantinsk stil med en grundplan som ett grekiskt kors och kupoler på pendentiv över alla fyra travéer. Dessa kyrkor fick få efterföljare. Katedralen i Angoulême, ca 1105. Saint-Front i Périgueux, efter 1120.
Benediktinerna, med sitt huvudkloster i Burgund, uppförde kyrkor i en stil som kombinerade landvinningarna från alla andra håll. Under en period på omkring 200 år byggdes klosterkyrkan i Cluny om i flera omgångar, och under abbot Hugo utvecklades det till en femskeppig basilika med arkader, spetsbågar, triforium, klerestorium och två transept och ett enormt kor med koromgång, allt omgärdat med ett dussin absider och flera torn. Den burgundiska stilen fick efterföljare i hela Frankrike och blev mycket viktig för den gotiska katedralen. Klosterkyrkan i Cluny, 910, 950 och 1088 Saint-Étienne, Nevers, ca 1063–1097. Notre-Dame, Paray-le-Monial, ca 1130. Saint-Lazare i Autun, ca 1130.
Bildkonst När kyrkobyggandet tog fart på 1000-talet var den klassiska konsttraditionen fullständigt bortglömd: Någon skulptur som självständig disciplin hann heller aldrig utvecklas under den romanska tiden, och skulpturer i större format förekom egentligen bara i södra Frankrike. Större delen av den skulptur som producerades under denna tid var underställd och starkt bunden till arkitekturen. De referenser som konstnärerna hade att tillgå var bokmåleri, elfenbensreliefer och smidesarbeten, och den konst de producerade utifrån dessa referenser var nästan uteslutande låga reliefer, närmast som långt drivna graveringar. Dessutom var bildmotiven alltid anpassade till det arkitektoniska sammanhanget och hänvisade till vissa bestämda platser i kyrkorummet: tympanonfält, friser, trymåer och kapitäl.
Gestalterna i bilderna var i första hand helgon och mer eller mindre fantastiska djur. I någon mening kan man förstå dessa bilder som ikoner: det var inte bildernas innehåll som gestaltades, innehållet fanns istället bortom bildplanet och måste "läsas" fram. Bildernas funktion var i första hand pedagogisk – de fungerade som illustrationer till det kristna budskapet som framfördes i kyrkan – men de framförde sitt budskap indirekt genom allegorier och symboler. För att förstå deras ofta mångbottnade budskap krävdes en uttolkning. Mer direkt berättande var de bilder som redogjorde för berättelser ur Nya Testamentet. Där förekom stiliserade avbildningar av föremål som fartyg, vapen och byggnader som kunde kännas igen från historierna i Bibeln.
Såväl kyrkornas väggar som all den romanska skulpturen var bemålad, men idag finns bara mindre fragment bevarade av den färgglädje. Freskerna i tunnvalvet, förhallen och koret i Saint-Savin-sur-Gartempe har kallats den romanska konstens motsvarighet till renässansens Sixtinska kapellet. Utan försök till rumsillusion eller naturalism har ett fåtal jordfärger används för att återge de episka scenerna så att de ser ut att existera bortom verkligheten.
De romanska bildhuggarna arbetade vid de skolor eller verkstäder som verkade vid kyrkobyggena, men jämfört med arkitekturen är de lokala varianterna i den romanska bildkonsten svårare att skilja åt. Namnen på några mästare har lämnats till eftervärlden men några individuella särdrag i deras värv går knappast att urskilja.
Verkstäderna vid Saint-Sernin i Toulouse bildade ett viktigt centrum för skulpturen i Languedoc och det finns mycket romansk skulptur bevarad från denna skola. Mästaren Bernardus Gelduinus arbetade till exempel i den grunda reliefstil som beskrivits ovan. De äldsta verken är från 1096.