Nationalism under tidigt brittiskt styre Den brittiska perioden i Indien fram till 1857 präglades inte av något stilla accepterande av den brittiska dominansen. Mindre uppror och större oroligheter bröt med jämna mellanrum ut, bland bönder, isolerade stammar och furstestater. Många av oroligheterna motiverades av den skönsmässiga behandling den inhemska befolkningen fick av Ostindiska Kompaniets personal i landet.
Indierna beskattades av Ostindiska Kompaniet, och förutom skatterna kunde företagets representanter kräva ytterligare pengar, varor eller fria tjänster från befolkningen. Det var inte heller ovanligt att tortyr användes mot dem som protesterade. Till de mer kända upproren under denna tid hör Kolupproret 1831, Santhalupproret 1855 och Kutchupproret 1816-1832. Indiska trupper i brittisk tjänst gjorde myteri i Vellore i södra Indien 1806.
miniatyr|vänster|140px|Lokmanya Tilak (1857-1920)
Sepoyupproret Det stora upproret av 1857 kom att bli en vattendelare i Indiens brittiska historia. Ostindiska Kompaniet förlorade därmed sin kontroll över landet, och den brittiska kronan tog direkt kontroll. Se artikel Sepoyupproret
Nationaliströrelsen 1857- I efterdyningarna av Sepoyupproret grundades Indiska Nationalkongressen. Organisationen, som med tiden blev Indiens ledande politiska parti, grundades företrädesvis av personer från den bildade medel- och överklassen, och en av förgrundsgestalterna var själv britt, Allan Octavian Hume. Upproret blev dödsstöten för Ostindiska Kompaniet, som nu ersattes av ett Indien som löd direkt under brittiska kronan som Brittiska Indien. Indien beskrevs som juvelen i kronan, och angelägna om att behålla Indien inom imperiet blev de brittiska myndigheterna i Indien positivt inställda till de indier som arbetade för måttliga reformer av samhället.
Nationalkongressen Indiska Nationalkongressens första möte ägde rum i Bombay i december 1885. Under den tidiga perioden krävde Nationalkongressen inte indisk självständighet, utan bara större möjligheter för indier i samhället, och större självstyrelse i Indien. Det brittiska styret var "absolut nödvändigt för vårt nationella intresse" förklarade man. Bland de konkreta saker som krävdes fanns möjligheten för indier att bli statstjänstemän och att valda regionala församlingar skulle införas, för att följas av införandet av ett indiskt parlament. Gopal Krishna Gokhale var typisk för Nationalkongressens ledarskap från 1800-talets sista år fram till mellankrigstiden i framförandet av dylika krav. En radikalare falang gjorde sig dock påmind framåt sekelskiftet, och en kamp om Nationalkongresens inriktning blossade upp runt 1905-1908. Ledare som Lokmanya Tilak tillhörde den radikala falangen, som ville hålla en hårdare linje mot britterna.
miniatyr|vänster|140px|Motilal Nehru (1861-1931) Religiös söndring Visionen av nationell samling för hela Indien utmanades av indiska muslimer, som inte trodde sig kunna lita på ett hinduiskt ledarskap. En del av förklaringen stod att finna i spridningen av det koloniala inflytandet i Indien. De flesta bildade och liberala indier fanns i de stora hamnstäderna, som Bombay, Madras och Calcutta. Områden med stor muslimsk befolkning däremot, var i allmänhet områden där man levde på traditionellt vis, avlägset från en modernare ekonomi. Söndringen mellan de religiösa grupperna blev dock större när en hinduisk väckelse växte sig starkare runt sekelskiftet: Nu hade muslimerna inte bara de hinduiska ekonomiska intressena att frukta, utan även de kulturella intressena.
Intresset för gamla hinduiska texter, seder och vanor växte, och fick ny näring i vissa av de reformer som britterna genomförde i landet. 1891 lagstiftade man om en lägsta giftermålsålder på 12 år för flickor, något som konservativa hinduer inte kunde acceptera. Av tradition giftes barnen bort mycket tidigt, även om äktenskapen sedan inte fullbordades förrän puberteten inträtt. Britterna lagstiftade även om sanitära åtgärder för att få bukt med spridning av pest. Eftersom denna lagstiftning innebar bortskaffandet av sjuka eller döda kor fick detta hinduerna att reagera än värre; kon är ett heligt djur för hinduismen. När väl det religiösa intresset för kon återuppväckts, gick sedan hinduerna till angrepp på den muslimska sedvänjan att göra slaktoffer. Även om Nationalkongressens ledarskap till största delen bestod av sekulariserade hinduer, kunde man inte helt avskärma sig från den allmänna opinionen. Följaktligen bildades 1906 "Muslim League" för att organisera muslimska indier. Splittringen i nationaliströrelsen var ett faktum.
Satyagraha Den svåraste utmaningen mot det brittiska styret kom på 1920-talet genom Mahatma Gandhi. Han blev då medlem i Nationalkongressen, men det var hans egna olika icke-våldskampanjer som vållade problem för britterna och de moderata indiska nationalisterna. Under parollen Satyagraha manade han sina anhängare att göra motstånd mot det brittiska väldet, inte genom våldsaktioner, utan genom att vägra medverka. Ett sätt att göra detta var genom att inte köpa brittiska produkter. Man skulle inte köpa brittiskt tyg, utan väva sitt eget. Man skulle vägra köpa brittiskt salt. Gandhi fängslades upprepade gånger av myndigheterna.
Andra världskriget Under andra världskriget kämpade indiska soldater som tidigare i brittiska styrkor runt om i världen. Japan rekryterade ett antal av de indiska krigsfångarna till en marionettarmé, som kämpade på de japanska fronterna i Sydasien. Armén kallades "Indian National Army", och ställdes under befäl av Subhas Chandra Bose.
miniatyr|vänster|140px|Gopal Krishna Gokhale (1866-1915)
Anglofila krafter Under 200 år styrdes allt större delar av den väldiga indiska halvön av Storbritannien, trots att man aldrig hade mer än en mindre personell närvaro. Detta till trots bibehölls det indiska väldet stabilt.
Förklaringen till detta var britternas skickliga strategi där man härskade genom att söndra. Indien är ju än idag ett land där ofantligt många folkgrupper är bosatta, och där skillnaderna i levnadsnivå är enorm emellan samhällsklasserna. Britterna kunde spela ut rivaliserande furstar mot varandra, och använda sig av motsättningarna mellan kaster, religioner, samhällsklass, regional kultur och annat. När sedan en modernt utbildad medelklass växte fram bidrog denna till att bromsa självständighetssträvandena, då de välutbildade fruktade majoritetsprincipens tillämpning i ett land där större delen av befolkningen var analfabeter och mycket fattiga. En liknande fruktan kunde den gamla feodala överklassen hysa.
Till de mer kända lojalisterna hörde Sir Salar Jung, chefsminister i furstestaten i Hyderabad vid mitten av 1800-talet. Sir Syed Ahmed (född 1817) beskrev det brittiska väldet som "välgörande för den vetenskapliga moderniseringen av landet" och den brittiska närvaron i Indien som en liberaliserande faktor. Syed Ahmed motsatte sig även de tidiga, mer moderata kraven från Nationalkongressen, och var skeptisk till allmän rösträtt. Sir Ali Imam (född 1869) ansåg för sin del att indisk nationalism var fullt förenlig med lojalitet till den brittiske monarken och stolthet över det Brittiska Imperiet. Sir Sultan Muhammed Shah, (född 1875), "Aga Khan" och religiös ledare, uttalade att "om de bara ger mig tillfälle, kommer jag att ge den sista droppen av mitt blod för det brittiska imperiet".
Den mest prominente lojalisten i Indien var Sir Pherozeshah Mehta, en zoroast från Bombay. Mehta var juristutbildad i England och sedan politiskt engagerad i hemlandet, vald till Indiens lagstiftande församling 1886. Ordförande för Nationalkongressen 1889. Han besökte Storbritannien för att utöva lobbyarbete för Nationalkongressens sak, och blev tack vare sin för britterna konstruktiva inställning adlad 1902. I Indien blev han mot slutet av sitt liv en allt viktigare politisk figur. Mehta var vicerektor vid universitetet i Bombay och grundare av Indiens Centralbank 1911. Inom Nationalkongressen var Mehta ett samlande namn för lojalisterna. Han ledde angreppen mot radikaler som Tilak, vilka han beskrev som "farliga extremister".
Självständigheten Vid krigsslutet förlorade Winston Churchill och hans konservativa parti makten i Storbritannien. Den nya Labourregeringen under Clement Attlee utsåg 1947 Lord Louis Mountbatten till vicekung över Brittiska Indien med instruktioner att arbeta för indisk självständighet. På många platser i Indien pågick då blodiga konfrontationer mellan hinduer och muslimer, och Mountbatten befarade att de skulle utvecklas till ett inbördeskrig. Hans förhandlingar med kongresspartiets ledare Jawaharlal Nehru och Vallabhbhai Patel samt Mohammad Ali Jinnah från Muslim league ledde till kompromisslösningen att dela Indien i två stater, Republiken Indien och Pakistan. Kravet på delning kom från Jinnah, som sedan 1937 hade arbetet för skapandet av en muslimsk stat. Kongresspartiet accepterade lösningen trots att Mahatma Gandhi hävdade att Indien måste förbli en enhet.
Beslutet om självständighet fattades i början av 1947 och genomfördes natten mellan den 14 och 15 augusti samma år. Den extremt snabba processen hade stöd av både brittiska och indiska ledare och motiverades med risken att det annars skulle utbryta ett okontrollerbart inbördeskrig. Snabbheten gjorde dock att man tvingades hantera många frågor utan erforderlig överblick och eftertanke. Detta gällde exempelvis fördelningen av den brittiska administrationens tillgångar och avtal om hantering av de bevattningsanläggningar, elnät och annan infrastruktur som bröts upp mellan de nya staterna. Inte ens gränserna mellan Indien och Pakistan var slutgiltigt offentliggjorda på självständighetsdagen. En tredjedel av Indiens yta bestod av 565 större eller mindre furstendömen med inre självständighet men underställda Storbritannien vad gäller utrikespolitik. Deras härskare fick avgöra vilken av de nya staterna de ville tillhöra. Med få undantag innebar detta att de införlivades i det land som omslöt dem. Kashmir, med en hinduisk härskare och en muslimsk majoritetsbefolkning, anslöts till Indien vilket har lett till omfattande våldsamheter och en ännu (2026) olöst konflikt mellan Indien och Pakistan.
Brittiska Indiens provinser Punjab och Bengalen delades båda i en östlig och en västlig del, där de övervägande muslimska västra Punjab och östra Bengalen blev till staten Pakistan. Befolkningen i Punjab bestod av ungefär lika många muslimer som hinduer samt en stor och inflytelserik grupp sikher. Delningen ledde där till stort och ömsesidigt våld mellan å ena sidan sikher och hinduer, å andra sidan muslimer. Dödande och våldtäkter utfördes både av extrema grupper inom respektive religion och av dessförinnan fredliga människor som nu angrep sina grannar. Månaderna efter självständigheten drevs uppskattningsvis 10,5 miljoner människor på flykt till andra sidan den nydragna gränsen. Antalet döda av våld eller av umbäranden under flykten beräknas oftast till 200 000 – 250 000 men vissa forskare nämner siffror på en halv eller till och med över en miljon döda. Även i Bengalen skedde våldsamheter, men i begränsad skala. Uppskattningsvis en miljon bengaler såg sig dock tvingade att lämna sina hem och flytta till andra sidan den nydragna landsgränsen.
Självständigheten blev verklighet den 15 augusti 1947. Den innebar inledningsvis att Indien och Pakistan blev till självstyrande dominions inom det brittiska samväldet, för att efter några år omvandlas till republiker med egna konstitutioner. Mahatma Gandhi mördades i januari 1948 av extrema hinduer, som såg honom som en förrädare eftersom han motsatt sig delningen och kämpade för muslimers rättigheter.miniatyr|vänster|140px|Sri Aurobindo (1872-1950)
Viktiga personer i självständighetsrörelsen Sir Pherozeshah Mehta (1845-1915) Lokmanya Tilak (1857-1920) Gopal Krishna Gokhale (1866-1915) Motilal Nehru (1861-1931) Sri Aurobindo (1872-1950) Sarojini Naidu (1879-1949) Mahatma Gandhi (1869-1948) Jawaharlal Nehru (1889-1964)