Anna Maria Mauricia av Österrike (franska: Anne d'Autriche) född 22 september 1601, död 20 januari 1666 var en drottning av Frankrike 1615-1643, gift med kung Ludvig XIII av Frankrike. Hon var Frankrikes regent tre gånger: som ställföreträdande regent under sin makes frånvaro 1620 och 1622, och slutligen under sin son Ludvig XIV:s minderårighet, från 1643 till 1651, då kardinal Mazarin var minister. Hon var född prinsessa av Spanien, men som ättling till en österrikisk ärkehertig hade hon rätt att tituleras "av Österrike", något som syftade på hennes tillhörighet i ätten Habsburg snarare än på landet Österrike.
Tidigt liv
Anna var dotter till Filip III av Spanien och Margareta av Österrike. Inte mycket är känt om hennes uppväxt i Spanien. Spanska prinsessor brukade under denna tid sällan inta någon synlig ställning vare sig offentligt eller vid hovet. Anna uppfostrades av den kungliga guvernanten Leonor de Sandoval y Rojas. De spanska kungabarnen hade normalt egna hov och träffade sällan sina föräldrar, men Anna hade ovanligt nära kontakt med sin mor, eftersom denna insisterade på att personligen sköta sina barns religionsundervisning.
Hon beskrevs i samtida rapporter som frisk och söt, och uttalade kvicka repliker för de ambassadörer som tilläts träffa henne. Familjen levde i Valladolid på grund av dess närhet till minister Lermas residens, och flyttade inte förrän 1608 till Madrid.
Förlovning och giftermål Redan 1602 föreslogs det att hon i framtiden skulle gifta sig med den jämnårige, blivande Ludvig XIII, medan Ludvigs syster Elisabet skulle gifta sig med hennes bror, och detta redan innan vare sig Ludvigs syster eller hennes bror var födda. Förslaget om de dubbla "Spanska äktenskapen" återupptogs till förhandling på allvar då Maria av Medici tillträdde den franska regeringen under Ludvig XIII:s minderårighet 1610.
Det politiska syftet var en fredspakt mellan de katolska monarkierna, och i Spanien sågs det särskilt önskvärt för att hindra Frankrike, som bedrivit en anti-habsburgsk politik, att anfalla Habsburgska Österrike, och Maria av Medici övertalades snart att bryta Frankrikes anti-habsburgska linje för en katolsk fredsallians. Denna politik var dock inte överhängande, och den främsta orsaken var helt enkelt ett rangmässigt jämlikt äktenskap.
Anna och Ludvig förlovades 22 augusti 1612, då äktenskapskontrakten undertecknades, och hon titulerades därefter drottning av Frankrike vid det spanska hovet. Hon fick smittkoppor 1613, men dessa lämnade inga märken eftersom hon avstod från att klia på utslagen. Den 18 oktober 1615 gifte sig Anne med Ludvig med hertigen av Lerman som ombud för Ludvig i Burgos, samtidigt som Elisabet av Frankrike gifte sig med hennes bror Filip med hertigen av Guise som ombud för Filip i Bordeaux.
Den 9 november utväxlades Anna och Elisabet på en paviljong uppförd på fyra båtar i mitten av gränsfloden Bidassoa: Anna klädd i blått och guld och Elisabet klädd i silver utväxlade en hälsning, varpå hertigen av Uceda överlämnade Anna till hertigen av Guise samtidigt som denne överräckte Elisabet till Uceda. Därefter fortsatte Elisabet till det spanska hovet i Fuenterrabia och Anna till det franska hovet i Saint Jean de Luz. Anna förde med sig ett komplett spanskt hushåll, av vilka de viktigaste var hovdamerna Condesa de las Torres, Dona Luisa de Osorio, Dona Marguerita de Cordova, hennes biktfar Padre Francisco de Ribeyra och kaplan Pedro de Castro."The married life of Anne of Austria, Queen of France, mother of Louis XIV"
Drottning
Anna och hennes spanska följe gjorde sitt intåg i Bordeaux 22 november, där hon välkomnades av Maria av Medici, som presenterade henne för hennes make. Tre dagar senare ägde den andra vigseln mellan Anna och Ludvig XIII rum i katedralen i Bordeaux. Till skillnad från vad som ofta har antagits, blev äktenskapet sexuellt fullbordat på bröllopsnatten, något som bekräftats av Ludvigs läkare Herouard. Däremot var detta ett isolerat tillfälle; den sexuella samvaron upphörde därefter för flera år framåt, och Ludvig ignorerade Anna.
Anna installerades i drottningvåningen i Louvren och fick ett eget hov, men hennes svärmor intog i realiteten rollen som första dam, likväl som hon intog rollen som regent, fram till 1617. Hennes hovdamer var indelade i en dame d'honneur, en dame d'atour, sju gifta hovdamer och ett stort antal hovfröknar. Den förstnämnda posten delades till exempel av den spanska grevinnan Inés de la Torre och den franska änkan efter Constable de Montmorency, och den andra intogs av Luisa de Osorio.
Närmande mellan kungaparet År 1617 avsattes Maria av Medici och sändes i exil till landet. Därefter sände hertig de Luynes hem Annas spanska hovdamer och ersatte dem med fransyskor. Bland dem fanns Marie de Rohan, som fick den nya posten av surintendante eller överhovmästarinna, och dennas svägerska Mademoiselle de Vernet, som introducerade en mer gladlynt atmosfär. Anna började bära franska kläder, och ett mer livligt nöjesliv arrangerades för att få kungaparet att lära känna varandra. År 1619 återupptogs den sexuella samvaron mellan kungaparet och blev regelbunden. Sommaren 1620 utnämnde Ludvig Anna till regent i Paris medan han slog ned Maria av Medicis uppror: hon tros dock inte ha deltagit i styret i verkligheten. Parets relation var dock instabil och försvårades av att Anna anklagades för att ha blivit frivol under inflytande av Marie de Rohan.
Under flera månader år 1622 var Anna regent i Paris under Ludvigs frånvaro under fälttåget mot de protestantiska rebellerna. I mars fick Anna missfall, något kungen skyllde på ett fall då hon hade lekt tafatt med Rohan, och i april stödde Anna Rohans omgifte med sin älskare hertigen de Chevreuse. Hon lät som regent arrestera en protestantisk agent som hon misstänkte för konspiration mot kungen, men då hon underrättade honom fick hon veta att agenten befann sig på kungligt uppdrag och tvingades släppa honom. Anna orienterade sig så småningom mer i det franska samhället: hon fick en fransk vänkrets, bestående av bland andra kungens halvsyster Mademoiselle de Verneuil och prinsessan de Conti. Hon återupptog den spanska kungliga vanan att besöka kloster, och från 1624 lämnade hon regelbundet hovet för besök hos sitt favoritkloster, benediktinerklostret Val-de-Grâce i Paris, som hon beskyddade i resten av sitt liv och där hon också hade en egen lägenhet.
Affären Buckingham Den 8 maj 1625 gifte sig Annas svägerska Henrietta Maria med Karl I av England. I det engelska följe som skulle eskortera Henrietta Maria till England ingick hertigen av Buckingham. Vid deras första möte anmärktes det att paret tycktes lika bekväma med varandra som om de var gamla bekanta, och deras ömsesidiga attraktion drog till sig uppmärksamhet. Ludvig, som lagt märke till saken, gav order om att paret aldrig skulle lämnas ensamma. När Henrietta Maria avreste till England via Boulogne, följdes hon enligt sed av sina kvinnliga släktingar, i detta fall Anna och Maria. När följet rastade i Amiens inträffade en mycket uppmärksammad incident. Anna och Buckingham promenerade en dag vid strandträdgården till det hus där de övernattade, och försvann ett tag ur sikte då de passerade en gavel: strax därefter skrek Anna till, och när följet hann upp henne var Buckingham borta. Madame de Motteville uppger i sina memoarer att Anna sagt henne att Buckingham hade gjort ett fysiskt närmande.
Vid avskedet i Boulogne ska Buckingham ha förklarat sin kärlek för Anna på trappan till hennes vagn, och hennes hovdam prinsessan de Conti sade om det tillfället, med tanke på Annas reaktion, att hon kunde vittna inför kungen om drottningens dygd från midjan och ned, men inte från midjan och upp. När Henrietta Marias avfärd försenades, sökte Buckingham upp Anna i Amiens i hennes sängkammare mitt i natten, förebärande en hälsning från Henrietta Maria, och gjorde då en kärleksförklaring på knä framför hennes säng. Anna och Buckingham inledde därefter en hemlig brevväxling, och Buckingham övervägde att återvända i hemlighet för att bli hennes älskare, men bestämde sig 1626 slutligen för att ge upp tanken. Annas romans med Buckingham blev föremål för stor uppmärksamhet i samtiden. Maria av Medici förklarade för Ludvig XIII att Anna inte skulle ha kunnat vara otrogen hur mycket hon än velat eftersom hon helt enkelt inte hade kunnat vara ensam med honom. Själv sade Anna senare till en vän, att om det hade varit möjligt för en dygdig kvinna att älska en annan man än sin make, då skulle Buckingham ha varit den mannen för henne.
Denna romans har blivit föremål för romanen om De tre musketörerna, där Anna påstås ha gett Buckingham ett antal diamantknappar i present, som musketörerna tvingas skaffa tillbaka innan kungen upptäckte att de var borta. Den historien är inspirerad av La Rochefoucauld, som var ett barn 1625 och som skrev uppgiften i sina memoarer åratal senare.
Konflikt med Richelieu Åren mellan 1626 och 1637 präglades av avstånd mellan kungaparet, mycket beroende på Richelieu. Anna blev en centralfigur för oppositionen mot kardinal Richelieu, som hon ogillade på grund av hans antispanska utrikespolitik, och Marie de Rohan uppmuntrade sprickan genom att skylla de förödmjukelser Ludvig utsatte Anna för på Richelieu. Anna upprätthöll kontakt med Richelieus kritiker, något som vidgade sprickan till Ludvig, som betraktade opposition mot Richelieu som trots även mot honom. Richelieu å sin sida gjorde vad han kunde för undvika konfrontationer med kungens familjemedlemmar.
Samtida rykten påstod att Richelieu var förälskad i Anna, och blev hennes fiende då hon avvisade honom. Enligt Madame de Motteville beskrev Anna hur han en gång gjort ett sexuellt närmande till Anna, som reagerade med avsky men inte vågade tala om det för kungen. Det är känt att den spanske ambassadören 1631 talade om för Richelieu att Anna ville ta emot besök av honom ensam, för att i enrum få råd om hur hon borde uppträda, men att Richelieu misstänkte att det var en fälla.
1626 deltog Anna i en intrig påhittad av Marie de Rohan. Planen var att underminera Richelieu genom att få Annas svåger, den dåvarande tronarvingen prins Gaston av Orléans, att vägra gifta sig med den brud som åt utsetts honom av Richelieu: planen vidgades av Gastons krets till kontakt med Spanien och England för att avsätta Ludvig, ersätta honom med Gaston och därefter gifta honom med Anna, och Spanien hade också planer på att gå med på detta äktenskap om tronskiftet inträffade. Våren 1626 arresterades marskalk Ornaro och greve de Chalais och uppgav att Anna hade varit medveten om planen. Hon förhördes av rådet, men erkände ingenting.
1626 avled Annas dame d'honneur madame de Lannoy och ersattes av hennes dame d'atour madame de Senecey, som i sin tur ersattes av Madame du Fargis, som Richelieu hade placerat där som sin spion: hon blev i stället Annas vän. Marie de Rohan arbetade vid denna tid för en allians mellan hugenotterna, England och Lothringen mot Frankrike, och Richelieu misstänkte Anna för att agera länk mellan Marie de Rohan och Rohans hugenott-parti. 1628 arresterades Henrietta Marias agent lord Montague i Paris och Anna sände sin budbärare La Porte för att anmoda honom att inte nämna hennes namn under förhören.
Komplott mot Richelieu 1629-30 var Maria av Medici regent i Paris under Ludvigs fälttåg, och Anna och Maria slöt nu gemensam allians mot Richelieu. I september mötte de Ludvig tillsammans under hans svåra sjukdom i Lyon, där de gemensamt försökte övertala honom att göra sig av med Richelieu: Marias parti önskade också gifta bort Anna med kungens bror Gaston om Ludvig dog av sin sjukdom. Vid återkomsten till Paris gav Maria Ludvig valet mellan Richelieu och henne. Han valde Richelieu.