Storbritanniens bidrag i Eurovision Song Contest

Storbritannien hör till ett av tävlingens framgångsrikaste länder. Resultatmässigt har landet flest pallplatser av alla länder. Man har vunnit tävlingen 5 gånger (1967, 1969, 1976, 1981 och 1997), kommit tvåa 16 gånger (1959, 1960, 1961, 1964, 1965, 1968, 1970, 1972, 1975, 1977, 1988, 1989, 1992, 1993, 1998 och 2022) och slutat trea 3 gånger (1973, 1980 och 2002). Storbritannien har också stått värd för tävlingen flest gånger av alla länder, nio gånger. Förutom de tillfällen man arrangerat tävlingen året efter man vunnit (förutom 1970) har Storbritannien stått värd för tävlingen fem gånger till fast landet inte vunnit året tidigare. Detta hände 1960, istället för Nederländerna, 1963 istället för Frankrike, 1972 istället för Monaco, 1974 istället för Luxemburg och 2023 istället för Ukraina. Storbritannien hade under en lång tid haft den högsta totalpoängen i tävlingens historia. Det varade fram till år 2015 då Sverige tog över förstaplatsen och Storbritannien halkade ner till andra plats. Det berodde på att det hade gått dåligt för Storbritannien medan det hade gått bra för Sverige som tog fyra medaljer under år 2011–2015.

Storbritannien är med i konstellationen The Big Five och är därmed direktkvalificerade till finalen nästkommande år och man behöver således aldrig kvalificera sig från semifinalen.

Storbritannien i Eurovision Song Contest Historia Storbritannien gjorde debut i tävlingen 1957 med bidraget All, framförd av Patricia Bredin. Storbritanniens första försök i tävlingen resulterade i en sjundeplats i Frankfurt. Året efter drog sig Storbritannien ur tävlan. Anledningen till avhoppet sägs ha berott på att BBC inte fick arrangera tävlingen och därför valde att inte deltaEurovison.tv. Storbritannien återvände året efter och har deltagit samtliga år därefter. Storbritannien blev snabbt ett av tävlingens mest framgångsrika länder. Återvändandet 1959 var startskottet för Storbritanniens dominans i tävlingen, något som skulle vara fram till slutet på 1990-talet. Storbritannien kom tvåa i tre år i sträck åren 1959, 1960 och 1961. Storbritannien var värd för tävlingen 1960. Nederländerna hade vunnit tävlingen året innan men avböjde att arrangera så snart efter sitt arrangemang av 1958 års tävling och därför fick Storbritannien, som hade kommit tvåa året före, arrangera den istället. 1962 och 1963 representerade Ronnie Carroll landet två år i rad, vilket slutade med fjärde plats vid båda tillfällena. Storbritannien stod återigen som värd för tävlingen 1963 istället för Frankrike som avstod på grund av ekonomin. 1964 var Storbritannien tillbaka på pallplats igen, denna gången med Matt Monro som hamnade två efter Italien i Köpenhamn. Året därpå resulterade i ytterligare en andraplats med Kathy Kirby som hamnade sex poäng efter vinnaren Luxemburg. Storbritanniens första seger kom 1967 med Sandie Shaw och låten Puppet on a String. Bidraget vann överlägset, men låten var på väg att bli diskvalificerad på förhand eftersom den funnits tillgänglig på skiva redan den 6 mars, som skulle ha varit festivalens ursprungsdatum. Emellertid lämnades aldrig någon formell protest in. Låten har i efterhand blivit en klassiker inom eurovisionen. 1968 stod London som värdstad för tävlingen. På hemmaplan var Storbritannien nära att vinna med bidraget Congratulations framförd av Cliff Richard. I finalen var röstningen en rysare. Tyskland hade gett Spanien sex poäng i den näst sista röstningsomgången vilket gjorde att Spanien gick om Storbritannien med en poäng. När Jugoslavien skulle dela ut sina poäng som sista land fick varken Storbritannien eller Spanien några poäng, vilket ledde till att Spanien tog sin första seger i tävlingen och Storbritannien kom tvåa. Trots andraplatsen blev låten Congratulations en internationell hit och nådde bland annat första plats på svenska Kvällstoppen som den mest sålda skivan. 1969 stod Storbritannien tillsammans med Spanien, Nederländerna och Frankrike som segrare i finalen i Madrid då alla fyra länderna hade slutat på delad första plats med lika mycket poäng. Efter en lottdragning fick Nederländerna äran att arrangera tävlingen 1970Escpanelen.se. Under 1970-talet fortsatte Storbritannien att leverera bra resultat i tävlingen. Man hamnade på pallplats sex gånger och alla åren förutom en slutade man inom topp tio. 1978 slutade Storbritannien på elfte plats i finalen vilket var första gången landet stod utanför topp tio. Storbritannien stod värd för tävlingen tre gånger under 1970-talet, varav två av tre värdskap arrangerade man tävlingen istället för ett annat land som vunnit året tidigare. 1972 hölls tävlingen i Edinburgh, trots att Monaco vunnit året innan men inte hade resurser att arrangera festivalen. 1974 fick Storbritannien arrangera tävlingen i Brighton. Storbritannien hade kommit trea året innan och eftersom varken ettan Luxemburg eller tvåan Spanien hade möjlighet att arrangera tävlingen föll lotten på BBCEurovision.tv. Cliff Richard gjorde ett nytt försök att vinna tävlingen, vilket gjordes 1973 med låten Power to All Our Friends. Storbritannien var förhandsfavoriten, men efter en spännande röstningsomgång slutade Storbritannien trea i Luxemburg. Storbritannien representerades 1974 av Olivia Newton-John, som kom att bli en av de bästsäljande musikartister genom tiderna och för sin roll i musicalfilmen Grease. Med sin låt Long Live Love slutade hon fyra på hemmaplan.

1976 kom Storbritanniens tredje seger i tävlingen med låten Save Your Kisses for Me med gruppen Brotherhood of Man. Storbritannien erhöll totalt 164 poäng från 17 länder, vilket ger landet ett genomsnitt på 9,46 poäng per land. De vann också det året med 80,4 % av den maximala poängen (164 av 204). Dessa rekord har ännu inte slagits. Under 1980-talets början slutade britterna på tredjeplats 1980 och vann året efter med låten Making Your Mind Up med gruppen Bucks Fizz. Tack vare segern påbörjades en framgångsrik poppkarriär för gruppen. Mycket minnesvärd är gruppens koreografi där kvinnornas kjolar revs bort under framträdandet. Bucks Fizzs seger var dock långt ifrån självklar under röstningsomgången. I den sista röstningsomgången säkrades gruppens seger genom att ha fått åtta poäng från Sverige. Bidraget vann med fyra poängs försprång före Västtyskland. En annat minnesvärt framträdande var 1984, då man representerades av Belle and the Devotions med låten Love Games. Storbritannien fick ett kyligt mottagande efter sitt uppträdande. Engelska fotbollshuliganer hade orsakat stora skador året innan i Luxemburg (vilket också var värdnationen för tävlingen det året) och delar av publiken buade ut det brittiska bidraget vilket var för första gången i Eurovisionens historia. Bidraget hamnade på sjunde plats. 1987 var det andra gången Storbritannien slutade utanför topp tio. Bidraget Only the Light med Rikki slutade på trettondeplats i finalen i Bryssel, vilket dittills var Storbritanniens sämsta resultat i tävlingen. 1988 var Storbritannien återigen nära att vinna tävlingen. I finalens röstningsomgång stod det mellan Storbritanniens Scott Fitzgerald och Schweiziska Céline Dion. Fitzgerald ledde med fem poängs försprång inför sista röstomgången. Jugoslavien, som var sist ut med att ge sina röster, gav sex poäng till Schweiz och inga poäng alls till Fitzgerald vilket ledde till att Schweiz gick om och vann med en poängs marginal. 1988 slutade Storbritannien tvåa igen med sju poäng efter vinnaren Jugoslavien. Britterna fick vänta tre år på sin nästa pallplats, vilket kom 1992 med den välkände musikalartisten Michael Ball och hans poplåt One Step out of Time. Både 1992 och 1993 slutade Storbritannien tvåa efter sin största rival Irland. Det sistnämnda året stod det mellan britternas Sonia och Irlands Niamh Kavanagh om förstaplatsen då ingen självklar segrare hade kunnat koras än inför den sista röstningsomgången. Malta var sist ut att ge ut sina poäng, och Irland ledde med elva poängs försprång före Storbritannien. För att Sonia skulle segra krävdes det att Storbritannien skulle få tolva och att Irland inte skulle få några poäng alls. När poängen 1-8 och 10 poäng hade fördelats hade Storbritannien och Irland fortfarande inte fått några poäng. Således skulle sista poängen avgöra. 12-poängen gick till slut till ledande Irland som därmed tog hem segern och Storbritannien slutade tvåa för fjortonde gången. Dom kommande tre åren var prestationerna svagare för britterna. 1994 och 1995 slutade man på tionde plats båda åren och 1996 slutade man på åttonde plats i Oslo. Inför finalen 1996 hade EBU anordnat en kvalificeringsomgång där juryn fick lyssna på de 29 ländernas bidrag för att avgöra vilka 22 länder som skulle delta i finalen tillsammans med värdnationen Norge. Storbritannien slutade då på en tredje plats i semifinalen, den enda semifinal man deltagit i.

Storbritanniens bidrag i Eurovision Song Contest

Źródło i licencja