+ Digraf center|250px Betydelse – tvestavigt ljud Exempel – lj – ”ljud” sj – ”själ” tj – ”tjock” Relaterat – ligatur (samskriven digraf) trigraf (trestavig digraf) Digraf är två eller fler bokstäver (grafem) som tillsammans betecknar ett språkljud (fonem), så kallat samljud (), till exempel hj i Hjalmar och lj i ljus. I äldre tider skrevs även lång vokal med dubbelvokal, såsom oo i .
Digraf ska skiljas från den snarlika termen ligatur. Detta senare är en sammanskrivning av två (oftast två) tecken till ett nytt tecken (bokstav). Exempel är æ (från a och e) och œ (från o och e) samt typografiska sammanskrivningar med bland annat f (exempel: fi och fl). Även en del vanliga svenska bokstäver har ursprung som ligaturer (w ur v och v; även å ur a och o)
Svenska Digrafer i svenskan Ett antal ljud (fonem) skrivs i standardsvenska språket i form av digrafer. Nedan listas några av dessa:
j-ljud dj – ”djup”, ”djur”, ”djungel”, djävlar” gj – ”gjorde” hj – ”hjärna” lj – ”ljud”, ”ljus”, ”ljung”
k-ljud ch (istället för kk) – ”och” ck (istället för kk) – ”ockej”, ”säck”
ng-ljud ng – ”ingen”, ”äng”
o-ljud ou (lånord från franska) oo (lånord från engelska)
s-ljud sc – ”scenario”
t-ljud dt (arkaism) – ”ondt”, ”rödt”, ”sedt”, ”såldt”, ”trodt”, ”wärdt”
ä-ljud ae (ofta i namn) – ”Aethel”
ö-ljud au (arkaism) – ”aur” oe (ofta i namn) – ”Boelke”
sje-ljud ch – ”chef”, ”chaufför” rs – orsak, värst sh – ”shilling”, ”shock” sj (äldre: si) – ”sjal”, ”sju”, ”sjö” sk – ”skika”, ”skikt”, ”skit”, ”skön”
tje-ljud kj – ”kjol” tj – ”tjur”, ”tjäder”, ”tjäna”
En variant av digraf är dubbelskrivna konsonanter, som i standardsvenskan inte betecknar ett annat och längre konsonantfonem och ofta syns efter kort vokal.
H-digrafer för frikativor i svenskan I äldre tid fanns flera digrafer för frikativor (och liknande), vanligen olika kombinationer med h. Eftersom /h/ inte annars förekom inuti ord var det möjligt att för svensk skrift skapa digrafer med h för ljud som annars saknade egen beteckning. Under 1300-talet skrotades de sista icke-latinska bokstäverna som þ till förmån för h-digrafer som kunde skrivas ut med vanliga konventionella latinska alfabetet.
bh (ƀ), [β] – frikativt b ch (ħ), [x] – tonlös velar frikativa dh (đ), [ð] – frikativt d gh (ǥ), [ɣ] – frikativt g sh (ꞩ), /ʃ/ – sj-ljud th (þ), /þ/ – frikativt t zh (ƶ), [ʒ] – tonande postalveolar frikativa
Ytterligare finns sällsynta stavningar och stiliseringar som ih, lh, rh, wh med mera. H-kunde användas förhållandemässigt fritt för att markera ljudändring.
Dessa förekommer än arkaiskt i vissa stavningar men uttalas då främst icke frikativt. De förekommer än frikativt i språkforskning för att skriva ut frikativa fonem med det latinska standardalfabetet och används även i ortografin för vissa fornspråk såsom yngre fornsvenska.
Trigrafer i svenskan
Ett relaterat begrepp är trigraf, som är tre bokstäver som bildar ett ljud. Här är några exempel ur standardsvenska:
sje-ljud: sch – ”schack” skj – ”skjorta”, ”skjul”, ”skjuta” ssi – ”diskussion” stj – ”stjärna”
ng-ljud: ngh (föråldrat) – ”singhna”, ”tärningh”, ”ugngh”
Betecknen trigraf finns i svensk skrift sedan 1867, medan digraf först användes i svensk skrift 1828.
Se även ligatur
Kommentarer
Källor
Kategori:Ortografi Kategori:Ugglan