höger Berguv (Bubo bubo) är en fågelart i släktet Bubo och Europas största samt en av världens största ugglor. Den är en stannfågel, som förekommer i större delen av Europa och Asien. Den har en kraftfull kropp och ett påfallande kraftigt huvud med örontofsar. Ögonen är orangegula, fjäderdräkten mörkfläckig och bröst och mage ljusare än ryggen. Den häckar främst i skogiga bergsområden, på klippöar och mer sällan i byggnader.
Utseende Berguven är 59–73 cm lång, dess vingspann är 138–170 cm och den väger 2–4 kilo. Den benämns ofta som världens största och tyngsta uggla, men den ungefärligen jämnstora ostasiatiska arten jättefiskuv (Ketupa blakistoni) är i genomsnitt något större och lappugglan kan vara längre och kategoriseras därför ibland som den största.www.owlpages.com - Faq
Utmärkande för berguven är dess tydliga örontofsar och orangegul iris, samt det stora huvudet och den yviga fjäderdräkten. Örontofsarna hålls lågt åt sidorna när uven är avspänd, uppresta när uven ropar eller är upprörd. Örontofsarna syns inte när den flyger. I flykten, som är kraftig och stadig, kan den påminna om en stor vråk men till skillnad från vråkarna är berguvens vingar mer kupade i glidflykten. Bröstet är kraftigt svartstreckat ovanpå en gulbrun grundton. Magen är rostgul med smala, svarta streck. Ovansidan är mörkbrun och har grova fläckar samt en tvärvattring i svart. Vingen har ett svartvitt band. Strupen är vit och ses bara när fågeln ropar. Tarsen och klorna är grova.miniatyr|Berguv i fångenskap, England.
Nykläckta ungar har en ljusgrå dundräkt. Denna dräkt ruggas och efter bara några veckor är deras fjäderdräkt nästan färdigbildad; dock är huvudet fortfarande beklätt med dun, och de kan igenkännas genom sina relativt små tofsar. vänster|miniatyr|Notera de orange ögonen och de vertikala ränderna på bröstet.|200x200px
Läte Sången framförs av hanen och hörs främst på vårvintern (men även ibland på hösten) och är ett mycket djupt tvåstavigt hoande, "oo-hoo". Andra stavelsen på ropet är betydligt lägre. Sången kan höras upp till 4 kilometer vid goda väderförhållanden. På det längsta höravståndet hörs endast den första tonen. På nära håll kan den låta förvånansvärt lågmäld. Locklätet hörs av honan och är ett skrovligt skällande läte, rhäeff; den har också ett trutliknande orosläte. Varnar gör fågeln med ett skällande ka. Ungarna tigger efter mat med ett ljudligt tju-ysch, som hörs under nätter i augusti.miniatyr|180px|En berguv vintertid Utbredning och taxonomi Berguven har en eurasisk utbredning och förekommer i Nord- Öst- och Sydeuropa samt i större delen av Asien. För eventuell utbredning i Nordafrika, se nedan. Berguven är huvudsakligen en stannfågel men ungfåglar kan göra milslånga förflyttningar. I Sverige häckar berguven i lokalt i södra och mellersta Sverige, på Gotland och i stora delar av Norrland, men främst i kustlandet.Artfakta om berguv, ArtDatabanken, Martin Tjernberg 2005.För beståndsutveckling, se Status och hot.
Taxonomi Berguven beskrevs taxonomiskt första gången 1758 i Carl von Linnés tionde upplaga av Systema naturae där han förde den till släktet Strix.Linné (1758) Systema naturae, tionde upplagan, sid 92 Dess närmsta släktingar anses vara den amerikanska virginiauven (Bubo virginianus) och taxonet klippuv (Bubo bengalensis) som återfinns kring den Indiska subkontinenten (läs mer nedan). Berguven förs idag till släktet Bubo, som beskrevs av Dumeril 1805, och som omfattar ett 20-tal arter. Vissa taxonomer slår dock ihop släktet Bubo med fiskuvarna i släktet Ketupa. Det finns fossila fynd av släktet Bubo som är över 40 miljoner år gamla.
Det finns en mycket stor mängd beskrivna lokala populationer av berguv. Den delas därför upp i en mängd underarter, upp till ett femtontal eller fler, där vissa taxa har varit omdiskuterade huruvida de borde kategoriseras som distinkta arter eller ej. Följande listan följer Clements et al och International Ornithological Congress (IOC) som båda erkänner 17 underarter:Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2022. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2022 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2022. IOC World Bird List (v12.2). doi : 10.14344/IOC.ML.12.2. B. b. hispanus – Iberiska halvön; tidigare i Algeriet i Nordafrika nordeuropeisk berguvSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 B. b. bubo – Skandinavien söderut till norra Spanien och österut till västra Europeiska Ryssland B. b. ruthenus – Europeiska Ryssland till Uralbergen och nedre Volgabäckenet B. b. interpositus – Turkiet och nordvästra Iran till södra Ukraina, Rumänien och Bulgarien B. b. sibiricus, inklusive baschkiricus – från foten av västra Uralbergen till floden Ob och västra Altaj B. b. yenisseensis, inklusive zaissanensis – centrala Sibirien till norra Mongoliet B. b. turcomanus – Centralasien mellan Nedre Volga och Uralfloden österut till Transbajkal samt söderut till Kazakstan och västra Mongoliet B. b. tarimensis – nordvästligaste Kina (Tarimsänkan i västra Xinjiang) B. b. omissus – Turkmenistan österut till västra Kina B. b. hemachalanus – Pamir och norra Tianshan söderut till Himalaya B. b. tibetanus – centrala och östra Tibet samt intilliggande områden i södra Kina B. b. nikolskii – östra Irak, Iran, Afghanistan och västra Pakistan B. b. jakutensis – nordöstra Sibirien (floden Lena österut till Ochotska havet) B. b. ussuriensis, inklusive dauricus – sydöstra Sibirien till nordöstra Kina B. b. borissowi – Sachalin, södra Kurilerna (söder om Urup) och norra Japan (norra Hokkaido) B. b. kiautschensis, inklusive jarlandi, setschuanus, inexpectatus, swinhoei & tenuipes – centrala och södra Kina, österut (söderut till Yunnan och Guangdong) österut till Koreahalvön miniatyr|240px|Ropande fågel av den sibiriska underarten B. b. sibiricus.Klippuven (Bubo bengalensis) som häckar i Pakistan, Indien och västra Myanmar behandlades tidigare ofta som en underart Roberts (1991)Inskipp et al. (1996) men bedöms numera oftast som en allopatrisk art.Amadon & Bull (1988) Hawks and owls of the World, band 3, sid:297-357Sibley & Monroe (1990) Distribution and Taxonomy of Birds of the WorldHoward & Moore (1991)Hoyo et al. (1999) Handbook of the Birds of the World., Vol.5, Barn-owls to Hummingbirds Klippuven är bara 80 % så stor som nominatformen och hybrider förekommer i KashmirVoous (1988)
Även ökenuven (B. ascalaphus) i Nordafrika och i Mellanöstern har tidigare behandlats som underart till berguvenCramp et al. (1985) The Birds of the Western Palearctic, Vol. 4, Terns-WoodpeckersDowsett & Dowsett-Lemaire (1993) men urskiljs numera vanligen som egen art.König et al. (1999) Hybridformer förekommer i Jordandalen och i Irak mellan taxonen ascalaphus och interpositus men det förekommer också områden där de häckar sympatriskt utan tecken på hybridisering.Shirihai (1996) Tidigare överlappade även utbredningen av hispanus med ascalaphus i norra Algeriet utan hybridisering. Ökenuv är mycket ljusare och bara 75 % så stor som nominatformen.
Inplanterade populationer Danmarks ursprungliga population av berguv dog ut runt 1850 och saknades som häckfågel under lång tid i landet. Efter att man planterat in fåglar så häckar nu arten i Danmark sedan 1985 och 1997 fanns det 25-30 par.Lars Larsson (2001) Birds of the World, Cd-rom
Ekologi miniatyr|Berguv i bergskedjan Žďárské vrchy, Tjeckien 2009. Berguven är nattaktiv. Normalt blir den runt 20 år men i fångenskap kan den leva betydligt längre, troligen upp till 60 år.
Biotop Berguven trivs i bergiga skogstrakter, på stupande bergsbranter och klippiga skärgårdsöar och kan dagtid ses sitta stilla på något undangömt ställe. Trots att fåglarna förknippas med vildmark förekommer de även i städer och då främst i industriområden eller i närheten av soptippar. Sedan 2005 har exempelvis åtminstone fem par setts häcka i centrala Helsingfors.
Föda Berguven brukar jaga mest nattetid och lever främst av gnagare som brunråtta och vattensork. Den tar också byten som hare, kanin, änder, kråk- och måsfåglar. Fisk, grodor och olika småfåglar är annan populär föda. Ibland kan berguven ta andra ugglor samt rovfåglar.
Häckning vänster|miniatyr|Två juvenila berguvar. Det är inte känt när berguven blir könsmogen men förmodligen häckar de första gången runt tre till fyra års ålder. Ungfåglarna lever ett kringströvande liv och söker då efter en lämplig partner och häckningsrevir. vänster|miniatyr|Ägg. När berguven väl etablerat ett revir, blir fåglarna starkt bundna till detta. Reviret omfattar i regel fyra till sex kvadratkilometer med ett mycket varierat landskap. Boet läggs ofta på en klipphylla med ett stup nedanför, samt en utskjutande vägg som skydd. Boplatsen väljs ut av hanen. Redet är enkelt och består av en bale av material som skrapats upp från marken tillsammans med rester av spybollar som bomaterial. Den kan också häcka i övergivna rovfågelbon.
Berguven har en utdragen häckning som sträcker sig från slutet av februari till början av september. Den lägger två till tre ägg i mars-april som ruvas av honan i drygt en månad. Under denna tid förser hanen honan med mat. Hanen fortsätter sedan att ensam försörja familjen de första veckorna efter ungarnas kläckning. Dålig väderlek och rovdjur som exempelvis mård, räv och grävling kan utgöra hot mot kullen.
Efter två månaders ålder börjar ungarna göra sina första flygturer men det dröjer ytterligare minst ett par månader innan de är helt mogna att försörja sig själva.
Berguven och människan miniatyr|Närbild av berguv. Status och hot Utsläpp av exempelvis kvicksilver och DDT anrikas i näringskedjan och lagras i höga halter i detta topprovdjur som sedan föder förlamade ungar, blir sterila eller helt enkelt dör. Negativa effekter av skogsbruk kan vara störningar vid häckningsplatser medan positiva effekter är att kalhyggen ökar tillgången på gnagare.
Förr jagades fågeln hårt eftersom den ansågs konkurrera om småviltet. Idag kan det ökande friluftslivet utgöra ett störningsmoment för häckande fåglar och arten är utsatt för tjuvjakt, illegal handel med ägg och ungar samt handel med uppstoppade fåglar. Uvar förolyckas även i kollisioner med kraftledningar, vindkraftverk, bilar och tåg. Även taggtråd kan skada fågeln.
Status i Sverige I Sverige var berguven förr ganska allmänt förekommande i skogstrakter och skärgårdar över så gott som hela landet ända upp till Karesuando. De senaste 150 åren har stammen gått tillbaka dramatiskt. Skottpengar utgick till och med 1925. Under tio år vid förra sekelskiftet utbetalades det bara i Västerbottens län skottpengar för 565 uvar.
Berguven fridlystes i Sverige 1950 men någon ändring i den nedåtgående trenden kunde inte skönjas. Det fick ornitologer i sydvästra Sverige att i slutet av 1960-talet starta det första berguvsprojektet. Detta omfattade Göteborg, Halland, Bohuslän, Dalsland, Västergötland och Småland väster om E4:an. Projektet var så framgångsrikt att det avvecklades 1983. Avelsparen överfördes till andra berguvsprojekt i landet. I dag pågår berguvsprojekt från Skåne till övre Norrland. Se Berguv Småland och Berguv Nord.
I början av 2000-talet uppskattades populationen bestå av cirka 500 frihäckande par. Editions Atlas: Sveriges fåglar, Lausanne, 2005 I Artdatabankens rödlista från 2020 kategoriseras den som Sårbar (VU).
Folktro miniatyr|Illustration ur A. Brehms Foglarnas lif, 1896, av Jahrmargt. Berguven är en sägenomspunnen fågel och den har väckt både skräck och hat. Förr ansågs dess hoande förutspå både oväder och olyckor och därför förbjöd man exempelvis barn att härma uven.M. Bergström, C.F Lundevall. Fåglar i Norden, s. 150. En sägen berättar från norska Telemark :