Skevikarna, Främlingarna eller Främlingarna på Skevik ledda av Erickssönerna var en grupp religiösa separatister, uppkommet i Sverige (med Finland) på 1720-talet. Stiftare var två före detta militärer från Kelviå socken nära dåvarande Gamlakarleby i Österbotten, kornetten Jacob Ericksson (1689–1737), och hans bror, sergeanten Erick Ericksson (1695–1761). Deras far var kyrkoherden i Kelviå, Erik Essevius.
Orsaken till den radikala pietistiska sektens uppkomst var att bröderna var fientligt inställda mot den bestående kyrkliga ordningen, eftersom de ville sätta verklig hjärtefromhet framför kyrklig ortodoxi.
Efter år 1800 drabbades rörelsen (åter) av inre stridigheter och problem, efter att genom en större donation 1771 ha blivit en förmögen rörelse. Samfundet upplöstes slutgiltigt år 1832, efter att de sista decennierna ha minskat betydligt i medlemsantal.
Tiden i Finland (ca 1720–1733) miniatyr|Åbo Gamla Domkyrka 1814 Bröderna Erikssons lärouppfattningar Var och när bröderna Eriksson båda fått sin första väckelse, är inte känt. Men så mycket är klart, att vissa skrifter av den bekante pietistiske mystikern Gottfried Arnold redan i början av 1720-talet fallit i deras händer. Dessutom tycks de flitigt ha läst engelsmannen John Pordages arbeten, som innehöll en närmare utveckling av den store religionsfilosofen Jakob Böhmes läror. Erikssönerna uteblev från gudstjänsten och nattvarden, och snart kom de i delo med domkapitlet och hovrätten i Åbo.
Gudstjänsten med tillhörande ceremonier var, menade de, inte överensstämmande med apostlarnas och de första kristnas gudstjänst och därför förkastlig. Likaledes ogillades barndopet, exorcismen, skriftermålet och det vanliga sättet att utdela nattvarden. Dop och nattvard hade, enligt Erikssönernas påstående, blivit helt förändrade av antikrist, och då något löfte om deras återupprättande inte givits av Kristus, så vore det tillräckligt att bara uppehålla dessa instiftelsers andliga mening, medan deras yttre bruk under rådande förhållanden borde undvikas.
All utlärande förkastades: det skulle inte vara bundet vid vissa personer, och några särskilda studier i skolor och akademier var inte nödvändiga, utan var och en, som upplevde omedelbar kallelse och upplysning av Gud, borde ha rätt att lära och predika. Sabbatsfirande, såsom inskränkt till en viss dag, ansågs strida mot den kristliga friheten. De rätta Guds barn behövde ingen bestämd vilodag, eftersom arbetet i den jordiska kallelsen berörde dem föga, då de som Andens stridsmän inte skulle befatta sig med näringshandel. Bönen ansågs kraftigast utan ord; denna rent invärtes bön var den egentliga; allt vad med ord kan bedjas, är infattat i Fader vår.
Om Guds väsen och natur hade Erikssönerna åsikter som påminner om Jakob Böhmes lärosätt. Likaså delade de hans åsikt om Adam, att han från början var man och kvinna i en person. Likväl hade människosläktets fortplantning kunnat ske genom Adam på ett mycket fullkomligare sätt, än vad som sedan blev förhållandet. Men då han fick lust till skapelsen, beslöt Gud, till förekommande av hans fullständiga förtappelse, att fördela honom i man och kvinna samt ge honom Eva till hjälp.
Då syndafallet alltså bestod i Adams åtrå efter en jordisk kvinna, så betraktades i allmänhet den äktenskapliga (det vill säga den sexuella) föreningen som något syndigt eller åtminstone skadligt, särskilt som de människor, vilka var på väg till fullkomligheten, genom äktenskapligt umgänge förlorade den paradisiska kropp, som de genom nya födelsen börjat antaga. Äktenskap borde därför helst undvikas, och där det var ingånget, borde man åtminstone avhålla sig från allt sexuellt umgänge med varandra.
Erikssönerna framhöll huvudsakligen Kristus i oss och ville inte skilja på rättfärdiggörelse och helgelse. De trodde också, att man redan här nere kunde uppnå en syndfri fullkomlighet, och hyste kiliastiska förhoppningar. Åtminstone ansåg de att vissa hade den förmånen framför andra Guds barn, att de redan här i livet skulle "få komma till arvedelen och bli pelare uti Guds tempel i det nya Jerusalem".
Åtal för separatism och villoläror Redan 1726 inleddes i Åbo en rättegång mot bröderna Eriksson, men de lyckades dra ut målets behandling i 7 år, så att Åbo hovrätts utslag inte avkunnades förrän den 4 maj 1733. För uteblivande från nattvarden dömdes de till landsförvisning. Domen underställdes dock först Kunglig Majestäts prövning, tillika med några hovrättsledamöters förslag att genom prästerna i Stockholm låta undersöka, om de sakfällda inte inom viss förelagd tid kunde förmås ändra sina irrläror.
Andlig verksamhet i Stockholm miniatyr|Stockholm under 1600-talet I väntan på avgörandet från Kunglig Majestät begav sig bröderna Eriksson, fortfarande fria att vistas i de båda länderna, till Stockholm. Här umgicks de flitigt med Johann Konrad Dippels anhängare (radikalpietisterna). Visserligen avvek de i vissa punkter från Dippel och hade mindre goda tankar om hans person. Men å andra sidan hade de så mycket gemensamt med radikalpietisterna, att samverkan med dem inte bara var möjlig, utan också faktiskt inleddes. De vann betydligt inflytande i pietistiska kretsar, hos vilka de befrämjade de radikala och kyrkofientliga tendenser, som dessa redan förut hade.
De vann också många av dem för planen att utvandra, och ingav i förtid till Kunglig Majestät en begäran om respass och tillåtelse att bege sig utrikes. Innan denna begäran togs i övervägande, fick stadskonsistorium befallning att genom några skickliga prästmän undervisa och, om möjligt, återföra de förvillade till kyrkans lära. Så skedde också, men utan resultat. Erikssönerna utspred till och med en skrift, där de lät påskina att de segerrikt tillbakavisat prästernas argument.
Nu tillstyrkte konsistoriet deras begäran att få lämna landet. Beslut om deras landsförvisning fattades den 21 juni 1734, och den 19 juli samma år anträddes avresan från Stockholm.
Landsflykten 1734–1745 miniatyr|Utsikt över Altona 1850 Åtskilliga likatänkande hade valt att frivilligt följa dem i landsflykten, och bröderna blev nu ledare för ett esoteriskt samfund på 90 medlemmar, närmast jämförligt med den "filadelfiska societeten" omkring Pordages lärjunginna Jane Leade på 1690-talet.
Sällskapet, som när det lämnade Stockholm uppgick till 61 personer, begav sig först till Köpenhamn, där de förenade sig med ett 30-tal trosfränder från Finland och Sverige. Ett skepp inköptes, och från Köpenhamn började samfundet en elvaårig lidandefylld irrfärd från land till land, utan att, till följd av den religiösa intoleransen, någonstans kunna finna en varaktig fristad.
Man försökte bosätta sig på många platser, i Danmark (Friedrichstadt, Altona), Tyskland (Neuwied, Danzig, Königsberg), och Holland, men bortjagades från ort till ort.
Under denna resa utsattes de för prövningar. I en hamn blev de beskjutna från land, i en annan vägrades en kvinna i födslovärkar gå iland och uppsöka läkare. Två gånger vinddrevs de till Sydnorge när de försökte runda Jyllands nordspets. Om vintern var det så kallt på skeppet, att de äldre tvingades gräva och bo i jordhålor vid en obevakad kust, medan skeppet låg utanför.
Senare kunde emigranterna uppehålla sig en tid i Altona i dåvarande Danmark (nuvarande Tyskland). Här dog Jakob Eriksson den 18 september 1737. Han begravdes på Mennoniternas kyrkogård i Hamburg.
Sällskapets ledare blev nu dennes yngre broder, sergeanten Erik Eriksson.
Utom åtskilliga yttre prövningar hade man också inom sitt eget samfund mycket split och oro, men den nyss nämnde ledaren lyckades dock behärska rörelsen och sammanhålla flertalet av emigranterna. I Altona sökte Lars Segerholm, en annan landsflyktig pietist, dra några av Erikssons sällskap över till sitt parti, men den sistnämnde stod honom kraftigt emot och varnade ivrigt för anslutning till en man, som påstods leva i konkubinat med en kvinna från Sverige. (Pietisterna godkände ju inte prästvigslar, så detta var antagligen inte så illa som det verkade.)
Lika skarpt uppträdde Eriksson mot den i Amsterdam bosatte Erik Molin, som han betecknade som en högfärdig och egenkär människa. Den bekante Sven Rosén hade en tid stått i nära beröring med det Erikssonska sällskapet. Men vid ett besök i London började han fatta tycke för herrnhutismen, varpå han avsände en skrivelse till Eriksson och tillkännagav, att han utträtt ur dennes samfund, vilket gav den senare anledning att göra hårda utfall mot Rosén och enträget varna sina vänner i Sverige för Zinzendorf som "den breda vägens och vida portens apostel", som utan Kristi efterföljelse ville inta "Guds konungarike".
Tillbaka till Sverige (1745) Efter 11 års kringirrande i främmande land, återvände Erik Eriksson med den lilla skara av 26 personer, som trots alla lidanden och försakelser förblivit honom trogen, till Sverige i slutet av april 1745. Landet hade nu fått något lindrigare religionslagar, vilket medgav att man under vissa restriktioner kunde återvända.
Många hade under exilen övergett samfundet – Erikssönerna förde enligt vissas mening ett despotiskt regemente – men andra, särskilt tyskar, hade i stället anslutit sig.
Skevikstiden (1746–1832) miniatyr|Utsikt från Värmdö (1865) Man hyrde sig nu ett hus på Södermalm i Stockholm, men måste snart lämna detta, varpå sällskapet tills vidare upplöstes. Fram på sommaren lyckades man dock skaffa sig tillåtelse att för en tid vistas på en gård vid namn Skevik, som låg på Värmdön. I september 1746 inköptes detta ställe av köpmannen Anders Almqvist i Linköping och uppläts till stadigvarande hemvist för det Erikssonska sällskapet, varför dess medlemmar sedan vanligen kallades skevikare, eller Skevikarna.
Gynnare bland adelsmän Stället sköttes mestadels genom så kallade hälftenbrukare, men ekonomin tycks ha gått dåligt, så att man liksom tidigare måste anlita vänners understöd. Detta uteblev heller inte. Skevikarna hade nämligen fortfarande en stor mängd gynnare och vänner, inte bara i Sverige och Finland, utan även i Tyskland och Danmark. Särskilt en hel hop svenska adelsmän, och ibland dem speciellt flera medlemmar av familjen Gripenstjerna, omfattade med värme de av Eriksson förkunnade åsikterna, och understödde hans samfund med frikostiga gåvor.
Skevikarna erhöll också donationer från sina gamla vänner i Åbo, och utövade genom sin vidsträckta korrespondens fortfarande ett visst inflytande på de väckta i Finland.
Egendomsgemenskap Denna givmildhet fann Skevikarna helt naturlig och knappast värd någon tacksamhet. Enligt den kollektiva anda, som rådde inom deras krets, ansåg de sina vänners egendomar på visst sätt som sina egna, och de som ännu "förestod jordiska ägodelar" och bodde ibland världens barn, sades därför inte göra annat än sin plikt, då de försåg sina från världen avsöndrade själsfränder med vad de behövde till uppehälle.
Därför hade också sällskapet på Skevik tillräckligt av vad som behövdes till livets nödtorft, ja till och med åtskilligt därutöver. På deras bord förekom ibland ända till två slags viner jämte alla slags villebråd, som vanligen mottogs från Finland. Kaffe och te ansåg man borde undvikas. Men till exempel tobak var ingen förbjuden vara, inte heller brännvin, även om det bara skulle begagnas för medicinskt ändamål.
Med lekamligt arbete sysselsatte sig Skevikarna ganska lite, eftersom de följde grundsatsen, att när de fromma inga ägodelar begärde och inte var till besvär för någon, utan levde av frivilliga gåvor, så kunde de så mycket som möjligt bespara sig sysslandet med jordiska sysslor, särskilt som lekamlig övning ändå var till liten nytta.
Dock drev åtminstone några av dem, som förut nämnts, jordbruket på gården.
Litterär verksamhet
miniatyr|En av de förbjudna Skevikska traktaterna