miniatyr|Affisch för Carmens premiär 1875. miniatyr|Affisch från ca 1896. Carmen är en fransk opera (drame lyrique eller opéra comique) i fyra akter med musik av Georges Bizet. Libretto av Henri Meilhac och Ludovic Halévy är baserat på Prosper Mérimées kortroman Carmen.
Historia Bizet var redan i arbete med Carmen då problem uppstod på Opéra-Comique, så han började istället på en opera byggd på Guillén de Castros drama Las mocedades de Cid, som senare kom att bilda underlag för Jules Massenets opera Le Cid (1885). Innan han var färdig med den brann emellertid stora operan ned och ledningen vägrade uppföra Bizets verk på den provisoriska teatern. Besviken övervägde Bizet att skrinlägga alla operaplaner för all framtid, men i slutet av 1874 inleddes äntligen repetitionerna på Carmen på Opéra-Comique. Redan 1873 då musiken ännu inte var färdig, hade man börjat se sig om efter en sångerska till titelpartiet, men de flesta hade avböjt därför att de fann Carmen alltför skamlös. Bizet hade stor förmåga att komponera melodier, men ironiskt nog är den kanske mest berömda sången Habanera (dans från Havanna) en omarbetning av en dåtida schlager komponerad av Sebastián Yradier. Allt som allt pågick repetitionerna i fem månader, vilket var oerhört på den tiden, och ledaren för Opéra-Comique var ohöljt fientlig till projektet - han fruktade att teaterns renommé skulle fördärvas om publiken ansåg Carmen omoralisk. På premiärdagen den 3 mars 1875 stod varningar i Paristidningarna, och recensenterna fördömde enhälligt handlingen som obscen och musiken som ointressant, odramatisk och renons på lättsjungna melodier. Senare tog dock några av dessa kritiker tillbaka sina ord medan andra påstod sig ha varit entusiastiska hela tiden. Efter stor framgång i Wien samma år har den gjort segertåg jorden runt och är en av de mest spelade och populära operorna genom tiderna.
Vid premiären i Paris hade Carmen officiellt varit en opéra comique med talad dialog, trots att det normalt inte var dialogen utan musikinslagen som bar handlingen, men inför uppförandena i Wien omarbetades den till Grand opéra med recitativ av Guiraud. Det är alltjämt denna version som oftast uppförs. Det var endast i Frankrike, där verket inledde sitt triumftåg efter nyinsceneringen 1883, som den fortsatte att spelas i originalversionen. Det var först efter Walter Felsensteins legendariska uppsättning på Komische Oper Berlin 1949, som originalversionen åter började spelas på vissa operahus, vilket även ledde till nya skivinspelningar med talad dialog.
Premiären och Bizets död miniatyr|Habanera ur Carmen Operan uruppfördes i Paris den 3 mars 1875 på Opéra-Comique, men mottogs skeptiskt av publiken. En av anledningarna tros vara den socialrealistiska miljön - något helt nytt inom operakonsten. Den nästan eniga franska kritikerkårens skepsis delades inte av dåtidens giganter, utan Richard Wagner, Johannes Brahms och Pjotr Tjajkovskij var positiva. Filosofen Friedrich Nietzsche skrev beundrande om det nyskapande i verket."Jag tycker denna musik är alldeles fullkomlig. Den flyter lätt och är smidig och insmickrande. Den är charmerande - inte ansträngd... diabolisk, raffinerad, zigenaraktig och kommer alltid att förbli populär - inte ett raffinemang, som har med ras att göra, inte heller med någon enstaka individ. Den är rik, den är exakt." Sex år efter uruppförandet framfördes Carmen i 15 städer på tre kontinenter. Dess framgång var uppseendeväckande redan på den tiden. När några ur publiken utanför operan i São Paulo år 1907 inte fick tillträde till föreställningen, ledde det till ett gatubråk där flera dog. Bizets verk är än idag en pålitlig kassasuccé. Märkligt nog insåg publiken inte genast verkets genialitet, och Bizet tog uruppförandets fiasko mycket hårt. Det är dock en sentimental legend att besvikelsen skulle ha lett till hans död. Under de följande månaderna arbetade han på ett oratorium och bestämde sig för att arbeta om operan för uppsättningen i Wien, som var planerad till hösten. Bizet drabbades den 3 juni 1875 av hjärtsvikt. Döden inträdde efter några minuter, samtidigt som ridån sänktes efter den 33:e föreställningen av Carmen.
Svenska uppsättningar Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 22 mars 1878 och den iscensattes åter med premiär den 1 november 1905, den 1 november 1922, den 22 september 1949, den 8 oktober 1954 i en nyöversättning av Axel Strindberg och den 24 mars 1973 i en nyöversättning av Caj Lundgren. Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 16 april 1996 i regi av Staffan Aspegren och återigen den 5 februari 2000 i regi av Wilhelm Carlsson samt på Folkoperan med premiär i september 1982 och ånyo den 20 september 1996.Folkoperan Sommaren 2016 sattes operan upp i Dalhalla.Carmen på Dalhalla Hösten 2016 sattes operan upp på Göteborgsoperan. Under hösten 2017 sattes Carmen upp på Uppsala stadsteater.Carmen på Uppsala stadsteater
Skillnader mellan novellen och operan Till librettisterna kan man med fog räkna Bizet. Han lyckades visserligen få Meilhac och Halévy att skriva librettot, men deltog även själv mycket aktivt i utarbetandet. Operans mest karakteristiska text, orden till Habaneran är nästan i sin helhet av Bizet. Mérimées novell har behandlats tämligen fritt i Carmen-librettot. Micaëla-gestalten förekommer till exempel inte över huvud taget i novellen. Don José har ingen mor, Escamillo (originalets Lucas) är betydligt ändrad. Hos Mérimée är Carmen gift, Don José är i novellen en betydligt mer brutal gangstertyp än i operan. Det är också librettisterna som har haft det sceniskt sett lysande påfundet att låta José dräpa Carmen på torget framför arenan. I novellen utspelas denna scen i en klyfta i bergen. Ändringarna torde ha varit nödvändiga vid varje omarbetning från en förhållandevis bred, episk framställning till en klar och knapp dramatisk. Åtskilligt måste under sådana omständigheter falla bort vid omarbetningen. I detta fall blir till exempel novellens ensamma, hårde och bittre José åtskilligt mindre monumental, när han i librettot uppträder både med sin mor och sin ungdoms älskade. Också Carmen genomgår en motsvarande förvandling, även om den långt ifrån blir så radikal. Å andra sidan är ändringarna i Carmen-librettot företagna med utpräglat säker känsla för dramats krav. Därvid blir det möjligt att samla handlingen i klara, sceniska bilder, koncentrera konflikten om enkla kontraster (Carmen-Micaëla, José-Escamillo) och utkristallisera det novellistiska stoffet till drama. Sceniskt är särskilt Micaëla-gestalten en stor vinning. Hon ger genast åskådarna en klar bild av Josés ursprungliga miljö, vilken endast antyds i novellen. Micaëla levandegör också på sätt och vis Josés samvete och ger därvid dramat spänning och resning.
Om rollgestalterna Carmen
Carmen har varken något förflutet eller någon framtid. Hon lever enbart i nuet. För henne är kärleken inget livsprogram, bara en övergående nyck. Kärlekens väsen är hos henne just den föränderlighet som don José hatar mest av allt. För Carmen finns inget "antingen eller", bara "både och". Medan hon väntar på José, flirtar hon ogenerat med Zuniga och Escamillo. Den ene är som den andre, de kan ställa sig i rad, de måste bara kunna vänta. Carmen vill inte bevara något, vare sig män eller ägodelar. Det är just genom att kasta bort ringen som hon har fått av José som hon provocerar fram mordet. Medan José söker sin lycka i det varaktiga, finner Carmen den i det obeständiga. Sociala motiv har föga betydelse för henne, hon är ingen revolutionär utan står utanför samhället. Hennes handlingar kan därför inte mätas mot gällande moraliska normer. I likhet med ett naturfenomen har Carmen sina egna lagar. Musiken vittnar om att Carmen redan från början är dömd till döden. Rollgestalten ackompanjeras av ett uppfordrande motiv med sorgsen klang. Det här motivet hörs i två varianter: En nyckfull version hörs redan i operans inledning; den andra beledsagar Carmens första entré. När zigenerskorna rådfrågar korten om framtiden drömmer Frasquita och Mercedes om lyckan. Carmen däremot konfronteras med sin förestående död ("Spåvisan"). Det här ögonblicket är kanske det mest ödesdigra i hela operan, eftersom det visar hur Carmen får kontakt med de makter som råder över henne.
Don José Operan domineras visserligen av Carmens starka personlighet, men berättar egentligen historien om don José. I operans början är han en blyg ung man, som har byggt upp sitt liv på förhållandet till modern. Det planerade äktenskapet med Micaëla är inget annat än en förlängning av hans barndomsidyll. Sedan bryter den sexualitet ut som han så noga har förträngt. När han efter att ha blivit frisläppt ur fängelset skyndar till Carmen trallar han för sig själv på en visa (bakom kulisserna). Det hela påminner om ett barn som har gått vilse i en mörk skog och försöker muntra upp sig själv. Duetten med Carmen i andra akten ger snarare uttryck för skilsmässa än för uppfyllelse. Den berömda "Blomsterarian" ingår bara som en del i den här duetten. José vädjar till blomman som Carmen tidigare kastade till honom, som en pant för hans eviga kärlek.
Mötena mellan Carmen och don José Det finns tre dialoger mellan Carmen och don José. Man kan knappast tala om duetter, eftersom ingen av dem motsvarar den italienska eller fransk kärleksduettens konventioner, där två människoröster förenas i renaste harmoni. Dialogerna markerar tre anhalter i skeendet; förförandet, konflikten och den tragiska upplösningen, och visar att det aldrig uppstår någon idyllisk gemenskap mellan Carmen och don José. I sin skildring av den söndervittrande kärleken avstår Bizet från opéra-comique-genrens traditionella formvärld. Därför blir även "Séguidillan" en provocerande sång, som bara i mellanpartiet ger utrymme för en duett. José visar här ingen egen vilja, utan kan bara svara och lyda Carmen. Situationen är snarlik i andra aktens krogscen, där Carmen sjunger och dansar för den nästan hypnotiserade José till ackompanjemang av kastanjetter. Här har Bizet fått ett genialt infall: i bakgrunden till melodin hörs trumpeter som blåser tapto. José tar till orda först när hans pliktkänsla manar honom att återvända till kasernen. Han bedyrar tafatt sin kärlek och Carmen hånar honom. Därefter följer Josés "Blomsteraria", som är en passionerad kärleksbekännelse. Arians popularitet gör att man ofta glömmer bort att Carmen bara besvarar den rörande melodin med de kyliga orden "nej, du älskar mig inte!". Men det finns också en längre reaktion från hennes sida, en eldig bekännelse, som visserligen inte är riktad till José utan tillägnad den berusande friheten. Det här utgör scenens centrala del, där José endast kan bemöta Carmens entusiasm med förtvivlade snyftningar. Scenen avslutas därefter på ett sätt som nästan saknar motstycke i operahistorien: José bestämmer sig för att lämna Carmen. Det är bara Zunigas oväntade ankomst som för händelseförloppet i en annan bana. I slutduetten (akt IV) tar José för första gången initiativet. Den enda anledningen till detta är att Carmen inte har något mer att säga. Det är först i det här utsiktslösa läget som José ger ett äkta uttryck för sin lidelse. Nu hörs inte längre några långa melodislingor, endast korta fraser, förtvivlade skrik. När Escamillos seger högljutt bejublas i arenan, dödar José Carmen.
Micaëla och Escamillo Vid sidan om det centrala kärleksparet skapade librettistern två "rivaler", Micaëla och Escamillo. Flickan symboliserar José förflutna, tjurfäktaren Escamillo Carmens framtid. Det rör sig om handlingskraftiga personer, som samtidigt är sinnebilder för skilda livsprinciper, där den ena förkroppsligar den oskyldiga sidan av José karaktär medan den andra ger uttryck för den för honom ouppnåeliga rena sinnligheten. Musikaliskt är de två motpoler. Micaëla har med sin nära nog kitschiga oskuldsfullhet sin bakgrund i Gounods lyriska operor. Till och med när hon repar mod för att försöka rädda José, förblir hon en ganska timid rollfigur.